19281006 Gruvstriden och dess lärdomar

Av John Andersson. Forts. från föregående nr ur Norrlandsfolket 6 okt 1928.

Inom gruvindustrin ordnades saken i regel så, att den reformistiska organisationen formellt gjorde upp med arbetsköparna, sedan uppgörelsens karaktär beslutats på gemensamt möte med syndikalister och reformister. I en del fall har till och med det systemet tillämpats, att den reformistiska organisationen även invalt syndikalister i underhandlingskommittén, varigenom dessa, visserligen inte formellt men dock reelt varit med vid uppgörelsen. Detta för att undvika strid i en principfråga; underhandlingsrätten för syndikalisterna. Allt detta har ordnats genom samarbete mellan de olika organisationernas medlemmar och gruvarbetarna ha sannerligen inte förlorat på denna anordning. Snarare tvärt om.


Framstöten vid exportfälten 1925.


Genom denna anordning, att de reformistiska organisationerna bundos med avtal med arbetsköparna medan syndikalisternas organisationer voro obundna, uppstod den fördelen, att syndikalisterna kunde utnyttja situationen när tillfälle därtill bjöds. Så var förhållandet år 1925 vid Grängesbergsbolagets exportfält i Norrbotten och Grängesberg. Saken kan kortast relateras genom att citera ett uttalande som Svenska Arbetsgivareföreningens verkställande direktör, Hjalmar von Sydow, den gången gjorde för en tidning. Han uttalade då bland annat följande:


”Saken ligger så till, att det kollektivavtal som upprättats för gruvfälten i Kiruna och gälla under år 1925, bl. a. innehöll den bestämmelsen att en nedsättning av de redan 1923 gällande lönerna skulle vidtagas den 1 juli i år. Den sålunda avtalsbestämda lönereduceringen skulle också genomföras, vilket emellertid hade till följd, att syndikalisterna däruppe hotade med strejk. Följden av detta strejkhot blev, att lönereduceringen icke gick i verkställighet och samtidigt avslöto bolagen nya avtal vid såväl de norrbottniska som de mellansvenska gruvfälten, där lönerna höjdes med i medeltal 8 proc. Dessa avtal slötos utan att Svenska Arbetsgivareföreningen underrättades och utan föreningens godkännande.


Så långt Hj. von Sydow i detta korrekta återgivande av det som verkligen vid detta tillfälle inträffade. Det var syndikalisterna i Kiruna som med sitt aktionshot åstadkommo detta framsteg och som vidare drogo med sig arbetarna i Malmberget och Grängesberg för aktion och seger även där. Syndikalisterna voro dock inte ensamma därom, även om det första initiativet var deras, ty allt skedde under intimt samarbete med de reformistiska organisationerna. Denna strid fördes i samarbetets tecken och lämnade ett gott resultat. Men gruvarbetareförbundets ledning hölls fullständigt på avstånd. Arbetarna skötte själva striden.


Det var med anledning av denna framställning 1925 som Svenska Arbetsgivareföreningen beslöt att ådöma Luossavaara-Kirunavaara Aktiebolag, Aktiebolaget Expressdynamit och Grängesbergs gruvaktiebolag böter till en sammanlagd summa av 579 470 kronor, därför att löneförhöjning beviljats trots avtalets bestämmelser om lönesänkning.

När ”Gruvs” ledning säger att L. S. åker snålskjuts på den gamla organisationen är det lämpligt att hänvisa till aktionen vid exportfälten 1925.


Liknande gemensamma framstötar kunna arbetarna göra även i framtiden om alla sprängningsagitatorer mot arbetaresolidariteten med skärpa tillbakavisas.


Splittringspropagandan börjar

Under åren 1926 och 1927 började dock de ledande männen inom Gruvindustriarbetareförbundet att medvetet och energiskt arbeta för att spränga det fruktbärande samarbetet arbetarna emellan. Särskilt sattes dessa ansträngningar igång sedan J. A. Ruthström valts till förbundets nye ombudsman. Ruthström kom till förbundets ombudsmannaplats som klar kommunist, med den kommunistiska frasen om arbetareklassens enhetsfront på sina läppar, vilken fras han dock snart i praktiken omsatte genom ett intensivt arbete för att sönderbryta redan befintlig enighet bland arbetarna. Så såg den kommunistiska enhetsfronten ut i verkligheten, som den praktiserades av kommunisten Ruthström.

Kontroversen 1926.


Den första egentliga framstöten förbundet iscensatte mot samarbetet med syndikalister och reformister gjordes år 1926, när det gällde de så kallade smågruvornas avtalsfråga. Förhandlingar skulle då företagas av riksavtalet och i en skrivelse till Grängesbergs L. S. från Gruvindustriarbetareförbundets avdelning nr 1 i Grängesberg, framställdes förfrågan om L. S. ställning. L. S. svarade i en skrivelse att avtalsfrågan vid smågruvorna även denna gång kunde ordnas på samma sätt som förut, nämligen genom samarbete. Även uttalades önskvärdheten av ett gemensamt möte för att dryfta situationen. Grängesbergs L. S. fordrade dock att smågruvorna skulle ställas utanför riksavtalet. L. S., som den gången, liksom nu, hade majoriteten av dessa gruvors arbetare som medlemmar, framförde denna begäran inte endast från sina medlemmar utan för samtliga arbetare. Man gick på linjen lokalavtal. Detta av flera bärande skäl, onödiga att i detta sammanhand relatera.


Svaret blev dock avböjande vad det gällde samarbetet. I sin skrivelse meddelade avdelningen, bland annat, att den ej kunde ”se någon form för samarbete med eder organisation för träffande av lokal uppgörelse”. Dock meddelades, att förbundet godkänt L. S. krav om att inte medtaga smågruvorna i riksavtalet, och förbundets underavdelningsdelegerade vägrade även vid förhandlingarna att taga med dessa. Denna vägran medförde senare ett lockouthot från arbetsköparnas sida. Dessa ville nämligen även ha smågruvorna inrangerade i riksavtalet.
Arbetarna stodo nu inför en ny situation. Skulle storstriden släppas lös för denna sak just då? Var det lämpligt? Avdelning 1, som förut var så ovillig till samarbete, ändrade sig nu inför den hotande situationen, ja till och med i en skrivelse erbjöd sig att föra förhandlingar och göra upp om L. S. framställde en skriftlig begäran därom. På denna avdelningens framställan svarade Grängesberg L. S. med följande skrivelse:


”Under förutsättning att arbetsgivarna icke vilja ingå lokalt avtal och att Eder organisation för egna medlemmars vidkommande anser sig kunna godkänna riksavtalets antagande för de s. k. smågruvorna i Grängesberg frångår Grängesbergs L. S. kravet om lokalt avtal och ger sitt medgivande till riksavtalets tillämpning.
Vårt beslut är fattat med hänsyn till de vittgående följder en storstrid inom gruvindustrin medför. Detta så mycket mera som det icke enbart kommer att bli en lönestrid utan fastmer en principstrid, delvis även mellan arbetarnas egna organisationer. Vi ha i våra föregående skrivelser till Eder org. framhållit, att vi icke önska en principstrid om den kan undvikas.

Angående sättet för uppgörelsen stå vi på samma ståndpunkt som förut.


Sv. Gruvindustriarbetareförbundet och dess avd. 1 få föra förhandlingarna och träffa uppgörelse med arbetsgivarna. Dock fordra vi, att alla beslut angående avtalet fattas å gemensamma möten med smågruvornas arbetare.
Under denna förutsättning kommer vår organisation att nu, såväl som i ett föregående, respektera den träffade uppgörelsen.


Om Eder organisation accepterar detta förslag till konfliktens lösande, böra smågruvornas arbetare omedelbart kallas till ett gemensamt möte för behandling av avtalsfrågan.” (Forts.)