19290206 Gruvstrejken, rublerna och SAC

Osignerad artikel i Norrlandsfolket 6 feb 1929.

I Norrlandsfolket för den 30 januari har märket A. J. H-t hittat en artikel som han tydligen funnit vara synnerligen farlig för de herrar, som under nära 8 av fjolårets 12 månader lekte strejkledning inom Sv. Gruvindustriarbetareförbundet. Det var vår redogörelse för vad den av detta förbund igångsatta gruvstrejken kostade Kiruna L. S. och S. A. C., som stuckit H. i ögonen. Vi hade talat lite vanvördigt om vad som för H. och hans meningsfränder står som det märkligaste och mest överväldigande i hela arbetarerörelsens historia - ryska gruvarbetareförbundets rubelsändningar till ”Gruv” under strejken, och H. måste naturligtvis söka ”tillrättalägga” saken enligt skick och bruk i de kretsar han tillhör.


Han börjar sitt försök till genmäle i Norrskensflammans tisdagsnummer med att påstå, att vi i vår iver att agitera för Kiruna L. S. och S. A. C. ideligen överträtt gränsen mellan dikt och verklighet. Den inledningen lät lovande. I vart fall hoppades den som skriver detta att i fortsättningen få besked om vad i vår artikel som under universalsnillet H:s granskande öga befunnits förtjäna påskriften dikt. Men därav blev intet. Fortsättningen blev ett ynkligt pladdrande hit och dit, om saker som vi icke alls berört i vår artikel mera än om sådana vi vidrört. Något har dock H. sett sig tvungen syssla med vad vi skrivit, och det är nu detta vi i första hand skola titta på litet närmare.


Vi stöta då först på påståendet att de grunder på vilka vi gjort upp förlustkalkylerna äro egendomliga för en syndikalistisk tidning och oriktiga. Tyvärr ger H. ingen upplysning om på vad sätt de äro ”egendomliga” och oriktiga. Detta helt naturligt därför, att det faller sig svårare att bevisa att de så äro, än att bara påstå att de äro det.


Våra beräkningar spricka, säger H. Men det påståendet övertygar vare sig oss eller andra, som med eftertanke och förmåga att fatta läst både vår artikel och H:s försök till genmäle. På vad sätt spricka det? Har icke Kiruna L. S. och S. A. C. utbetalat de understödssummor vi uppgivit? Var i så fall så innerligt hygglig och vederlägg vår uppgift! Har det att vi erinrade om vad strejken kostade i förlorade arbetslöner, kanske skorrat illa i H:S rosenöron? Men obsrevera att vi skrevo: ”Skulle vi så därtill, såsom brukligt är då man inom förbunden beräknar kostnaderna för en strejk, börja tala om vad gruvstrejken kostade Kiruna L. S.” etc. Vill H. kanske förneka att man inom samtliga till L. O. anslutna förbund räknar de under strejken förlorade arbetslönerna som förlust? Ja, kanske han gör det, men han får då icke pretendera på att ha rätt.


I detta fall föreligger så mycket större anledning att erinra om detta sätt att beräkna stridskostnaderna, som ju strejken icke gav någon som helst vinst utom den att gruvarbetarna fingo erfara hur det går då ledningen av en strid kommer i händerna på en klick skrikhalsar som med alla medel söka göra aktionen till ett led i reklamen för en viss politisk uppfattning.


Vi ha aldrig påstått att strejken kostade S. A. C. mera än den kostade ”Gruv”. Men det var Gruvindustriarbetareförbundets strid och icke S. A. C:s. Det ”Gruvs” medlemmar offrade i denna strid, det offrade de på grund av sina egna beslut i en strid där de själva hade både första och sista ordet. Men S. A. C:s och dess medlemmars insatser lämnades, trots att organisationen icke hade något som helst inflytande på striden - trots att densamma, enligt försäkringar från H. närstående håll, delvis var riktad mot de lokala samorganisationerna vid gruvfälten och deras medlemmar. Man skall minst vara en framstående bolsjevik för att inte se och erkänna detta.


De ryska gruvarbetarnas hjälp var vacker och värdefull, säger H. För all del ja; men S. A. C:s insats var vackrare och värdefullare. Ty medan ryssarna - naturligtvis icke menige man bland de ryska gruvarbetarna som utåt fingo stå som bidragsgivare, utan höga ledningen i den ryska fackföreningsvärlden krävde valuta för sin hjälp till ”Gruv”, så lämnade S. A. C:s medlemmar sin hjälp utan några som helst villkor. Alltså H., vi vidhålla att ryssarna avkrävde ”Gruv” vissa motprestationer som vederlag för sitt bidrag. H. påstår helt frankt att vi gripit detta ur luften, men på nästa rad skriver han att ”det enda som förekom var ömsesidighetsförbindelsen”. Men ryssarnas krav på de beryktade manifestens offentliggörande - glöm inte dem.

En uppgörelse i vilken den ena parten förbinder sig att bara giva och den andra att bara taga emot är f.ö. ingen ömsesidighetsförbindelse. När överenskommelsen mellan svenska och ryska gruvarbetareförbunden kallades en ömsesidighetsförbindelse, så var det väl därför att den som gav den ena gången skulle taga emot den andra.

Eller hur, bästa H.? När ”Gruv” mottog pekuniärt stöd av rysskarna fick förbundet också förbinda sig att på något sätt återgälda detta. Det vore gott för H. om han insåge hur hopplöst det är att förneka detta. För övrigt grepo vi icke vårt påstående om att ryssarna fästade vilkor vid sitt strejkbidrag ur luften. H. kan ju friska upp sitt minne med vad ”Gruvs” förtroendeman, Hansson, och flera av spetsarna inom L. O. sagt om den saken.
Så kommer H. in på frågan om Norrlandsfolkets ställning under strejken och talar för åtminstone tjugonde gången om att Norrbottens-Kuriren klippte Norrlandsfolket. H. behöver strängt taget inte bekymra sig över den ställning Norrlandsfolket intog, ty L. S. medlemmar vid gruvfälten ha givit sin anslutning till den mening Norrlandsfolket förfäktade. Vidare ha massor av medlemmar även i ”Gruv” på sitt sätt givit vår tidning förtroendevotum. Norrlandsfolket läses i dag av långt flera gruvarbetare än någonsin före gruvstrejken, och det kan vara bevis nog för huru de uppskattade vår hållning under konflikten.


Att N.-K. vid något tillfälle klippte Norrlandsfolket är i och för sig ingenting att komma släpande med som tillhygge. Vi kunna icke lastas för att N.-K. vid något tillfälle ansåg sig böra återgiva en förnuftig mening om gruvstriden. För övrigt kunna vi trösta H. med att Ljunglund i Nya Dagligt Allehanda, som väl näppeligen lär stå N.-K. efter i reaktionär illvilja, helt nyligen med hull och hår klippte en artikel ur självaste F. D. Politiken pekpinnen och moralkodexet i H:s liv och slog upp den som s. k. spetsartikel på första sidan. Gubben Ljunglund hade icke ett ord att lägga till eller draga ifrån - han var nöjd med artikeln som den var. Så dä . . .


I vår artikel framställde vi frågan: Hur hade det gått om de 2 000 S. A. C.-medlemmarna tillhört ett annat förbund än ”Gruv”. H. finner frågan lustig och påstår att det skulle ha gått bra, ty då hade de tillhört ”Gruv”. God dag yxskaft! Det var sannerligen ett lustigt svar! Hade de tvåtusen arbetarna icke tillhört ”Gruv”, så hade de tillhört ”Gruv.” Man skall heta Abel Hedkvist, för att ge sig till att briljera med slik polemiseringskonst.


Vår artikel innehöll ingen feluppgift beträffande Kiruna L. S. medlemsantal vid stridens början. Kiruna L. S. hade då flera gruvarbetare i sina rullor än ”Gruvs” avdelning på platsen. Det är vad vi ha sagt och det stå vi för.

Vad så slutligen gäller vägkonflikten skola vi först som sist underrätta H. om att vi känna den konfliktens förlopp väl så bra som någon annan. Ingen klok människa kan i vår artikel av den 30 januari läsa ut, att vi velat giva Kiruna L. S. hela äran av att ha löst denna konflikt, utan var och en som är utrustad med normala fattningsgåvor torde väl ha kommit till den slutsatsen, att vi omnämnde densamma i vår artikel som jämförelsemateriel.


Vi framhöllo, att då de till L. O. anslutna fackföreningarna i Kiruna uttalade sig för att gå med i en eventuell aktion i och för vägkonfliktens lösning, så måste de som villkor resa krav på att Kiruna L. S. garanterade dem strejkunderstöd. Vi sade i vår artikel att de ansågo sig nödgade därtill, beroende på stadganden därom. Vi ha icke påstått ens att de skulle ha kommit att utkräva sådant understöd om det verkligen kommit till strid, men vi konstaterade faktum.


Kiruna L. S. däremot sände icke, då ”Gruv” proklamerade sympatistrejk i Kiruna, avd. 12 någon skrivelse med krav på understöd som villkor för deltagande i sympatiaktionen. Detta därför att den icke behövde det, emedan S. A. C:s författning är sådan att dess medlemmar utan vidare ha fria händer att utöva solidaritet, utan några som helst villkor. Det var detta vi ville ha fram.


Vi avvakta med lugn H:s vidare utsvävningar i ämnet. Kom an!