Är "rätten till arbete" nog? [fulltext]

Av Folke Fridell ursprungligen utgiven av Federativ 1944.

Inledning
Det är alltid vanskligt att profetera om framtiden. Särskilt torde detta vara förhållandet när det gäller efterkrigsproblemen. Det är så många överraskningar som spela in, vilka äro omöjliga att ta med i beräkningen. Denna svårighet får dock inte lägga sordin på intresset för orientering i framtidens problem. Särskilt för arbetarklassens del vore en dylik likgiltighetsattityd rena defaitismen, då jnst arbetarnas aktiva eller passiva uppträdande slutligt kommer att bli avgörande för världens strukturella omformning; avgörande i den frågan, om människornas sammanlevnad även för kommande generationer skall präglas av nattsvart reaktion i en atmosfär av ständig krigsfara, eller i en anda av verklig demokratisk förtätning och objektiva fredsbetingelser.

Alldeles oavsett ovissheten ifråga om framtiden så står dock en sak matematiskt säker: vi närmar oss freden. För varje dag som går nalkas vi den timma, då världskriget tar slut och freden - den efterlängtade freden - "bryter in". Då gäller det inte minst för arbetarna och socialisterna att vara beredda. Det är just ur denna socialistiska beredskapssynpunkt nedanstående funderingar äro avsedda som ett litet bidrag till debatten om efterkrigstiden och framtiden. Komma dessa rader att väcka intresse och debatt inom de kretsar, som representera en frihetlig inställning, då ha de också fyllt sin uppgift.

Kapitalismen i stöpsleven

När det liberalistiska systemet gjorde sitt segertåg genom världen som en protest mot förutvarande feodala förhållanden, så grundades denna liberalism på uppfattningen om de mänskliga rättigheterna och personlighetsvärdet. Ur denna liberalism föddes den moderna kapitalismen och denna senare övertog också i stort sett de liberalistiska doktrinerna som teoretiskt program. Själva huvudpunkten i detta var, att den absoluta konkurrensen mellan människorna i sig själv innehöll den fullkomliga lösningen på alla socialekonomiska problem. Konkurrensen mellan enskilda företagare och enskilda individer skulle rent automatiskt reglera alla upptänklig.a ekonomiska svårigheter. Den fria prisbildningen skulle utgöra garantien för att en varas pris sammanföll med samma varas värde. För att detta liberalistiska system skulle kunna. fungera fordrades det emellertid ett fullkomligt fritt utvecklat näringsliv.

Detta kapitalistiska produktionssystem skulle ju vara en underbar företeelse, om man får tro de kapitalismens vapendragare, som ock vetenskapsmän kallas. Inte ens i fantasien anat system skulle tillnärmelsevis kunna mäta sig med det kapitalistiska, därför att detta representerade fullkomligheten i allt. Med kapitalismens inträdande på den produktiva arenan var det överhuvudtaget ingenting att förbättra; här hade man funnit produktionslivets tabu. Den absoluta konkurrensens system hade börjat att rotera kring sin fullkomlighetsaxel, och det återstod ingenting annat för ekonomerna att göra än att förklara, berömma samt att tilläventyrs mästra dem, som. trots fullkomligheten ifrågasatte tabustämpelns oantastlighet.

Det fanns ingenting som kunde rubba fullkomlighetens cirklar; varken krig, arbetslöshet, minskad köpkraft eller överproduktion. Det kapitalistiska systemet var det bästa, d ärmed punk och slut. Riktigt alla var det inte, som böjde sig för dessa argument; då hade väl aldrig t. ex. socialismen sett dagens ljus. Troligen tyckte de fattiga, de arbetslösa, de utarmade miljonskarorna, att det kapitalistiska systemet må vara aldrig så fullkomligt, s å kände de det oangenämt att svälta mitt i rikedom och överlöd.

En av reaktionens liberalistiska älsklingsteorier var den, att inget annat system än det kapitalistiska kunde höja produktionsvolymen till den grad, som kapitalismen lyckats göra. Särskilt här skulle den privata och individuella företagsameten visa sin styrka och bärkraftighet gentemot revolutionärernas myckna prat om produktionsövertagande och socialism. Företagarandan och det individuella initiativet var så att säga borgarsamhällets fasta grund, på vilken sedan hela ideologin och den ekonomiska vetenskapen byggdes upp.

Naturligtvis fanns det en hel del besvärliga frågor för kapitalismens ekonomer att besvara, men i de flesta fall nöjde man sig med att tiga eller också fortsätta med upprepningen om sytemets förträfflighet. Under de svåra åren runt 1930-talet, då de arbetslösas antal i hela världen kunde rälmas i hundratals miljoner; då folkens köpkraft var i bottenläge och tusentals människor svulto ihjäl mitt i det överdådigaste överflöd, då var det naturligtvis särskilt svårt för kapitalismens försvarare att hitta på antagbara argument till det heliga systemets försvar.

Man garderade sig då på ett annat sätt. Inför nöden och krisen måste man erkänna fakta, men fastslog med stort eftertryck och mycken förtrytelse, att, även om detta system inte allttid fungerade perfekt, så var det dock det enda system om var möjligt. Även om fullkomligheten för en tid fick stryka på foten, så stod dock det kapitalistiska systemet kvar som det tänkbart bästa.

Men krisen gick över för den gången och kapitalisterna började åter andas ut. Gudskelov, nu hade systemet överlevt och övervunnit krisen, och nu kunde vapendragarna åter taga munnen full och breda på om systemets fullkomlighet.

Hur står det egentligen till med den där saken? Var den »återhämtning», som kom till stånd efter den stora mellankrigskrisen, verkligen en följd av det kapitalistiska systemets inneboende kraft och dynamik? Eller var det andra faktorer som inverkade?

Det är ganska lätt att svara på den frågan. Konkretiserat vulgärt räckte uttrycket: Hitler räddade kapitalismen. Och vad inte Hitler gjorde, det gjorde de som satsade på den nazistiska solen, vilken krigisk och blodröd höjde sig vid horisonten.
Enklare uttryckt var det den tyska upprustningen, som hjälpte kapitalismen på fötter igen. Nazisternas upprustning förändrade tonen i det gryende tredje rikets umgänge med yttervärlden. Nu talade man ett kallt och krigiskt språk, och av rädsla för de djupa nazistiska målbrottstonerna, följde en allmän upprustning över hela världen. .

Men frånsett denna världsmilitarisering och dess gynnsamma inverkan på den kapitalistiska fullkomligheten, så fanns det dock andra företeelser, som räddade kapitalismen från sotningsdöden:. I Amerika, där kriseri på grund av den högt utvecklade industrialiseringen starkast framträdde, var det väl i stor utsträckning det Rooseveltska »planhushållnings programmet», som räddade kapitalismen.

Vad man. har att räkna med är alltså detta, att det inte alls var liperalismens eller kapitalismens egna inneboende krafter, som löste krigsproblemet den gången - i den utsträckning man nu kan tala om en lösning - utan det var dels den tyska upprustningen under nazistisk uppsikt ocll dels antiliberala ingrepp från staternas sida.

Nu är det för all del sant, att det mycket omtalade fria konkurrenssystemet egentligen aldrig existerat i verkligheten; det har endast funnits i de kapitalistiska ekonomernas hjärnor, men detta till trots måste man erkänna, att här förelåg en klar inkompetensförklaring av liberalismens förkunnare:
man fann sig föranlåten att mottaga hjälp av staten eller staterna - inte endast när det gällde att kväva proletärernas strejker och missnöje, ty det var man van vid sedan många år - utan också när det gällde att reglera produktionen.

I och med detta faktum var den kapitalistiska fullkomlighetens sigill brutet. Det har senare visat sig, att en stat, där den kapitalistiska konkurrensen är ersatt med statlig kontroll av det ena eller andra slaget, inte endast kan prestera samma produktionsvolym som under kapitalistisk liberalism, utan till och med öka den och öka väsentligt.

Se vi oss omkring i världen i dag, så är det inte så synnerlligen svårt att märka det oerhörda uppsvinget i produktiviteten så gott som överallt. Aldrig någonsin har mänskligheten producerat så mycket; aldrig har produktionsvolymen varit så gigantisk. Det är också att märka att denna produktion inte utföres i traditionell kapitalistisk regi, inte under former som den liberalistiska kapitalismen ansåg oantastbara och heliga. Nu är det tvärtom staten som kontrollerar och övervakar. Den absoluta konkurrensen är satt på avskrivning.

Det hjälper inte, att man genmäler, att det är kriget och krigsbehoven, som är utslagsgivande för den stegrade produktiviteten. Det hjälper lika lite, när man anför, att den stegrade produktionen helt och till och med mer än helt omfattar krigsmateriel eller för krigföringen nödvändiga varuslag. Det som kan produceras under krig och för krig, det kan också - till och med betydligt ökad grad - produceras under fred och för fredliga folks behov. Den ekonomiska liberalismen har en gång för alla visat sin oförmåga att representera en förnuftig samhällsordning.

Socialismen och kollektivismen
Gentemot den liberalistiska doktrinen med dess över- och underklass, dess fattiga och rika, dess utsugna och utsugare, ställde arbetarklassen sin ide om produktionsövertagande och socialism. Här byggdes det upp en helt ny ekonomilära, som utgick ifrån nödvändigheten av kollektivt ägandeskap i stället för individuellt. I stället för den absoluta konkurrensen ställde man broderskap, samarbete och ekonomisk rättvisa. I sin kritik av det liberalistiska systemet konstaterade socialisterna med lätthet, att rättvisan och människovärdet i det kapitalistiska samhället var beroende av rikedom och samhällsställning. Det fanns en slags rättvisa för de rika och en annan för de fattiga. Det fanns ett slags människovärde för överklassen, men knappast något alls för underklassen. Det fanns en så gott som obegränsad frihet för de privilegierade att förtrycka massorna och leva högt på andras slaveri, medan massornas frihet inskränkte sig till rätten att svälta ihjäl eller leva sitt liv som beroende löneträlar. Socialismen kom därför mcd frihetsbudskapet till arbetarklassen. Det var frågan om att skapa en ny värld där social och ekonomisk rättvisa var det säkra underlaget.

Nästan redan från början delades denna socialistiska världsrörelse i olika åsiktsriktningar, vilka var och en framträdde med sina speciella patentlösningar. Dessa divergerande
uppfattningar gällde dock ursprungligen endast medlen att nå målet. Målet var man däremot i stort sett ense om. Det gällde att skapa en fri värld. I stället för privat äganderätt skulle den kollektiva träda in. Produktionen åt producentgruppern: var det gemensamma målet.

Beträffande taktiken skilde man sig emellertid, och vi skola strax se, att dessa skiljaktigheter på det taktiska området med tiden ledde fram till helt skilda uppfattningar om hela frihetsbegreppet och om vad som menas med socialism.

Man kunde här lättast märka tvenne skilda vägar: den reformistiska, som ville erövra staten och med denna som mot del genomföra ett fritt samhälle, och den frihetliga socialismen, som medelst ett försvagande av staten och kapitalismen ville öka arbetarrörelsens egen styrka tills målet var nått. Antingen detta nu skulle ske medelst katastrofal revolutioi eller detalj kamp på längre sikt.

Den parlamentariska reformismen ville erövra staten för att med denna som medel erövra friheten och nå fram tii socialismen. Därmed var arbetarrörelsen delad i tvenne grupper: centralister och decentralister. Den centralistiska riktningen ville gå den parlamentariska vägen och skulle realisera socialismen via valsedeln och därmed använda staten som språngbräda, för att sedan, när tiden var mogen, placera denna kapitalistiska våldsinstitution bland de övriga antikviteterna på museernas dammhyllor och överräcka åt folken frihetens skira blomster ungefär som en trädgårdsmästare på sin hustrus födelsedag överlämnar den vackra blomma, han själv drivit upp ur gödselvatten och latrinblandad jord.

Med tiden utformades det en radikalare falang inom reformismen, vilken kallade sig revolutionär och inte trodde på parlamentarismen. Den ville ha direkt aktion och revolution. Men denna revolution skulle ledas av ett parti, av ett centralistiskt parti, som skulle utgöra hjärnan i den stora revolterande massan. Efter den katastrofala delen av revolutionen skulle så den gamla kapitaliststaten erövras och användas som värn mot kontraattacker från reaktionens sida.
Trots dessa divergenser var man enig om, att socialismen - slutmålet - endast kund'e vinnas på frihetlig grund och med eliminering av alla våldsinstitutfbner.

'Decentralisterna däremot trodde - och tro - att socialismen endast kunde vinnas genom arbetarnas självkamp med egna medel och egna metoder.
Inom modern tid och modern arbetarrörelse äro motsättningarna betydligt mera tillspetsade. Nu är det inte längre en fråga enbart om metoderna, om taktiken; nu gäller det definitioner. Nu är det fråga om olika - väsentligt olika-uppfattningar om vad som egentligen menas med socialism.

Den reformistiska arbetarrörelsen - den fackliga såväl som den politiska - ställer sig i dag inte särskilt främmande för kapitalismen som sådan. Det finns också de som anse, att socialismen redan är realiserad antingen genom fria överenskommelser mellan kapitalets män och arbetarnas ledare eller också genom ingripande från statsmakternas sida. I fredliga tider bör det med en väl anpassad socialpolitik gå att skydda så gott som alla arbetare från direkt nöd och beroende av konjunkturernas nyckfulla växlingar. Väl finns också de, som har kvar sin gamla uppfattning om socialismen, men de bli allt färre, och med lite lappningar och förbättringar här och där torde man i stort sett vara överens om att klistra etiketten socialism på eländet sådant det är.

I det föregående ha yi alltså sett, hurusom liberalismen i praktisk gärning delvis frångått sin förut absoluta inställning till den fria konkurrensen och numera tydligen är villig att acceptera en begränsad statskontroll. Samtidigt har en liknande avveckling försiggått inom den socialistiska rörelsen som representeras av socialdemokrati och reformism, där man i stort sett är enig med liberalismen om kapitalismem fortbestånd, men kanske under strängare kontroll än den liberalismen är villig gå med på.

Vill man göra en jämförelse i storleksgraden mellan dessa uppoffringar av principer, så konstaterar man med lätthet att det är socialdemokratin som offrat, medan liberalismer endast gått med på en begränsad kompromiss. Socialdemokratins offer är emellertid mycket påtagligt markerat: den antikapitalistiska uppfattningen har fått lämna plats för ett erkännande av kapitalismens nödvändighet. Därmed har också hela det ideologiska underlaget försvunnit och kvar står en dast ett borgerligt reformparti.

Framtidsperspektiv - statstotalism
Efter denna mycket koncentrerade och därför också bris fälliga analys är vi färdiga att ställa frågan: Hur komme framtiden att gestalta sig? Vad ha vi att vänta efter kriget? Kommer de miljoner människor, som nu i över fyra år kämpat för frihet och demokrati ute vid de olika fronterna; kämpat mot fascismen, att marschera in i det utlovade frihetstilståndet när de som segrare vända hemåt?

Svaret på den frågan kan inte bli klart och koncist, därfö att det är just här som överraskningsmomenten kan sätta in I vilken utsträckning de hemvändande soldaterna verkligen
ska finna frihet och demokrati är nämligen i det långa loppet beroende av i vilken grad de äro villiga att medverka i frihetens förverkligande.

Bygger man förutsägelserna på den ekonomiska utvecklingen och på det politiska skeendet och alltså inte räknar me någon spontan frihetskamp som överraskningsmoment, så är det tämligen säkert, att den närmaste tidsepoken efter kriget har att bjuda människorna ett halvtotalitärt - halvfascistiskt - kapitalistiskt system.

Detta blir nämligen resultatet av sammanjämkningarna mellan den »stora» arbetarrörelsen och den »tidsanpassade» !iberalismen. Kompromissen mellan statssocialism och liberalism lämnar vägen öppen fram till ett halvtotalitärt system, i vilket kapitalismen tillerkännes sin rätt att utsuga arbetarna under statligt överinseende och kontroll. Överhuvudtaget torde det inte bli många företagare och kapitalister som efter kriget kräver en återgång till extrem liberalism. På detta håll har man - särskilt under kriget lärt sig - att det kan vara behagligare och i varje fall betydligt riskfriare, att över den »fria företagsamheten» ha ett statligt maktorgan, till vilket man kan vända sig med subventionskrav när det är vargatider och vilken åtager sig den delikata uppgiften att hålla tredskande arbetarmassor i styr. Därför kan man med all sannolikhet räkna med, att den överväldigande delen av den moderna kapitalismen hälsar hälftenbruket med staten välkommet. Ett hälftenbruk mellan kapitalism utan liberalistisk doktrin och socialism utan frihet och social rättvisa är därför den sannolikaste samhällsformen efter detta krig.

Hur blir arbetarnas ställning?
Under det liberalkapitalistiska systemet hade arbetarna möjligheter att möta angrepp från företagarna med kollektiva ,motstötar, strejker och annat, men man kan vara fullkomligt övertygad om, att den »nysocialistiska» staten inte kommer att tolerera så oekonomiska tilltag. Genom kontroll över bankväsendet och en del viktig industri blir statens uppgift att ingripa reglerande och eventuellt bestraffande. Framtidens företagare kommer alltså inte att ha någonting att frukta direkt från arbetarehåll. Deras enda förmyndare är staten, vilken just nu har till uppgift att subventionera de företa gare, som ge det största bidraget till den samlade nationalvolymen.

Det märkligaste är emellertid, att man räknar kapitalt fel när man söker sammanställa begreppet socialism och frihet och tror, att detta skall vinnas i den koalition mellan totalitarism och kapitalism vi ovan skisserat.

Resultatet av den undersökning vi hittills gjort ger vid handen, att såväl liberalism som socialdemokrati se fram mot ett framtidens samhällstillstånd, där visserligen kapitalism skall finnas och frodas och subventioneras, men där dock statens makt är i ständig tillväxt. Håller man emellertid fast vid, att arbetarklassen fortfarande känner sig som utsugen så kommer man till det resultatet, att denna statens maktfulkomlighet kommer att utlösa missnöje och motåtgärder.

Kart är emellertid redan nu, att socialdemokratins framtidsprogram inte på något sätt kommer att tillfredsställa abetarnas socialistiska frihetskrav. Det kommer inte heller att få någon reell likhet med socialism. Däremot har det vissa likheter med det korporativa program, som fascism och nazism representerar. I dessa totalitära länder stå också de provata företagarna under statens kontroll. Så göra ock fackföreningarna.

Likheten med det totalitära systemet ligger också i statens växande makt. Och staten har ingenting med socialism att göra. För att kunna föra folkens talan gentemot kapitalism måste staten vara utrustad med myoket vittgående fullmakter över arbetarnas fackliga organisationer. Den arbetande klassens ekonomiska organ kommer att bli ett instrument i statens hand och staten kommer inte att tillåta någon självkamp från detta håll. Bestämmanderätten konuuer att fördelas mellan staten och kapitalismen. I och med statens växande makt behöver denna institution ökat antal funktion'ärer till sitt förfogande, vilket betyder en icke produktiv börda på folket. Staten behöver också utöka sin polisiära makt och sin ämbetsverksamhet. Statens grepp och kontroll över radio och upplysningsverksamhet blir allt större och därmed minskas i motsvarande grad folkets opinionsbildande förmåga. Kommande generationers uppfostran kommer mer och mer att kontrolleras av staten och länkas in på vägar, liknande de fascistiska. Människorna kommer att utbildas - inte till fria och självständiga individer utan till statsslavar.

I stället för att nå dit man kanske syftade med koalitionen kapitalism-statskontroll: sammanföra socialismen med den personliga friheten, har man nått fram till någonting helt annat: att sammanföra privatkapitalism och den korporativa statsiden och ställa friheten för det stora flertalet av människorna på avskrivning.

Motåtgärder från arbetarna
När den dominerande delen av arbetarrörelsen - reformismen - på ett så accentuerat sätt svikit socialismen, måste den del av arbetarrörelsen, som ännu håller fast vid socialismens fundamentala grundsatser, vända reformismen ryggen och söka sig nya former för sin socialistiska verksamhet. Det kommer säkert att visa sig, att denna opinion kommer att absorbera åtskilligt av intresse även inom den reformistiska rörelsens egna leder. Det finns nämligen missnöje även inom dessa organisationer.

Vad blir då arbetarnas viktigaste uppgift efter kriget?
Naturligtvis är det inte alldeles omöjligt för det ovan skisserade halvtotalitära kapitalistsystemet att skapa en ekonomisk ordning, som i det närmaste garanterar flertalet av människorna arbete och försörjning. »Rätt till arbete och frihet från nöd» blir kanske någorlunda säkrat. Men är detta verkkigen allt den socialistiska arbetarrörelsen världen över har mod att framföra? Är det allt man menar med sitt tal om delmokrati och frihet? Orkade vi verkligen inte med längre än dit? Rätten att som utsugningsmateriel även för framtiden fungera som löneslavar'? Rätten att arbeta? Rätten att bli bestulen på en del av sitt arbete? Och detta accepterat av en arbetarrörelse, som en gång stolt proklamerade parollen om'frihet, jämlikhet och broderskap.

Det är alltså för denna rätt till löneslavsarbete under statlig och kapitalistisk kontroll som världens arbetare genomlidit krig och kaos. Det är för att säkra en plats som en icke värderad löneslav i de sönderbombade fabrikerna, som miljontals människor uthärdat helvetet vid fronterna?
Nej, detta är icke möjligt?
Arbetarna vill socialismen och det är i strävandena att nå detta tillstånd vi måste se efterkrigsproblemens olika aspekter.
Utifrån denna socialistiska uppfattning måste man ställa sig frågan:
Vad är då den viktigaste uppgiften för arbetarna? Och svaret måste vara klart och koncist:
Arbetarna måste reorganisera arbetarrörelsen i internationellt avseende. Denna uppgift blir inte lätt, men den är nödvändig därför, att detta så att säga utgör grunden för den fortsatta verksamheten. Kunna inte världens arbetare ånyo knyta banden med varandra över de nationella gränserna, så är socialismen inte möjlig att realisera.
När vi i detta sammanhang talar om internationalism, så avse vi helt naturligt återgång till den ursprungliga socialistiska internationalismen.
För att tydligast markera skillnaden mellan socialistisk internationalism och de »internationella» aspekter, som framkomma ur den borgerliga efterkrigs debatten, är det nödvändigt med en koncentrerad sammanfattning av dessa borgerliga framtidsspekulationer.

Utgår man från Atlantdeklarationen - vilken saknar praktiskt värde så länge den endast rör sig med abstraktioner- så finner man här en strävan till påbyggnad och förbättring av den gamla iden om ett nationernas förbund. I allmänna talesätt deklarerar man sin vilja att skapa sådana internationella förhållanden, att folkens frihet blir säkrad. Detta anser man dock endast kunna ske medelst en utökning av de nationella maktresurserna. Överhuvud anser man inom borgerliga kretsar, att det måste bli de segrande allierade nationerna, som genom sin styrka och sin vilja till samarbete garanterar ett internationellt tillstånd, som stoppar krigen och gör världen trivsam.

Skillnaden mellan det nationernas förbund världens nu levande politiker sträva till och det förbund som så katastroalt misslyckades efter förra kriget, är i stort sett endast en skillnad när det gäller behandlingen av den förlorande parten. I denna fråga är man rörande enig om att de begångna misstagen inte får äterupprepas. Däremot bygger man - som förut - på nationen som grund för det internationella samarbetet och för reglerandet av världsproblemen. På den punkten har man ingenting lärt.

Från enskilt håll däremot föreligger många försök att få en ändring till stånd även, beträffande nationernas ställning i den internationella strukturen. Vi se alltså, att det dels finnes människor, som se lösningen i en upprepning av tillvägagångssättet från tiden för förra kriget. Nationernas förbund bör återuppstå i samma form som tidigare, endast med universellare omfattning och större befogenheter. Att denna slags »internationalism» inte sammanfaller med arbetarnas borde utan vidare stå klart. Det blir ert skenöverbyggnad bakom vilket det gömmer sig rivaliserande nationella krafter. Det nya NF kommer - precis som tidigare - att bli ett organ i händerna på den mäktigaste medlemsnationen eller en koalition av stater. Som tidigare kommer de internationella problemen och främst då frågan om krig och fred att avgöras utifrån nationella synpunkter.

Det finns också de, som insett denna påtagliga svaghet och velat gardera sig mot denna genom att i stället för statsförbund - alltså ett förbund av suveräna nationer i likhet med NF - skapa en federativ statsorganisation- eller en samstat, som skulle vara en stat i vedertagen bemärkelse och utrustad med maktmedel och beslutanderätt för strängt begränsade uppgifter.

Inte heller denna modernistiska omskrivning av nationernas förbund torde kunna lösa de internationella problemen eller garantera freden. Den sammanfaller inte heller på något sätt med den internationalism som den socialistiska arbetarrörelsen representerar eller representerade. Sammansättningen av denna suveräna och med maktmedel rustade »samstat» eller statsfederation, förblir ändock i händerna på nationerna och därmed blir nationernas inflytande lika stort och lika ödesdigert för freden som en gång det gamla NF. Det blir ett nytt kanonernas förbund, där de stora staterna interna intressen blir avgörande i frågan om nya slaktningen och nya meningslösa krig.

Så långt vi kunna se, finns det endast en makt och ett slags internationalism, som kan garantera en fredlig och förnuftig reglering av de internationella förhållandena: Folkens eller
folkrörelsernas internationalism. Internationella sammanslutningar av producenter och konsumenter; av broderskapsförbund, nykterhetssammanslutningar, fredskoalitioner, pedagogiska- och universitetssammanslutningar. Tillsammans borde alla dessa divergerande folkliga intressen ha fredens sak gemensamt. Och tillsammans borde de också vara starka nog att göra de olika staterna så svaga, att deras önskan och förmåga att föra krig mot folkens vilja inte räckte till.

Denna uppfattning sammanfaller också helt och hållet med den ursprungliga socialistiska internationalismen. Och ni om någonsin gäller det en återgång till denna sunda attityd. Ett av arbetarnas allra viktigaste efterkrigsproblem är allts att reorganisera arbetarrörelsen internationellt. Händern måste på nytt sträckas över gränserna och arbetarrörelse bli en maktfaktor av internationella mått. Framförallt är det nödvändigt att försvaga staternas makt. Det är som en följd av alltför starka stater, som fredsälskande folk inte lyckas förhindra krigen. Problemet är att göra människorna, indivderna och deras fria organisationer starka på statsmakterm bekostnad. Vi måste få fram ett helt annat jämviktsförhå lande beträffande styrka och makt i världen. Bit för bit måste vi plocka sönder staternas makt och överföra den på folkens organisationer. Det är inte en internationalism via nationen och staten, som kommer att lösa framtidens fredsproblem utan en internationalism via människan, genom organisationerna. För att lyckas i detta arbete är det nödvändigt att arbetarna sluta upp att liera sig med motståndarklassen inom den egna nationen.
Endast under dylika förutsättningar kan världen byggas upp på fredliga grunder.

Politikerna räkna med nya krig
Kanske omedvetet förbereder man redan nu det tredje världskriget. Politikerna planera redan en nationell lösning av den, kommande freden. Vad innebär detta? Det betyder i all sin nakna enkelhet, att världen även denna gång skall byggas upp med kommande krig som förutsättning. Man betraktar, och behandlar de föreliggande framtidsproblemen utifrån nationella grunder. För varje fråga av internationell omfattning och verkan ställer man nationella horisonter. Man frågar sig inte: hur kommer världen att gestalta sig om vi ordnar det så och så, utan i stället: hur kommer det egna landets nationella prestige att gestaltas. Och resultatet blir ny nationalism och nya krig. Varje stat och varje nation kommer att ängsligt sluta sig inom sitt eget skal och gardera sig mot yttervärlden. Varje stat kammer att söka triumfera på världsmarknaden. Man ligger där som förut och lurpassar på sina grannar. En värld som behövde organiseras som en enhet i samarbete över gränserna, kommer i stället att organiseras för nationellt hat och nya krig.
Och det blir krig.

Det blir nya krig om varje nation försöker vara sig själv nog; försöker bli starkare än de andra i fruktan för att bli anfallen. Visst blir det nya krig om tullmurar och restriktioner ska resa sig kring varje stat och landerövringar bli enda lösningen för förvärvandet av råvaror och produkter utanför den egna natianen. .
Vi arbetare, vi socialister, vi måste förbereda freden -inte kriget!
En verklig fredsplanering måste innebära världens avmilitarisering. Med mindre går det inte. Människarna måste helt enkelt mötas obeväpnade, om de ska kunna ordna upp sina angelägenheter utan krig och vapenskrammel.

Kanske kan man acceptera Atlantdeklaratianen som ett ärligt försök att få lite ordning och reda i umgänget mellan individer och folk. Men därmed är väl också dess reella betydelse slut. I vilken utsträckning de vackra orden skala bli emplanterade i verkligheten, är en fråga, som avgöres av folken i de olika länderna. Vill folken fred, så blir det fred. Överlämnas frågan om framtidens öde åt politiker och diplomater, så är det sannolikt, att ett vackert uppslag ännu en gång förfuskas eller rent av användes till nya spekulationer i ytterligare världsvansinne.

Frågan är helt enkelt den, om människarna skola börja rätt ända den här gången. Om de ska lägga freden som utgångsläge eller kriget. Om det ska bli fredsplanering en krigsförberedelse.

Räknar man med nya krig, då måste de olika nationrna bibehålla och konsolidera militarismen. Då måste staterna se till, att deras »självförsörjning» blir tryggad även am det skall ske på det ekonomiska förnuftets bekastnad; då måste allt framgent tullmurarna resa sig vid alla statsgränser om kampen am världsmarknaden fortsätta som hittills. Då måste helt enkelt hela detta komplex av konflikt- och krigsalstrande isolatianistiska bestämmelser göras än värre. Då måste vidare pedagogiska problem och uppfostringsmetader ställ i den trånga natianalismens, d. v. s. krigets tjänst. Då måste människarna fostras att sätta staten över människarna. Från detalj till detalj sammansmälter på så sätt framtidens nationella struktur i en vettlös och otidsenlig nationalism, ur vilken kommande krigsanledningar hämta näring.

Men räknar man i stället med fred för framtiden, då kan man riva ned alla dessa falska fredsplaneringar, saom syfta till att rädda isolationistiska grupper av den stora helheten. Då kan man spränga alla stängsel, som förhindra folken att samarbeta med varandra. Då kan man producera en vara där den bästa kvaliteten lättast framställes; då kan världsmarknaden bli fri och tillgänglig för alla; då kan svärden smidas till plogbillar och världen avmilitariseras; då kan kommande generationers uppfostran grundas på universellt broderskap, sanning och människovärde.

Det är för att skapa en dylik internationell plattform för framtidens umgänge mellan människar och folk, som den frihetliga arbetarrörelsen måste gå i teten och visa vägen.

Syndikalismen och efterkrigsproblemen
Övergången från krigs- till fredsindustriell produktion blir alldeles säkert en kinkig uppgift även för det halvtotalitära kapitalistiska system, som redan nu skymtar vid horisonten som en följd utan vapenbrödraskapet mellan liberalism och socialdemokrati. Troligen måste arbetarna även under detta system räkna med arbetslöshet och svält. Att det därför från arbetareorganisationernas håll självfallet måste ställas krav på full sysselsättning och garanti för en ökning av standarden, är alldeles givet. Det räcker dock inte med detta när det gäller den frihetliga socialistiska rörelsen. Denna »fulla sysselsättning» kommer att krävas också av de reformistiska och centralistiska fackföreningarna.

Men det som skiljer den syndikalistiska ideologin från den reformistiska, är i dag inte så mycket frågan om hur hög standard arbetarna bör erhålla i det kapitalistiska samllället;
det väsentliga är skillnaden i målsättningen, och metoderna att nå detta mål. Vi anse det självfallet, att detta sakförhålilande också särskilt måste markeras i kraven på efterkrigsproblemens lösning. Den reformistiska rörelsen ser sin uppgift fylld när det ordnat ett avtalsenligt förhållande på arbetsplatserna mellan arbetarna och arbetsköparna, när det beretts arbete åt alla och när försäljningen av varan arbetskraft reglerats genom tidsbindande kollektivavtal. Reformismens uppgift är alltså att reglera tillbudet på arbetskraft; att uppträda som kollektivauktionär på varan arbetskraft. Därför räcker det också för deras del att kräva full sysselsättning och bibehållen eller höjd standard för sina medlemmar, för arbetarna.

Syndikalismen däremot ser sitt mål realiserat endast den gången arbetarna ha full kontroll över produktionen och driva denna i egen regi och i fritt samarbete. Därav följer som en given konsekvens, att kravet på full sysselsättning nödvändigt måste följas av krav på industriell medbestämmanderätt för att kulminera i arbetarnas övertagande av produktionen.

I denna agitation för produktionsövertagande bygger den syndikalistiska rörelsen på ett koncentrat av det bästa i den ursprungliga socialismen. Socialismen är nämligen en lära om den industriella träldomens eliminering. Det var löneslaveriet som skulle ersättas med socialismen. En industriarbetares liv är ett ständigt säljande av arbetskraft från barndomen till graven. Hans arbetskraft värderas av arbetsgivaren precis som en annan vara. Socialismen kom med en maning till lönearbetarna att själva övertaga och driva produktionen. Därmed skulle det vara slut med utsugningen av arbetskraften, slut med det förhatliga löneslaveriet. Säkert är det fullkomligt överensstämmande med sanningen att det var denna lönearbetarnas frihetslängtan som gjorde socialismen till en världsomfattande rörelse. Man ville komma ifrån den ekonomiska utsugningen - och det ovärdiga löneslaveriet. När arbetarna därför tala om socialismen och friheten, så innefatta de däri friheten från ekonomisk utplundring i deras egenskap av löneslavar.

Den syndikalistiska rörelsen står i dag ensam om att representera en socialistisk ide för den ekonomiska arbetarrörelsen. Denna uppgift förpliktar och propagandan mot själva löneslaveriet måste intensifieras. Just detta, att syndikalismer avser att ersätta det kapitalistiska lönesystemet med ett arbetarnas övertagande av produktionen, måste kastas fram förgrunden av vår agitation, särskilt när vi diskutera s. k efterkrigsproblem. Kunna vi för alla arbetare klargöra, att vi och vår rörelse ständigt strävar till att nå just detta mål arbetarnas övertagande av produktionen, så komma vi säkert också att vinna sympati och förståelse i högre grad är vi nu ana.

Reformisterna betrakta sin uppgift fylld, när de lyckat ordna ett relativt sett någorlunda skapligt kollektivavtal för sina medlemmar. Syndikalisterna däremot anse, att denna lönekamp endast är etappsteg på vägen mot målet: kontroll över produktionen och socialismens genomförande. Om det inom den reformistiska rörelsen finnes de, som sträva till en socialisering av produktionen, så göra de detta - inte som fackföreningsmän -utan som politiker. De anse, att socialiseringen är ett program för partierna, för politikerna. För dem betyder alltså socialismens genomförande produktionens övertagande av staten. Då emellertid stats övertagandet inte skulle innebära löneslaveriets upphävande, kommer en dylik socialisering via staten inte att innebära någon högre frihet för arbetarna.

Men detta kommer inte att lösa problemets kärna. Ute i de djupa leden förefinns ett levande behov av att avskaffa löneslaveriet. Att förneka detta vore att förneka frihetslängtan bland arbetarna. En industriarbetare, som inte längtar efter frihet, finns inte. Det är bara det, att denna frihetslängtan tar sig så olika uttryck och i de flesta fall är så missriktad.Det må bli syndikalisternas uppgift att organisera denna frihetslängtan, på ett sätt som står i överensstämmelse med förnuft och modernt tänkande. Vi måste klargöra för arbetarna, att alla dessa tafatta försök, som rent individuellt göres för att komma ifrån löneslavstristessen - tipsflugan, lotterispel, kortspel, bacchusdyrkan - aldrig kan leda till målet. Vi måste övertyga arbetarna om, att enda vägen heter organisation och kamp tillsammans. Vi kunna aldrig hävda oss individuellt; endast om vi uppträda gemensamt kunna vi erhålla en ställning i samhället som är värdig fria människor.
Detta enkla sakförhållande kommer arbetarna att förstå.

Socialismen är fullständigt signifikativ med arbetarnas erövring av arbetsplatsen. Socialismen är en arbetarnas egen angelägenhet - inte politikernas eller filosofernas eller nationalekonomernas. Detta måste sägas ifrån så högt att det hörs: det finns ingenting som löser frihetsproblemet för lönearbetarna annat än ett produktionsövertagande. Socialismen är inte en fråga om att sälja sin arbetskraft till en köpare för så eller så högt pris: socialismen är läran om hur lönearbetarna skola erövra sin frihet och sitt människovärde.

Vad vet egentligen alla dessa skriftlärda filosofer, nationalekonomer och politiker om industriarbetarnas levnadsförhållanden. Endast den som själv upplevt helvetet att hela livet vara dömd att som obetydlig kugge i ett stort industrimaskineri vegetera sig fram timma efter timma dag efter dag ett långt liv igenom, endast den är kompetent att klart förstå, att det för industriarbetarnas vidkommande inte räcker med Inågra ören mer i timman eller lite bättre hygieniska förhållanden på arbetsplatserna. Det må sociallagstifta aldrig så mycket, det må pysslas och daltas aldrig så med arbetarna - människovärdet nå vi endast den gången vi slippa sälja vår arbetskraft. Det måste understrykas, att endast ett produktionsövertagande leder till målet. Att socialismen är de mångas rörelse; alla dessa, som inte ha något förutsättning att individuellt hävda sig ser i socialismen den enda utvägen att nå friheten.

Att återgiva den ekonomiska arbetarrörelsen dess socialistiska och frihetliga innehåll är syndikalismens viktigaste uppgift, en uppgift som säkert kommer att mötas med förståelse i arbetarleden.

Det sades en gång, att arbetarna äro slagna till slantar och att de inte kunna bli någonting annat. Det är sant så långt det gäller kapitalistiska förhållanden. Där äro vi slagna till slant. Vi äro obetydliga kuggar som lätt kunna ersättas med andra och liknande. Vårt liv är automatiserat och själsdöddande. En del - en liten del - av oss kanske klättrar några meter upp på rangstegen; bli påfösare och basar. En annan liten del kan kanske genom yrkesutbildning skapa en viss respekt och särställning kring sitt liv. Men - och detta är det viktiga - den avgjort stora majoriteten av industriarbetare är under alla förhållanden tvingad att leva som obetydliga och icke-värderade löneslavar livet igenom. Det är för denna stora massa som arbetarnas övertagande av produktionen är den enda åtgärd som löser frihetsproblemet och som av löneslavarna gör fria människor. Syndikalisternas inlägg i efterkrigsdebatten måste kasta fram just dylika synpunkter.

En konkretisering av programmet
För att förebygga misstolkningar av kapitelrubriken här ovan, är det angeläget att redan nu fastslå att här inte avses någon förändring i de syndikalistiska principerna. Hela denna lilla skrift har i stället velat söka bevisa, att just i de syndikalistiska ideerna och målsättningarna och metoderna ligger lösningen av framtidens problem. Vad vi däremot måste åstadkomma är en mera i detalj gående förklaring av hur ri vill ha det ordnat i vårt socialistiska samhälle. Jag drar mig till minnes en episod från ett diskussionsmöte en gång på en plats i Blekinge. Det var gamle och värderade P. J. Welinder som talade. I debatten framställdes följande fr.åga:
"Hur ha ni syndikalister tänkt er övertagande av produktionen?" Med sin glänsande men en aning fräna logik svarade PJW: "Kan vi producera, så nog i helsicke kan vi konsumera." Detta är ju också riktigt. Det är ett svar på frågan som helt täcker på sitt sätt. Kan vi slita ihop produkter, såmåste vi ju också - och mycket lättare - kunna konsumera dessa. Men det är ett alldeles för abstrakt svar på en konkret fråga. Vi måste sammanfatta formerna för produktionsövertagandet och i lättfattliga ordalag klargöra detta för alla frågare. När man frågar oss, om vi tänker oss varje lokal ndustri som en självständig enhet eller produktionen skall samordnas under en gemensam ledning nationellt eller interndustriellt, så måste vi ha ett svar att ge. När man frågar, om vi avse att upprätthålla den fria prisbildningen och kokurrensen mellan de olika socialistiska produktionsföretagen, så måste vi också ge ett svar. Och det är en mängd andra sådana praktiska angelägenheter. Här ställes vi inför en massa detaljer, där vi ha skyldighet att ge svar. Om vi menar, att en administrativ industri- och produktions central skall leda produktionen, då måste vi räkna med en begränsad lokal och regional frihet för fabrikerna och grupperna. Då inställer sig också frågan hur produktionens volym skall avvägas. Hur nycket ska produceras av en vara och var skall den produiceras? Skall produktionsvolymen bestämmas av föregående års efterfrågan eller skall en exakt beräkning av behov på förhand göras och sedan förnödenheterna ransoneras ut?

Räknar man med fri prisbildning i det syndikaliserade samhället, d. v. s. efter arbetarnas övertagande av produktionen; en prisbildning grundad på tillgång och efterfrågan samt produktionens effektivitet, då torde antagligen den fria konkurrensen mellan olika företag inom samma industri bibehållas. Självfallet inbjuder denna fria prisbildning många fördelar för den enskilde individen, men också många svårigheter när det gäller en rättvis lösning. Dessutom kan inte denna fria prisbildning tillämpas på alla varor eller av alla kategorier av arbetare. Räknar man däremot med en administrativ reglering.av produktionen, en förhandsberäkning av volymen och en fördelning av denna på skilda industricentra, då kan man inte undgå en »planhushållning» som antagligen kommer att föra med sig en viss tungroddhet och formalism.

Ja, detta var några frågor bland de många som vi böra kunna besvara. Min avsikt har inte varit att ge några riktlinjer för lösandet, endast att väcka debatt. Låt oss tillsammans ta upp hela detta detaljkomplex av frågor på våra möten, kamratmöten, konferenser och studiesammankomster; låt oss hjälpas åt att finna svar på frågorna. Det är inte nödvändigl med ett fullkomligt enhetligt svar. Vi kunna mycket väl rekommendera skilda lösningar på samma fråga. Sedan får konfrontationen med den offentliga debatten korrigera våra på ståenden. Inom våra kretsar har man hittills hyst en över driven förskräckelse för att göra sig skyldig till en aldrig så liten lapsus i detta avseende. Man har talat om anpassning och om att dessa detaljproblem finna sin egen lösning den gången de stå inför verklighetens avgörande. Jag tror i stället att vi måste analysera dessa problem redan nu och diskutera dem med arbetarna. Skulle vi någon gång ställa en felaktig och oriktig paroll, såär vi inte sämre än vi kan erkänna detta och acceptera en annan och riktigare.

Industriell demokrati
Om arbetarnas övertagande av produktionen skall ske mdelst en gradvis erövring av detaljpositioner eller genom plötsligt besättande, är innerst beroende av det motstånd vi
möta från reaktionens sida. Teoretiskt finns det dock ingenting som hindrar att vi genom våra ekonomiska organisationer bit för bit övertager kontrollen över produktionen. Huvudsaken är att strävandena konsekvent inriktas just på produktionsövertagande. Strävandena kunde alltså med fördel inriktas på medinflytande över arbetsplatserna. I detta sammanhang är det särskilt en sak, jag finner egendomlig. Nämligen arbetarnas ringa intresse för förmänsproblemet. Här finns trots alla påståenden om motsatsen en väg, som leder till industriell demokrati och verkligt medinflytande. Arbetarorganisationerna borde kräva att få utse och avskeda arbetsbefälet. Så smått kunde man börja med de små basarna, för att sedan sträcka sig allt längre och längre. Vid närmare eftertanke är det lätt att förstå, hur betydelsefullt ett dylikt grepp om förmännen skulle vara. I stället för att - som nu - verkmästare och tekniker måste gå arbetsgivarnas ärenden, skulle de helt stå på arbetarnas sida och under organisationernas kontroll.

Några ord om och till teknikerna
Det har alltid med skärpa framhållits från syndikalisternas håll,att de ekonomiska organisationerna måste omsluta alla arbetare, handens och hjärnans. Hittills ha dock i största allmänhet hjärnans arbetare ställt sig oförstående. De ha trott sig bäst tjäna egna intressen genom att frondera mot arbetarna och ställa sig på kapitalismens sida i den sociala kampen. I våra dagar tycks det dock i viss utsträckning ha inträtt en förändring. Det finns åtminstone en hel del bland de intellektuella, som börjar visa intresse för vår syn på denna fråga. Inom parentes sagt måste givetvis kravet om arbetarnas rätt att få anställa förmän, mycket gynnsamt påverka detta teknikernas intresse för arbetarnas sak.

Teknikernas traditionella attityd vittnar annars snarare om konservatism än om intellektualism. En radikal självanalys borde bland de intellektuella, bland förmän och företagsledare, blotta hela den beklagliga mellanställning denna kategori av arbetare - ty som sådana måste de trots olikhet i löneavseende räknas - intager i det kapitalistiska systemet.

Teknikernas ställning nte på arbetsplatserna är bättre än de övriga arbetarnas endast i ekonomiskt avseende. Därmed blir givetvis deras ställning privilegierad även socialt. Räknar man emellertid med allt de få offra för denna sin särställning, blir deras hittillsvarande inställning mer än obegriplig.

Efter genomgångna studier äro dessa unga människor färdiga att erövra världen. Ambitiösa och öppna för kunnande och framtid börja de sin bana i tron att de ska uträtta stor verk i framåtskridandets och mänsklighetens tjänst. Men regel blir det någonting helt annat. De trängas in i industrin. Deras omfattande framtidsplaner skymmas av kapitalisterna profithunger. Deras herrar - lika väl som arbetarnas-strunta i både framåtskridande och mänsklighet. På dera vapensköld står endast ordet profit. Syftet är inte främst att producera en vara med hög kvalite och moderat pris; syfte är att göra pengar.

Och det är just här som kapitalisterna ha användning fö sina tekniker, sina ingenjörer och andra underhuggare. Det gäller inte endast att få fram de bästa maskinerna; det gälle inte mindre att drilla arbetarna att pressa ut den sista gnista av energi ur de anställda. Och denna uppgift åligger också teknikerna. Förr i tiden gick självhärskarnas slavdrivare med knutpiskan över arbetarna. Metoderna växla med tiderna, men ändamålet är detsamma. Avsikten är nu som förr att tvinga fram det yttersta av de underordnade. Det är bara det, att i dag är slavdrivaren ersatt med tidsstudieingenjören och knutpiskan med L. M. Ericssons kontrollapparater och tidtagarur. Efter långa och arbetssamma studieår bli alltså teknikerna påfösare åt företagarna. Är detta en avundsvärd ställning? Är det ett liv och en verksamhet, som står i samstämmighet med deras stolta ungdomsdrömmar?

Nej! Bortser man från teknikernas sociala och ekonomiska särställning så är deras liv till och med ynkligare än arbetarnas. De äro mer beroende av arbetsgivarna. Arbetarn äro dock genom sin. massa på något sätt oåtkomliga för den närgångna individuella kontrollen från arbetsgivarna. Dessa ha också sin kollektiva sammanhållning, sin solidaritet. De kan svära och förbanna och ta sparken om det så skulle var - de ha ju ingenting mer än ett dåligt avlönat arbete att förlora - och de kan hata och sträva till en annan tingens ordning.

Ingenting av allt detta är förbehållet för arbetsledarna. De stå individuellt blottade gentemot arbetsgivaren. Ett avsked innebär så gott som rena katastrofen. De inta en ur solidaritetssynpunkt beklagansvärd mellanställning. Deras uppgift är att tjäna arbetsgivarna men i detta tjänande komma de i konflikt med arbetarna. Inför sina uppdragsgivare måste de stå med ödmjukt sinne och böjd rygg. Av arbetarna bli de betraktade som verktyg i händerna på kapitalismen. Och så är det också i mycket stor utsträckning. De undantag som eventuellt finnas upphäva inte regeln.

Med ett arbetarnas övertagande av produktionen skulle teknikernas ställning bli en helt annan - och bättre. De skulle få använda sitt vetande i det helas tjänst istället för i profitens.
De skulle slippa från sin beklagansvärda dubbelställning som lönearbetare och vaktare över kapitalismens kassakista. De skulle kunna realisera sina stolta ungdomsdrömmar och bli föregångsmän för teknisk fulländning och framåtskridande. De skulle kunna räta på ryggarna och famnas av den kollektiva trygghet, som arbetarnas samlade enhet representerar. Definitivt skulle den gamla slav.drivarmoralen vara ersatt med en gemensam solidar'itetskänsla. Det vore sannerligen värt mödan för de intellektuella att ta sig en funderare på dessa problem.

Slutord
Vi äro ingalunda så isolerade i kampen för frihet och federalism som man på sina håll tycks tro. Tidens allmänna tendens till maktkoncentration och statstotalism har framkallat en eftertankens klarhet hos många. Det gäller bara att arbeta vidare och oförtrutet och knyta an till de frihetliga tendenser som finns, utan att därför pruta på vårt socialistiska program. Bland nationalekonomer finns det - särskilt i Amerika - de som delvis acceptera vår uppfattning om internationalism. Som rekommendera över de statliga gränserna gående interindustriella sammanslutningar och sammalislutningar och internationella särorganisationer i stället f ör ett politiskt nationernas förbund.. Bland folkrörelserna finns också tendenser som sammanfalla: med våra federalistiska. Konsumentkooperationen vänder sig också med skärpa mot den totalitära likriktningen och statsdespotien, även om den inte bygger på en socialistisk grundval i detta fall. Den internationella godtemplarorden representerar också en internationalism liknande vår. Även de bygga på internationalism över gränserna, över staterna. Deras på broderskap grundade internationella sammanslutning borde kunna få stor fostrande betydelse.

Frihetslängtan finns också lite varstans. Samma frihetslängtan, som gör att vi ställa krav på produktionsövertagande. Se till exenlpel på utvecklingen på det agrara området. Den frie svenske'bonden har kanske varit en myt i så motto att han sällan undgått utsugning från storherrar och bankvälde. I viss mån har han dock intagit en särställning. Han har stått vid sin grindstolpe eller sin gärdesgård och vaktat sin frihet, även om denna var av det relativa slaget. Men i längden gick det inte att hävda sig individuellt. Numera står ett stort antal försäljningsorganisationer till jordbrukarens förfogande. Individualismen har fått byta plats med kollektivismen, med samarbetet. Visst är det sant, att inte allt som det skall vara med jordbrukarnas ekonomiska kamporgan, och att de många gånger har vänt sig mot arbetarna, men ändock finns det vissa beröringspunkter, som om de bli beaktade i varje fall inte skulle vidga den klyfta som nu finns.

Vi måste lära jordbrukarna inse, att vad vi kräva när vi ställa parollen om socialisering av industrin och arbetarnas övertagande av produktionen, det är ingenting annat än den frihetskänsla och den rätt till människovärde, som gör att de sträva till självkamp på sitt sätt. Om man till jordbrukarna ställer den frågan, om de ville överlämna sina jordbruk till staten eller till bankerna och fortsätta sitt jordbruksarbete som lönearbetare åt staten eller åt privatägda banker, då
skulle de säga nej. De skulle göra det, därför att detta skulle innebära mindre frihet för dem. Då de själva fasa för att bli löneslavar, borde de inte då också- genom saklig upplysning- bli sympatiskt inställda till arbetarnas krav att slippa ofrån löneslaveriet.

Federalismen är inte död. Den lever trots allt tal om motsatsen. Efter detta krig kanske en ljusare tid bryter in. Överraskningsmomentet kanske sätter in just här. De positiva. de livsbejakande krafterna kanske samlar sig till en kraftansträngning efter år av diktatur och krig.

Självfallet är i alla fal, att vi måste vara beredda. Genom krig och totalism har det varit oss syndikalister förunnat att bevara en socialistisk och frihetlig ide, som inte tagit skada av tidens allmänna våldstillbedjan. Denna frihetliga ide måste vi presentera för efterkrigstidens människor i ett övertygande och lättfattligt program. Vår uppgift är att lägga grunden till ett socialistiskt system, där den individuella friheten står i innerlig samklang med social rättvisa.