19281009 Gruvstriden och dess lärdomar

Av John Andersson. Forts. från föregående nr ur Norrlandsfolket 9 okt 1928.

De riktlinjer som L. S. framförde i denna sin skrivelse följdes. Samarbete kom till stånd och uppgörelse träffades. Smågruvorna kommo med i riksavtalet, då arbetarna inte ville taga en storstrid på den punkten. Denna sak ordnades således gemensamt av organisationerna. Ett sådant förfarande borde även kunnat tillämpas i framtiden.


Striden 1928.

Den nu avslutade striden, igångsatt av Gruvindustriarbetareförbundet, var naturligtvis fullständigt berättigad vad det gällde försöken att förbättra lönerna och andra förhållanden för gruvarbetarna. Lönerna voro små och tålde sannerligen en kraftig förhöjning. Att förbundet igångsatte en strid för detta syfte ha vi ej den minsta anledning att klandra, även om delade meningar finnas om lämpligheten att tillgripa den just då och föra den efter sådana riktlinjer.

Men vad vi klandra är att förbundets ledning istället för att samla krafterna till den gemensamma kampen splittrade sammanhållningen redan från början. Syndikalisterna ställdes nämligen fullständigt utanför. Man tog ej den minsta hänsyn till dem, trots de syndikalistiska organisationernas många medlemmar vid de olika gruvfälten. Syndikalisterna stöttes bort medels provokatoriska åtgärder. Det var ett av de stora felen förbundet och särskilt dess ledning lät komma sig till last.


När avtalet, som gemensamt beslutats om, sedermera under 1927 uppsades av förbundet, tillfrågades inte syndikalisterna därom. Varken i Grängesberg eller annorstädes. Att L. S. var i majoritet på en del platser tog man ingen hänsyn till. Att göra upp avtal där L. S. hade majoritet ville förbundet inte. Det stred mot förbundets nya princip. Men att säga upp avtal som samma majoritet varit med om att upprätta det kunde förbundet göra utan att rådgöra med denna. En ganska haltnade majoritetspricip som förbundet lagt sig till.


Redan i augusti månad 1927 beslutade Grängesbergs L. S. att tillställa avdelning 1 av Gruvindusrtiarbetareförbundet följande skrivelse:


”Grängesbergs L. S. har å möte den 28/8 1927 behandlat frågan om uppsägande av avtalet vid exportfältet. Mötet uttalade sig för, att avtalet bör uppsägas, Mötet ansåg dock att ett gemensamt möte med avd. 1 för frågans vidare behandling borde anordnas. Det uppdrogs därför åt styrelsen att till avd. 1 framföra begäran om ett sådant möte.
Vi hemställa alltså om ett gemensamt möte med eder organisation för behandling av exporfältens avtalsfråga.”


Alltså ett krav på att arbetarna gemensamt skulle taga saken under övervägande i och för en solidarisk kamp. Ett par veckor därefter erhöll Grängesbergs L. S. följande svar från avdelningen:


”Till svar å eder skrivelse av den 29 aug. få vi meddela, att avd. 1 vid sammanträde söndagen den 11 sept. enhälligt beslutat att gällande kollektivavtal för Grängesbergs exportfält skall uppsägas. Då även eder organisation uttalat sig för att avtalet bör uppsägas, har vår avdelning vid föredragande av eder skrivelse beslutat uttala, att ett gemensamt möte för frågans vidare behandling är överflödigt.


Det kan ju vara riktigt att ett gemensamt möte var onödigt om själva uppsägningen, när båda organisationerna voro eniga därom, men det återstod ju frågan vad som skulle krävas i det nya avtalet och hur striden skulle föras. Den saken krävde sannerligen ett gemensamt möte för alla de arbetare, som kunde väntas bli indragna i striden. Men så skedde ej vid något gruvfält.


Gruvindustriarbetareförbundet och dess avdelningar avböjde således bestämt varje samarbete med syndikalisterna, trots att dessa förklarade sig redo därtill. Alla förslag om gemensamma möten avslogos. Brott mot arbetaresolidariteten över hela linjen. Förbundet förklarade bestämt, att det inte kom att taga med i uppgörelsen de gruvor, där majoriteten av arbetarna tillhörde S. A. C., då i första hand smågruvorna, där Grängesbergs L. S. hade majoritet.


Härmed förvärrades helt naturligt stridssituationen. Rent medvetet drev man fram storstriden. Förbundets ledning visste att förra årets vägran att medtaga smågruvorna i riksavtalet framkallade lockouthotet. Man kunde naturligtvis förutse, att samma lockouthot skulle komma även vid detta tillfälle av samma anledning. Arbetsgivarna hade säkert ej under det gångna året ändrat uppfattning i detta avseende. Man tog således hellre den givna risken av en stor omfattande strid än att samarbeta med syndikalisterna för att få den stridsorsaken ur världen. När lockouten sedermera kom var visserligen annan orsak angiven, men kvar återstår dock, att även om parterna varit eniga i alla andra avseenden hade lockout utbrutit för vägran att taga alla gruvfält med i uppgörelsen.


Förbundets majoritetsprincip.

Förtroendeman N. P. Hansson förklarade vid stridens början bland annat följande:

”Som bekant har vårt föbund alltid följt den principen, att på alla de platser där syndikalisterna varit i majoritet bland de organiserade arbetarna, har vårt förbund icke egenmäktigt genomfört lönerörelser eller upprättat avtal med arbetsköparna, därest icke syndikalisterna uttryckligen därom framställt sin önskan.”


”Alltid följt”, säger Hansson. Han tyckes glömma en del strider, däribland Hultebostriden 1916, då förbundet handlade stick i stäv med denna Hanssons bestämda förklaring. Hultebo L. S. proklamerade nämligen den 10 februari 1916 strid. Tre fjärdedelar av arbetsstyrkan voro organiserade i L. S. Gruvindustriarbetareförbundet hade däremot ingen avdelning därstädes vid stridens utbrott. Men ”Gruv” bildade en avdelning av några förrädiska individer mitt under den pågående striden och bröt densamma. Ungefär samma förhållande var det under striden i Stråssa samma år.


Det var i samband härmed som förbundet år 1916 utgav sitt så beryktade cirkulär N:o 69. I detta skändliga cirkulär omtalas att:


”förbundsstyrelsen vid sitt senaste sammanträde den 2 innevarande april, efter överläggning om den situation som uppstått till följd av de nu pågående syndikaliststrejkerna inom gruvindustrin i mellersta Sverge beslutat uttala som sin mening, att varje strejk eller blockad inom gruvindustrin som igångsatts av andra organisationer utan vårt förbunds medverkan eller i strid mot Landsorganisationens stadgar, paragraf 9, mom 2, icke böra av Svenska Gruvindustriarbetareförbundets medlemmar respekteras”.


I detta cirkulär var det sannerligen inte tal om majoritet eller minoritet. Även om syndikalisterna hade möjlighet på arbetsplatsen skulle deras blockad inte respekteras. Det var klart besked.


Under striden 1928 var det ej heller respekten för majoritetens rätt som bestämde den hållning förbundet och dess ledning intog utan planen var, att slå sönder S. A. C. Striden skulle hänga på syndikalisterna. Genom att dessa inte tillhörde förbundet kunde inte detta göra upp på de platser syndikalisterna hade majoritet, och just därigenom skulle storkonflikten komma. Syndikalisterna kunde inte göra upp på grund av att arbetsgivarna inte ville underhandla med dem. (Forts.)