Hem / Om SAC / Historik / Arbetarrörelsens historia / 1928 Arbetsfredslagstiftningen antas av riksdagen

1928 Arbetsfredslagstiftningen antas av riksdagen

1928 är den mest avgörande milstolpen i arbetarrörelsens historia. I och med införandet av Kollektivavtalslagen (KAL) och Lagen om Arbetsdomstol (LAD), så lyckas man i grunden ändra förutsättningarna för klasskampen.

Under 1920-talets början så diskuterade man problemen med de många strejkerna runt om i landet i riksdagen. 1921 varnade SAF-ordföranden Hjalmar von Sydow för SACs inflytande i ett tal i riksdagen. 1925 sa högerledaren Arwid Lindman att SACs blockader och bojkotter i Härjedalen måste stoppas med lagstiftning.

Högerregeringen Ekman tillsatte därför en utredning 1926 med syfte att hitta ett sätt att disciplinera arbetarrörelsen. Utredningen kom med förslaget att man skulle inrätta en Arbetsdomstol och en Kollektivavtalslag, poängen var att man ville ha fredsplikt under avtal, samt en domstol som skulle döma arbetare till skadestånd och fängelse, när de bröt mot fredsplikten. Den 25 maj 1928 antar riksdagen de nya arbetsfredslagarna.

Ett år tidigare, 1927, hade 2000 lokala fackföreningar inom LO antagit uttalanden mot arbetsfredslagstiftningen. På tusentals möten och demonstrationer framfördes krav på generalstrejk. Den 22 maj 1928, tre dagar innan riksdagen klubbade lagarna, gick hundratusentals arbetare ut i strejk och sammanlagt 365 000 deltog i demonstrationer runt om i landet. I Stockholm tågade 70 000 arbetare till riksdagen.

Tanken bakom arbetsfredslagstiftningen var följande:

  • lagarna skulle begränsa fackens handlingsutrymme
  • facken skulle tvingas disciplinera de egna medlemmarna, få dem att respektera lagen
  • att åstadkomma arbetsfred genom fredsplikten
  • SACs inflytande skulle begränsas och organisationen marginaliseras
  • alla syndikalistiska stridsmetoder förbjöds som avfolkning, obstruktion, hemliga aktioner m.fl.
  • arbetsgivarna skulle fortsättningsvis fritt få leda och fördela arbetet

LO-ledningen var emot lagarna innan de klubbades av riksdagen, men svängde sedan snabbt och samarbetade istället med regeringen och SAF på den stora arbetsfredskonferensen i riksdagen hösten 1928. Med lag, tvång och hot byggdes det stora "samförståndet".

LO började sedan bekämpa alla inom LO som var emot samförstånd, de stämplades som illojala och hotades med uteslutning. Den "spontan fackliga taktiken", som hade varit vanlig fram tills nu, upphörde ganska omgående inom LO. Sättet att bedriva facklig kamp förändrades i grunden på bara några få år.

LO förbjöd de lokala facken att samarbeta med SAC, eller att ens stå neutrala vid SACs konflikter. Tillsist tog LO hand om den interna oppositionen mot "samförståndet" och uppmanade 1933 i cirkulär 807 lokalavdelningarna att utesluta alla i Röd facklig opposition. LO-ledningens disciplinering av de egna var mycket framgångsrikt, alla visste vad som väntade dem som ifrågasatte LO-ledningens samförstånd med kapitalet. Och SAC fick mycket svårare att vinna sina strider då LO började bryta alla stridsåtgärder.

Arbetsdomstolen förändrade allt och kronan på verket var undertecknandet av huvudavtalet mellan LO och SAF i Saltsjöbaden 1938.

Related content