19281004 Gruvstriden och dess lärdomar

Av John Andersson den första delen i en artikelserie om gruvstriden 1928 ur Norrlandsfolket 4 okt 1928.


Vid det diskussionsmöte angående gruvkonflikten, som hölls i Norbergs Folkets hus den 15 sept. höll John Andersson från Stockholm följande föredrag.


Den arbetskonflikt, som pågått inom gruvindustrien under de första 8 månaderna 1928, har mera än de flesta andra konflikter uppkallat en hel del diskussioner. Inte nog med att borgarpressen haft vissa företeelser under striden som orsak för sina larmartiklar, vilka arbetarna i stort sett ej ha anledning att bry sig om, utan har striden även bland arbetarna och i dess press grundligt behandlats. Det är nämligen inte alla arbetare och arbetaretidningar som ansett att striden från arbetarnas sida förts efter de linjer som omständigheterna krävt. Särskilt ha de syndikalistiska arbetarna i den frågan haft en tämligen motsatt uppfattning än vad till exempel de ledande männen inom Svenska Gruvindustriarbetareförbundet haft och fortfarande ha. Denna sin mening ha ej heller syndikalisterna hållit tyst med utan sjungit ut densamma under debatterna om gruvstriden och dess förande.


Detta att syndikalisterna inte sökt dölja sin mening i detta fall har medfört att, ledningen inom Gruvindustriarbetarförbundet uttalat sin förvåning över att syndikalisterna kunnat göra detta under en pågående strid då det gäller för alla arbetare att obrottsligt hålla samman. Man har nämligen ansett, at en sådan debatt under striden kunnat inverka menligt på stridens utgång, vilket dock av syndikalisterna i detta fall på goda grunder förnekats.
 I varje fall har inte ”Gruvs” ledning någon större anledning att beklaga sig i detta avseende på grund av den hållning den intagit gent emot L. S. inom gruvindustrien. Något större medhåll från syndikalisternas sida borde ej väntats, ty det är fastslaget, att striden inte endast fördes med tanke att förbättra lönerna, den gick även ut på att sönderslå och förinta de inom gruvindustrien arbetande L. S. Att syndikalisterna skulle ställa sig solidariska med förbundets strävanden i detta senare avseende är sannerligen alldeles för mycket begärt. Syndikalismen i Sverge är alltför livskraftig för att umgås med självmordstankar, och att vara sin egen bödel kan därför inte komma ifråga.


Syndikalismens försänkningar bland gruvarbetarna

Syndikalismen har som självständig organisation haft sina försänkningar bland gruvarbetarna vid malmfälten alltsedan S. A. C:s bildande år 1910. Omedelbart efter starten anslöto sig en del gruvarbetare från Norberg, Stråssa med flera platser. Det dröjde inte så länge innan L. S. även bildades i Kiruna, Grängesberg, Malmberget och vid andra gruvfält. Dessa L. S., jämte en hel del andra som under årens lopp bildats, ha så småningom arbetat sig framåt. På en del platser är L. S. majoritetsorganisation och på en hel del andra har L. S. ungefär lika många medlemmar som Gruvindustriarbetareförbundets avdelningar. För närvarande torde cirka 3 000 malmgruvarbetare vara anslutna till S. A. C.


Samarbetet med reformisterna under gångna år


Under åren 1919-1925 har samarbetet mellan de syndikalistiska och de reformistiska organisationerna varit ganska gott. Undantag finnas ju, men i stort sett har det varit bra.


Under alla år har S. A. C:s medlemmar med kraft hävdat nödvändigheten av ett intimt och solidariskt samarbete på den ekonomiska kampens fält. Redan så tidigt som på S. A.C:s kongress 1912 hävdades detta i följande uttalande, som då gjordes:


Då den syndikalistiska rörelsen ej tager hänsyn till arbetarnas politiska eller filosofiska åskådning, då vi hävda den ekonomiska kampens mot det privatkapitalistiska produktionssystemet företräde framför andra kampformer, då alla som leva i och under löneslaveriets förnedrande system tvingas till gemensam kamp, konstatera vi härmed arbetarnas samhörighet på den ekonomiska kampens område och nödvändigheten av samfält arbete för förhindrande av fortsatt ekonomisk utplundring.

På grund härav markerar också kongressen skarpt behovet av ett samarbete på detta område av alla proletärer oavset åtskillnad av uppfattningar i andra avseenden. Och uppmanas samorganisationerna att söka sådant samarbete, då gemensamt uppträdande är av nöden och kan bidraga till hastigare och bättre lösningar av förestående konflikter, dock under förutsättning att vi betraktas som lika berättigad part och att S. A. C:s principer och uppfattning om taktiken icke kränkes eller ignoreras och vårt existensberättigande icke underkännes samt att samarbetet från båda sidor är ärligt menat.

Denna princip omfatta vi ännu och äro villiga att fortfarande följa den om de reformistiska organisationerna räcka oss en solidarisk hand.


Som ett intressant exempel kan nämnas ,att Gruvarbetareförbundets nuvarande förtroendeman, N. P. Hansson, var ett av ombuden på S. A. C:s konstituerande kongress 1910. Samarbetsfrågan behandlades även där, och i kongressens protokoll, sidan 22, återfinna vi följande ord: ”N. P. Hansson förordade samarbete med den gamla organisationen, när det vore lämpligt”. Som man finner är det en ganska stor skillnad på N. P. Hanssons uppfattning i samarbetsfrågan då och den uppfattning han fört till torgs i samband med den nu utkämpade gruvstriden.


De gångna årens samarbete mellan de syndikalistiska och de reformistiska organisationerna tog i regel form av gemensamma möten och samarbete på arbetsplatserna. På dessa möten behandlades alla viktiga frågor som berörde båda organisationernas medlemmar. Besluten däri gjordes gemensamt och gemensamt omsattes besluten ute på arbetsplatserna. På många platser utsågos även gemensamma agitationskommittéer, vilkas uppgift var att organisera de oorganiserade samt i övrigt bedriva upplysningsverksamhet för organisationsidén.
L. S. som underhandlande part.


En av de frågor som behandlades på de gemensamma mötena var uppgörelserna med arbetsköparna. Som bekant hade Svenska Arbetsgivareföreningen redan under ett tidigt skede av S. A. C:s existens förklarat att den ej komme att underhandla med syndikalisterna och deras organisationer. Många ha ansett detta vara ett bevis för den syndikalistiska organisationens oduglighet, då inte ens arbetsköparna vilja veta av den. Något bevis i den riktningen behöver dock detta ej vara, ty lika gärna kan man säga, att arbetsköparna i minsta möjliga utsträckning vilja ha förbindelse med syndikalisterna därför att de frukta att de syndikalistiska idéerna därigenom skola vinna ökad spridning till nackdel för arbetsköparnas intressen.


Syndikalisterna ha under de gångna åren inte i onödan slagits för denna sin underhandlingsrätt. Huvudsaken har varit, att förbättringar genomförts för arbetarna. Underskriften har i regel spelat mindre roll. Men massor av fall finnas dock där syndikalisterna ha tvingat arbetsköparna att underhandla och göra upp med deras organisation. Det är ytterst en lämplighets- och maktfråga. (Forts.)