Amalia Alvarez får Civilkuragepriset 2007
Amalia Alvarez från Malmös Social- och Vårdsyndikat får årets civilkuragepris, till minne av Björn Söderberg för att ha kämpat mot de rasistiska och sexistiska trakasserierna på sin arbetsplats.
Amalia Alvarez var under tre år anställd som tandsköterska på tandläkare Mats G Larssons tandläkarklinik i Lund. Under denna tid utsattes hon för såväl sexuella som rasistiska trakasserier av sin arbetsköpare och till viss del också av sina kollegor.
Motivering
"Tandsköterskan Amalia Alvarez får årets civilkuragepris för att hon med stort mod stod upp mot sexistiskt och rasistiskt klassförakt från sin chef, tandläkaren Mats Larsson i Lund. Från en mycket utsatt position vände hon målmedvetet förnedringen till en aktiv klasskamp mot rasism och sexism. Det blev en lång och envis kamp som inte bara skakade om maktförhållanden på arbetsplatsen utan även väckte stor uppmärksamhet i samhället och i media.
Hela vägen från att första gången ha reagerat mot rasistiska och sexistiska påhopp på arbetsplatsen, genom fackliga förhandlingar och negativa skrivelser i media, till att se det reaktionära rättsväsendet döma hennes fackliga ombud för förtal för att ha försvarat hennes sak, har Amalia visat prov på såväl civilkurage som beundransvärd och inspirerande styrka.
Amalia är en kaxig kvinna och rättvisekämpe som genom att öppet ta strid mot rasism och sexism på arbetsplatsen har visat personligt mod både för sin egen sak och för alla andra kvinnor och män med olika etniska ursprung som kämpar på i det tysta på arbetsplatser runtom i Sverige."
Historisk bakgrund
I slutet av oktober 2005 tog hon kontakt med Malmö LS Social- och Vårdsyndikat. Hon hade då sjukskrivit sig och bestämt sig för att det var nog. Så här sa Amalia till tidskriften Mana i början av konflikten: – Först försökte jag bortförklara allting. Jag tänkte att det var mitt fel när han tafsade på mig, eller kallade mig för "djävla invandrare", och nästa dag var trevlig och snäll, även om mina vänner här i Sverige och min sambo sa att det inte var mitt fel och gav mig mod att sätta stopp för trakasserierna. Så när han började kalla muslimer för levande bomber och drog andra rasistiska skämt, kunde jag inte längre hålla tyst.
Syndikatet inledde förhandlingar, men som väntat blånekade Mats Larsson till allt. Syndikatet inledde därför, tillsammans med Amalia, en flygblads- och affischeringskampanj i Lund. Amalia var hela tiden drivande i detta och ville lyfta frågan från individnivån - det var inte ett isolerat problem mellan henne och hennes arbetsköpare och därför inte ett problem som kunde lösas bakom stängda dörrar. Amalia erbjöds 25 000 kronor för att sluta, något hon bestämt tackade nej till då hon inte menade att det var pengar hon var ute efter.
Stridsåtgärderna och förhandlingarna fortsatte därför, men ledde i slutändan inte till något mer än en månadslön. Att gå vidare till Arbetsdomstolen och få ett beslut om ett år tyckte alla inblandade kändes ganska meningslöst i sammanhanget, särskilt eftersom de nya lagarna mot etnisk diskriminering och sexuella trakasserier ännu är ganska oprövade och svaga lagar. Frågan är om Arbetsdomstolen som den ser ut idag någonsin kommer att döma till antirasisters fördel. Då facket drivit hennes fråga, beslöt Diskrimineringsombudsmannen att de inte heller kunde göra något.
Det krävs mycket mod och civilkurage för att stå upp för sina rättigheter på det sätt som Amalia har gjort. Dels att våga säga ifrån från första början och sedan att stå ut med att hela tiden bli ifrågasatt av polis, media, rättsväsende och allmänhet. Hela konflikten har genomsyrats av en strukturell rasism där det hela tiden legat närmre till hands att tro på den vite svenske mannen framför en kaxig invandrarkvinna som står upp för sin rätt. Amalia menar själv att hon till viss del fått upprättelse genom att hela Lund numera vet att Mats Larsson är rasist och genom att så många kamrater ställt upp på hennes sida.