Sjukvårdsstrejken i New York 1989

Kommunals misslyckade strejk våren 2003 skulle kanske kunna användas som en handbok i hur man inte ska genomföra en strejk. Men att organisera en strejk är ingen dans på rosor. För att få lite perspektiv tar vi sjukvårdsstrejken i New York 1989 som ett exempel.

Konsten att förbereda och organisera en konflikt

Local 1199 organiserade c:a 50.000 sjukvårdsarbetare i New York 1989 och motsvarar ungefär en avdelning av Kommunal, fast den amerikanska fackföreningsrörelsen är annorlunda uppbyggd än LO och dess förbund. Local 1199 är dock en reformistisk fackförening av samma slag som Kommunal, därför blir sättet att organisera intressant att jämföra.
De sjukvårdsarbetare som Local 1199 organiserar utgörs till 65 % av svarta och latinamerikanska kvinnor.

Local 1199 reser sig ur askan

1984 förlorade Local 1199 en 47 dagar lång strejk. 1986 skrev man i princip under det avtal som arbetsköparna lade på bordet.

Man befann sig i en situation där medlemmarna hade tappat i reallön, inte helt olik Kommunals situation de senaste åren.

1988 insåg fackets styrelse att något måste göras för att inte hamna i samma situation igen som 1984 och 1986.
Man beslutade sig för att försöka använda den kamptradition Local 1199 hade under sina framgångsår på 50- och 60-talet som förebild. Local 1199 har en historia av militant kamp och mobilisering av medlemmarna, samarbete med sociala rörelser som t.ex. medborgarrättsrörelsen, men även av att ta fighten på den partipolitiska arenan.

Det första steget var att börja organisera i god tid och därför utarbetade man en 14 månader lång handlingsplan som löpte fram till den 1 oktober 1989. Tidigare hade man nöjt sig med 45 dagars planer.

Det andra steget var att definiera sjukvårdskrisen ur de anställdas synvinkel, att det handlade om underbemanning och låga löner. Detta budskap fördes ut till allmänheten via annonser i tidningar, samt öppna möten i form av utfrågningar och vittnesmål. Man började aktivt att samarbeta med sociala rörelser i närsamhället.

I början av 1989 kom New Yorks guvernör med ett förslag om nedskärningar i sjukvården. Local 1199 kastade sig in i en kampanj där man samarbetade med allt och alla för att stoppa förslaget. Nedskärningarna slogs tillbaka och man genomförde den största demonstration Albany upplevt på 30 år, med c:a 12.000 deltagare.

Mobiliseringen mot nedskärningarna hade den positiva bieffekten av att aktivera medlemsbasen och stärkte den inre organiseringen av Local 1199. Fler medlemmar blev aktiva och började gå på möten. Detta ledde till att facket åter blev ”kampdugligt” eftersom medlemmarnas förtroende för den egna fackföreningens förmåga började återupprättas.

Organisering på arbetsplatserna

Samtidigt hade man börjat organisera på arbetsplatserna. Det handlade om att mobilisera medlemmarna och få så många som möjligt involverade i konfliktorganisationen.

Man satte som mål att av 100 medlemmar på en arbetsplats så skulle 15 ingå i en organiseringskommitté och dessa 15 skulle representera alla skift och alla yrken från städare till sjuksköterska. Alla dessa ombud skulle väljas av medlemmarna själva på golvet. Av dessa 15 valdes sju till att ingå i en förhandlingsdelegation.

Hade man uppnått målet skulle konfliktorganisationen bestått av c:a 6000 ombud. Riktigt så bra blev det inte, men siktar man mot stjärnorna så når man åtminstone trädtopparna, var antagligen resonemanget bakom konfliktskissen.

Verksamheten blev snart så omfattande att man skickade ut två brev i veckan bara för att hålla alla informerade om allt som hände. Det mesta handlade om olika aktiviteter i närområdena runt sjukhusen och i de områden där medlemmarna bodde.

Är vi redo?

Trots alla framgångar och all aktivitet visade en undersökning att medlemmarna inte var speciellt pigga på en strejk. Kanske inte så konstigt om man betänker tidigare misslyckanden. Man ansåg sig därför behöva en strategi för att bygga upp ”självförtroendet” att konfrontera arbetsköparna och om det blev nödvändigt beredskapen för att gå ut i strejk.

Svaret blev helt enkelt att varsla om endagsstrejk den 11 juli 1989, för att se hur långt medlemmarna var villiga att gå. Omröstningsresultatet och uppslutningen skulle bli ett tydligt tecken på hur landet låg.

Man insåg att om det skulle bli en ”riktig” strejk, längre fram på höstkanten, så skulle det antagligen bli den största sjukvårdsstrejken i USA:s historia. Inför den måste man vara väl förberedda.

Varje aktion som planerades fyllde två syften, dels att bygga konfliktorganisationen och dels att testa om den höll.

John Fussell, vice ordförande för Local 1199, menade att det är dumdristigt att testa organisationen i den avgörande striden. Man måste vara helt förvissad om att organisationen står pall, annars bör man låta bli.

Med detta menar Fussel två saker. Dels att organisationens administration, förtroendevalda och anställda, gör det och dels att medlemmarna gör det. Organisatorisk styrka handlar om flera saker i en byråkratiserad organisation.

Samtidigt verkade konfliktsamordningen för att splittra arbetsköparna och inledde därför förhandlingar med vissa av dem. Den 7 juli lyckades man få de katolska sjukhusen att underteckna en uppgörelse som omfattade 4200 medlemmar. Avtalet blev tvåårigt och gav sammanlagt 17,7 % i löneökning, utgångskravet var 19 %.

Punktstrejker ökar trycket

Strejken den 11 juli blev en stor framgång och det märktes en tydlig attitydförändring i arbetarkollektivet, folk hade känt den gemensamma styrkan och det började ge resultat.

Istället för att gå strejkvakt utanför de olika sjukhusen valde man att samla alla strejkande och tåga i en demonstration till arbetsköparorganisationens högkvarter. Drygt 25.000 sjukvårdsarbetare tågade högljutt genom New Yorks gator.

Som uppföljning på framgången varslade man om en ny endagsstrejk den 24 juli. På den andra aktionsdagen den 24 juli transporterade 600 inhyrda bussar alla strejkande till St. Luke´s Hospital varifrån man tågade genom stan till rytmerna av salsa och samba, kampsånger och slagord som ”vi kommer att slå tillbaka arbetsköparnas attack”.

Organisatörerna kände medvind och fortsatte därför att öka pressen genom att varsla om en tredagarsstrejk den 14-16 augusti och återigen tågade man genom stadens gator. Denna gång anslöt sig dessutom arbetare som befann sig ute i strejk på företaget Nynex och gruvarbetare från Pittston där man ockuperade gruvan.

Local 1199 gick nu ut offentligt med att man planerade en generalstrejk inom sjukvården i New York som skulle starta den 4 oktober, tre dagar efter att avtalet gått ut.

Arbetsköparalliansen kollapsar

I september organiserade Local 1199 en frukost med c:a 500 politiker som alla skrev under ett telegram riktat till sjukhusledningarna där de uppmanades att acceptera fackets krav och skriva under det avtal som de katolska sjukhusen redan undertecknat.

Inför varje strejkaktion genomfördes omröstning bland medlemmarna i Local 1199 och i omröstningen inför ”generalstrejken” som skulle starta den 4 oktober men saknade slutdatum röstade över 90 % för strejk. Det var en större majoritet än i de tidigare omröstningarna inför punktstrejkerna. Hela tiden ökade andelen som var för strejk.

Dennis Rivera ordförande i Local 1199 gick nu ut i media och sa att ”jag skulle verkligen föredra en fredlig uppgörelse, men är det krig de vill ha, så ska de få ett stort krig”.

Arbetsköparorganisationen League of Voluntary Hospitals kollapsade under det tryck som Local 1199 hade byggt upp sedan kampanjens start ett år tidigare. Deras president Thomas Morris, som var vd för New Yorks största sjukhus Presbyterian Medical Center, träffade facket i hemlighet och skrev på avtalet.

Uppgörelsen läcktes till media och den 3 oktober stod övriga sjukhus och vårdhem på kö för att skriva under avtalet, dagen innan den stora strejken skulle ha brutit ut.

New York Times hade svårt att dölja sin beundran och skrev att Local 1199 hade använt en ”sofistikerad strategi som även deras motpart instämmer i att utfördes med perfektion”.

Det finns naturligtvis detaljer i den här historien som man skulle kunna kritisera, men jag har valt att fokusera på det intressanta, de lärdomar som finns att dra.

Observera att den egentliga striden stod innan strejken bröt ut, ofta gör man misstaget att tro att det är tvärtom.

Det finns en romantisk myt runt den legala och varslade strejken, som inte alltid gynnar oss. Att organisera och vinna en strejk är ingen lek.

Tidigare publicerad i Syndikalisten nr.6/2003