19291104 Kirunabolsjevikernas frieri till syndikalisterna grundligt misslyckat

Osignerad artikel i Norrlandsfolket 4 nov 1929.

Söndagens A-salmöte blev ett fiasko för arrangörerna. L. S.-medlemmarna understryka enhälligt vad Norrlandsfolket anfört om gruvstrejken och bolsjevikernas manipulationer under densamma.


Kirunakommunisternas stora möte i Folket hus A-sal på söndagen blev sannerligen ingen framgång för arrangörerna. Visserligen hade möte samlat en stor och intresserad publik, men säkert är att det i alla fall icke blev vad vederbörande hoppats.


Det meddelades att mötet sammankallats närmast med anledning av Kiruna L. S:s och Norrlandsfolkets angrepp på kommunistiska partiet i allmänhet och på kirunakommunisterna i synnerhet. Det vill säga att så hette det i det anförande varmed Hellberg öppnade tillställningen. När sedan Hilding Hagberg fick ordet fingo de församlade sig till livs även åtskilligt annat.


Antingen är man sillénare eller också är man kontrarevolutionär!


Hagbergs anförande inleddes med ett konstaterande av - Hagberg konstaterar alltid mycket - att antingen är man kommunist och revolutionär eller också är man borgare och kontrarevolutionär. Något tredje gavs icke. Socialdemokraterna äro det tredje borgarepartiet o. s. v. Och sedan sattes karusellen i gång för fullt.


Länge hade han emellertid icke hållit på förrän man började komma underfund med att fienden framför alla andra var Norrlandsfolket. Hagberg hade gjort upp fem punkter vilka skulle utgöra hörnstenarna i det cirka två timmar långa anförande han uppbyggde mötet med. Första punkten skulle gälla Norrlandsfolkets hets mot I. A. H., den välsignade proletära välgörenhetsinrättningen, i den andra skulle han vända sig mot Norrlandsfolkets hets mot Sovjetunionen, i den tredje mot Norrlandsfolkets ”nederlagspropaganda” under gruvstriden 1928, i den fjärde gällde det Norrlandsfolkets hets mot den kommunistiska kommunalpolitiken och i den sista slutligen skulle han bemöta Norrlandsfolkets påståenden, att kommunisterna manipulerat och konspirerat mot S. A. C:s medlemmar under gruvkonflikten.

Syndikalisternas kallsinnighet hade gjort bolsjevikerna bedrövade.


Vi avstå från att referera vad sedan följde. Det är tillräckligt om vi nämna att Hagberg icke riktigt kunde förstå den kallsinnighet som Kiruna L. S. medlemmar lagt i dagen i umgänget med kommunisterna och att han naturligtvis ”fastslog” att kommunisterna alltid kämpat med blanka vapen, och att de aldrig velat skada S. A. C:s medlemmar och att de överhuvudtaget icke ville annat än gott. De ville bara gå i spetsen och visa all världens proletärer vägen mot ljuset, friheten och härligheten à la Ryssland. Dock, han trodde sig våga ”konstatera”, att Kiruna L. S. medlemmar tubbats och lockats ut på en väg som för dem allt längre bort från ”världsrevolutionens avantgarde” av det elaka Norrlandsfolket, som för Hagberg framstod som inkarnationen av allt ont och farligt.


I ordalag som studom präglades av en viss underton av ängslan sade sig Hagberg icke ett ögonblick ha betvivlat syndikalisternas revolutionära vilja och syften - si, det var bara det, att låtit sig förledas av Norrlandsfolket. Skulden till att S. A. C:s medlemmar vid gruvorna helt och hållet stängdes ute från allt medinflytande och till att de icke fingo något med av det ryska understödet, överlät Hagberg frikostigt på reformisterna. Kommunisterna hade på sin höjd begått ett misstag. De hade för en gångs skull låtit sig förblindas av respekten för förbundets och L. O:s stadgar, hette det. Nu ville man erkänna detta misstag. Det händer ju den bästa, menade Hagberg, att han begår ett misstag - det hade t. o. m. hänt Hagberg - men nu var meningen den att allt skulle rättas och Hagberg hoppdes innerligt att allt skulle ordna sig till det bästa, vilket är uttytt, att han hoppades att de ”vilseförda” syndikalisterna skulle låta sig inordnas under den bolsjivikiska generalstabens ledning.

Så gjorde Hagberg sin sortié. Hans beundrare knusslade icke med applåderna. Det var ju så att vännen Hilding skulle resa och man visste inte när man härnäst skulle få tillfälle höra honom.


Hagberg fäktade förgäves.


Därpå trädde skönlockige kamrat Hellberg åter fram på arenan och sporde huruvida Kiruna L. S. uppsatt någon motinledare, i vilket fall ordet skulle lämnas åt denne. Å L. S. vägnar talade därpå först A. Holm, som inledningsvis påpekade att han icke, på den korta tid som nu stod till förfogande, kunde taga upp allt det Hagberg sagt till bemötande, då det i så fall icke skulle bli någon tid över för debatt. Lokalen skulle nämligen utrymmas vid halvtretiden. Holm sade sig därför endast vilja uppehålla sig vid vad han funnit utgöra själva kärnan i Hagbergs långa anförande, hans försök att åstadkomma en klyfta mellan Kiruna L. S. och Norrlandsfolket och vidare hans försök att fritaga kommunisterna från allt ansvar för att gruvstriden 1928 kom att riktas mot S. A. C:s medlemmar.


Holm påpekade sålunda att vad Norrlandsfolket skrivit om gruvstriden, både under densamma och senare, stått i absolut överensstämmelse med den allmänna meningen inom den organisation vars språkrör tidningen är. Frånsett den handfull kommunister som ännu finnas kvar inom L. S. finnes icke en enda medlem som haft eller för närvarande har något att anmärka mot den hållning tidningen intagit till gruvstriden och till bolsjevikerna.


Kommunisternas manipulationer under gruvstrejken.


Beträffande försöken att fritaga kommunisterna från allt ansvar för att syndikalisterna, ehuru de gingo med i striden, utestängdes från allt medinflytande, både vid stridens igångsättande och sedan under dess gång samt slutligen även då uppgörelse träffades, framhöll tal. att Hagbergs anförande säkert icke det ringaste förändrat den uppfattning som på goda grunder blivit förhärskande bland Kiruna L. S. medlemmar.


Redan den omständigheten att ”Gruv” före konfliktens utbrott knöt en förbindelse med det ryska gruvarbetareförbundet bevisar, att kommunisterna, reellt sett, hade ledningen inom förbundet. Annars hade icke, mot L. O:s bestämda förbud och mot socialdemokraternas uppfattning, en dylik överenskommelse kommit till stånd. Men hade kommunisterna detta avgörande inflytande på förbundet i en så pass viktig angelägenhet och så strax före gruvkonfliktens utbrott, hur vill man då förklara att de sedan skulle vara ur stånd att öva inflytande på ”Gruvs” ställning till de i striden indragna syndikalisterna? Nu påstår Hagberg, att det är reformisterna som bära ansvaret för den hutlösa behandling S. A. C:s medlemmar rönte och man drager sig icke heller för att påstå, att det var reformisterna som manipulerade så, att syndikalisterna icke fingo något med av det ryska understödet.


Vad det ryska understödet beträffar så gräma sig icke S. A. C:s medlemmar över att de icke fingo något med, men de taga detta som ett bevis för att man spekulerade i att svälta ut dem ur deras organisation och tvinga dem in i ”Gruv” samt därmed under kommunistiskt inflytande. Det skall heller aldrig lyckas att inbilla dem att kommunisterna, som faktiskt voro de som utverkade det ryska understödet, skulle stå alldeles maktlösa då det gällde att bestämma hur det skulle fördelas. Man är inom S. A. C. på det klara med att ansvaret härvidlag drabbar kommunisterna. Därtill kom att man dag för dag under gruvkonfliktens gång av enskilda kommunister här i Kiruna fick belägg för, att man på det hållet med spänning väntade, att S. A. C:s och L. S. kassor skulle tömmas, Man hånade L. S. medlemmar med att ”Gruvs” avdelningar utbetalade högre strejkunderstöd och att man sökte tubba över medlemmar genom att ställa i utsikt att de omedelbart skulle komma i åtnjutande av det högre strejkunderstöd ”Gruvs” avdelningar, tack vare det ryska understödet, kunde utbetala.


S. A. C.-medlemmarna stå bakom Norrlandsfolket.


Efter Holms anförande sattes tidsbegränsning. Varje talare fick tre minuter på sig och det säger sig självt att under sådana förhallånden debatten icke blev vad den kunde ha blivit om man kunnat disponera längre tid för mötet. 
Åtskilliga av Kiruna L. S. medlemmar hunno emellertid deklarera sin uppfattning och av dessa deklarationer framgick tydligt nog, att om kommunisterna räknat med att inför mötet befria sig från varje misstanke, så hade de kapitalt misstagit sig. Samtliga L. S.-medlemmar som hade ordet förklarade, att vad Norrlandsfolket skrivit om gruvkonfikten och den ställning tidningen för övrigt intagit gentemot kommunisterna stått och står i full överensstämmelse med deras egen uppfattning. Åtskilliga framhöllo till och med att Norrlandsfolket i deras tycke icke nog klandrat och kritiserat kommnisterna görande och låtande, speciellt under gruvkonfliken, men även annars.


Hagbergs och de andra kommunistpamparnas försök, att befria sitt parti från ansvaret för gruvstridens uppläggning och ledning, misslyckades fullständigt. Även därvidlag underströko medlemmarna vad Norrlandsfolket anfört.


I sista ögonblicket kom man så stickande med ett förslag till resolution. Det var visserligen intet sådant i den allra skarpaste bolsjevikiska stilen, endast en smula sådär i allmänhet om enhetsarbete etc. och så naturligtvis på slutet en vänlig vink åt Ryssland till. Det var endast tack vare ordförandes, hr Hellbergs ignorerande av ett förslag av Otto Thålin, gående ut på att inget uttalande skulle antagas, som detsamma trixades igenom. Någon större glädje kan alltså icke heller detta bereda mötesarrangörerna.