1 maj talet 2009

Det är krisens år och vi vägrar betala deras kris.

Det är krisens år. Det vill säga för dom av oss som inte redan innan befann sig i kris eller hot om ekonomisk kris med låga löner, osäkra jobb, skulder, höjda matpriser, utgifter till vårdbesök, tandläkare eller arbetslöshet. Skillnaden är att vi nu förväntas betala nån annans kris med lägre löner och uppsägningar. Volvo har visat företagsledningarnas och aktieägarnas rätta ansikte när man dagen innan ett varsel av 1500 arbetare delar ut 4 miljarder till aktieägarna.

 

De så kallade arbetarrepresentanterna; politikerna och höjdarna inom de etablerade facken, har i kristiderna öppet förrått den arbetande befolkningen. IF Metall presenterade ett förträffligt lönesänkaravtal. Sänk lönen med 20% och jobba lika mycket. Liknande avtal sprids nu som en löpeld bland företagen. Hur falsk är inte en oro för lönedumpning med sådana fackföreningar?

 

 

Eller varför inte Byggnads som gjort överneskommelser med byggindustrierna att om att det är OK att säga upp anställda pga av arbetsbrist för att i nästa stund ersätta dessa av lågavlönade långtidsarbetslösa och ungdomar. Men sådana fack behövs inga arbetsgivarorganisationer. Och alla dessa förtroendevalda inom facken som springer in till chefens rum och beklagar sig så fort de anställda börjar resa krav.

 

Det är de etablerade facken som nu går i bräschen för att arbetarna skall betala den kris som skapats av företagsledningarna och aktieägarna. Det är arbetarnas egna organisationer som nu kapitulerar och låter oss betala krisen med våra egen hälsa; våra egna liv. Vi är dom som sliter ut våra kroppar på vårdboenden, sjukhus, skolor, verkstäder, butiker, cafeer, fabriker, kontor, hotell och i kollektivtrafiken.

 

 

För 150 år sedan sa man att "arbetarklassens frigörelse skall vara deras eget verk". Den devisen är idag mer aktuell än någonsin när fackföreningarna hugger sina medlemmar i ryggen och villkorslöst kapitulerar inför företagsledningar och kapitalägare. Vi som arbetar måste ställa facken åt sidan och själva organisera ett motstånd på alla våra arbetsplatser. Vi måste bli arbetsplatsorganisatörer. Bara på det sättet kan vi få de som har orsakat krisen, och förkovrat sig på vårt arbete, att själva betala för sin egen girighet.

 

 

När ingen annan kan göra det åt oss, blir det upp till var och en, vi, tillsammans - att göra det. Vi i SAC erbjuder en möjlighet att tillsammans med andra arbetskamrater starta självbestämmande fackföreningar på arbetsplatserna där de berörda arbetarna själva bestämmer. Vill du vara med och göra en förändring? Vi ger dig möjligheten OM du vill. Och du kan! Vi vägrar att betala deras kris.