19291028 Kommunisterna, SAC och 1928 års gruvstrid

Osignerad ledare i Norrlandsfolket den 28 okt 1929.

I. Som bekant gjorde sig, medan ännu den stora gruvkonflikten 1928 pågick, starka meningsskiljaktigheter gällande mellan å ena sidan den syndikalistiska och å andra den kommunistiska pressen. Främst kom denna meningsskiljaktighet kanske till uttryck i polemiken mellan denna tidning och den kommunistiska Norrskensflamman.


Medan ”Flamman” betecknade gruvstriden såsom en i högsta grad klok, nödvändig och uteslutande mot den stora Grängesbergskoncernen riktad strid, ställde vi oss, av vissa välgrundade skäl, skeptiska och kritiska.

Medan kommuninsernas språkrör hade idel ros för strejkledningen och gjorde gällande att gruvstrejken utgjorde inledning till en helt ny era i den svenska fackföreningsrörelsens stridshistoria, detta emedan för första gången strejkledningen låg i händerna på det ”revolutionära” kommunistiska partiet och beroende på att man försäkrat sig om de ryska gruvarbetarnas stöd, kritiserade vi redan från början de metoder som kommo till användning vid stridens igångsättande och betecknade det som en olycka, att strejkledningen stod under kommunisternas inflytande och kontroll. Våra invändningar betecknades, naturligtvis, såsom grundlösa; man gjorde gällande att vad vi androgo till stöd för vår uppfattning var rena skära lögnen och man påstod att vi sökte sabotera striden.

Samma beskyllningar riktades även mot Landsorganisationens ledning och mot den socialdemokratiska pressen.


Nu har så pass lång tid gått sedan gruvstriden avvecklades att den så att säga hör historien till. I vart fall torde nu den lidelsefullhet och besinningslösa hetta som under stridens gång och omedelbart efter densamma avblåsande präglade våra motståndares inlägg i debatten om gruvstrejken ha svalnat högst betydligt och då därtill kommer, att under senaste tiden åtskilligt rörande kommuninsernas innersta avsikter och mening med gruvstriden, tack vare den pågående stortvätten inom partiet, kommit i dagen, finna vi det väl motiverat, att ännu en gång bringa denna gruvkonflikt och vad därunder timade i erinran. Åtskilligt som tidigare varit mer eller mindre oklart har under allra sista tiden klarnat.


Vid Kiruna lokala samorganisations möte på söndagen behandlades bland annat, i samband med valet av ombud till en konferens, som de till S. A. C. anslutna gruvarbetarna inom kort skola hålla i Grängesberg, en del spörsmål rörande läget inom gruvindustrien. Man kunde därvid icke undgå att komma in på 1928 års konflikt, detta så mycket mindre som från styrelsens sida förelåg ett förslag till uttalande i saken. Debatten fick vissa pikanta inslag och blev synnerligen intressant tack vare den omständigheten att en av kirunakommunisternas mera betrodda medlemmar, F. Lombolo, i egenskap av L. S.-medlem var närvarande vid mötet och, såsom den trogne kommunist och ”minoritetare” han är, anmälde sitt synerliga missnöje med det av styrelsen föreslagna uttalandet.


Då uttalandet ifråga och det menindsskifte som utspann sig om detsamma gott kunna tagas som utgångspunkt för vad vi nu i första hand vilja anföra skola vi till att börja med återgiva uttalandet. Det antogs enhälligt vid söndagens L. S.-möte och är av följande lydelse:


”Då avtalet inom gruvindustrien på sin tid uppsades av Gruvindustriarbetarförbundet och, som en följd härav, strejk förklarades, utan att strejkledningen dessförinnan på något sätt sökte samarbeta eller förbindelse med de till S. A. C. anslutna arbetarna och deras organisationer, började man förstå att det fanns andra motiv till aktionen än de som officiellt angåvos av vederbörande. Då Kiruna lokala samorganisation av vissa skäl ställde en förfrågan till Gruaarbetareförbundets ledning, huruvida förbundet med sin strid avsåg att skapa löneförbättringar även vid de gruvfält där S. A. C:s medlemmar voro i majoritet, svarades ett bestämt nej. Likaledes svarades ett bestämt nej på vår förfrågan, om förbundet skulle stå solidariskt, därest våra organisationer på dessa platser skulle fortsätta striden.
På ett möte i mellansverge, då ”Gruvs” medlemmar knorrat över att striden icke syntes taga något slut, tröstade ombudsman Rutström dem med ”att om 14 dagar till så är det ute med syndikalisterna och då är striden slut”.


Då man sammanför detta, för att nu icke tala om en mängd andra saker, vilka kommo i dagen under stridens gång, får man mer än tillräckliga bevis för, att våra misstankar med avseende på stridens syfte voro välgrundade.


Under den träta som ”världens dens enda sanna revolutionärer” nu föra sinsemellam - samma ”revolutionärer” som genom sina ryska förbindelser och egna strategiska kunskaper skulle visa världen hur en strid skall föras - ha de olika riktningarna på sistone även börjat avslöja varandra beträffande de kommunistiska manipulationerna vid gruvstridens igångsättande och vidare under dess gång. Sålunda ha vi fått besked om, att de pengar - cirka en miljon kr. - som under konflikten översändes från Ryssland, egentligen skulle fördelas på alla de i striden indragna gruvarbetarna.

Syndikalisterna fingo inga och detta har av Oskar Samulsson betecknats som en mycket usel form av ”enhetsfronttaktik.” Men inte ger man väl bröd åt dem man skall svälta ihjäl!?


Vidare framgår av Oskar Samulssons rapport, att ”de ledande kommunisterna i Kiruna ville splittra den syndikalistiska organisationen”, att medlemmar i C. K. medverkade till att man sökte utnytja metallarbetarnas register mot S. A. C:s medlemmar o. s. v. Längre fram i texten fortsätter Samuelsson, sedan han ytterligare klandrat den ultrakommunistiska taktiken gentemot syndikalisterna: ”Men vi ha icke lyckats få majoriteten av syndikalisterna under vårt inflytande och detta berodde huvudsakligen därpå, att vi icke behandlade syndikalisterna som klasskamrater, utan som fiender, så att vi behandlade dem med boxhandskar i stället för att söka vinna dem med övertygande argument.”


Då det sålunda tydligt framgår att våra misstankar beträffande kommunisternas roll i gruvstriden voro oriktiga och att de uppgifter och artiklar rörande denna sak som publicerats i Norrlandsfolket voro grundade på faktiska förhållanden, få vi nu, sedan bevis och full klarhet erhållits, uttala vårt skarpaste ogillande mot dessa ”enhetsapostlars” sätt att med alla möjliga medel söka utnyttja de fackligt-ekonomiska organisationerna för sina speciella, politiska och brottsliga syften. Ett sådant ”enhetsarbete” kan endast åstadkomma split och oenighet.”


Under det meningsutbyte som uppstod omkring uttalandet höjdes, utom Lombolos, icke en enda röst mot detsamma. Tvärtom framhöllo samtliga övriga talare, att uttalandet bort ha en skarpare ton och ett skarpare innehåll samt att fler av kommunisternas manipulationer under gruvkonflikten bort brännmärkas. Debatten blev sålunda ett uttryck för den starka förbittring mot de haltungade ”enhets”-apostlarna som, sedan sanningen om den roll de i verkligheten spelade under gruvkonflikten kommit i dagen, magasinerats inom såväl Kiruna L. S. som hela den syndikalistiska rörelsen här i landet.


Lombolos försök att förklara och försvara kommuninsernas görande och låtande bjöd på en del överraskningar. Till detta skola vi återkomma i en följande artikel.