19280816 Bolsjevikernas försök att smita undan ansvaret i gruvkonflikten

Osignerad ledare i Norrlandsfolket den 16 aug 1928.


Det är icke så länge sedan samtliga i gruvkonflikten indragna syndikalistiskt organiserade arbetare så gott som enhälligt tillkännagåvo sin anslutning till de åsikter beträffande konflikten, vilka framförts i den syndikalistiska pressen. I de uttalanden som gjordes i Grängesberg, Kiruna och Malmberget solidariserade de sig fullständigt med den kritik Norrlandsfolket och Arbetaren riktat mot gruvindustriarbetareförbundet och de bolsjevikiska machinationerna under striden.


I uttalandet från Grängesberg hette det, att den kritik som i de båda tidningarna riktats mot "Gruvs bolsjeviserande ledning har varit fullt berättigad och synnerligen välförtjänt" och i Kiruna L. S:s uttalande intygas "för undvikande av missförstånd att Kiruna L. S. helt och fullt står bakom S. A. C:s tidningars artiklar rörande gruvstriden".


Malmbergets L. S. slutligen framhöll bl. a. att det som i S. A. C:s tidningar skrivits om konflikten "har vårt fulla gillande, då vi anse att det grova och enfaldiga bluffandet som den kommunistiska pressen under pågående gruvkonflikt låtit komma sig till last, mera skadar än gagnar de stridande gruvarbetarna".


Det var beska piller åt bolsjevikorganen, som sökt inbilla allmänheten, att den syndikalistiska pressens hållning i striden icke gillades av de syndikalistiskt organiserade gruvarbetarna. Medicinen hade också verkan - till en tid. Men på sistone, efter den snöpliga preliminära uppgörelsen inför förlikningskommissionen, ha bolsjevikbladen åter så smått börjat sjunga den gamla visan om förefintliga divergenser mellan S. A. Cs: press och de till ett par tusental uppgående, i striden deltagande syndikalisterna. Det är bl. a. fallet med det ryska regeringsorganet i Stockholm, som i sitt nummer för den 11 dennes drar i härnad mot Norrlandsfolket, Arbetaren och den socialdemokratiska Ny Tid därför att dessa tidningar understått sig att förfäkta en uppfattning om konflikten, som icke konvenerat de bolsjevikiska rubelhjältarna och som menligt inverkat på deras bluffpolitik.


Nu är det naturligtvis så att våra inhemska moskoviter i grund och botten äro synnerligen besvikna på resultaten av gruvkonflikten. Tacka för det, så som de ljugit, bluffat och gallhojtat under de sju månader den varat, i tron att de därmed skulle främja de stridande arbetarnas intresse. Men att offentligt vidgå det, passar naturligtvis icke i stycke med den kommunistiska partipolitiken, allra minst nu i valtider.


När sedan resultatet av deras kampanj börjar visa sig i all sin magra, avskräckande verklighet, då är det ju förklarligt om de börja se sig om efter andra, som kunna göras till syndabockar för den bedrövliga historien. Under veckorna närmast före den sista medlingsaktionen kunde man exempelvis märka hur det bolsjevikiska pionjärbladet i Luleå tidvis ansattes av frossbrytningar vid tanken på att konfliktslutet möjligen icke skulle komma att motsvara de vackra förespeglingar bladet serverat de strejkande gruvarbetarna. För att vara på den säkra sidan i händelse det skulle gå åt pipan med det hela, började tidningen så smått att skrika om "nederlagspropaganda" från visst håll, närmare bestämt från den syndikalistiska och socialdemokratiska press, som icke stillatigande ville åse hur gruvarbetarnas strid komprometterades och förlöjligades genom den ovederhäftiga och skrävlande kommunistpropagandan.


Gärna skall det nu medgivas att den syndikalistiska pressen och även till en del den socialdemokratiska under konflikten kommit åtskillig förargelse åstad, men icke för de kämpande gruvarbetarna och deras sak utan för kommunisterna. Hade det således för att taga ett enda exempel, från syndikalistiskt och socialdemokratiskt håll icke satts ett effektivt stopp för den kommunistiska verksamhet som gick ut på att bibringa gruvarbetarna den uppfattningen, att de blivit "förrådda" av Landsorganisationen, så skulle ju denna obehindrat kunnat fortsätta än i dag. Det är nog icke så roligt att på så gott som bar gärning bli ertappad som svindlare, vilket bolsjevikpressen i det ifrågavarande fallet blev, och man kan mycket väl förstå att dylikt, hos individer med primitiva politiska instinkter, måste föda hämndetankar. Och så hittade man på det lilla knepet att identifiera de kämpande gruvarbetarna med de bluffande kommunisterna, och eftersom de sistnämnde blivit illa åtgångna under skärmytslingarna, så hade naturligtvis också gruvarbetarna i gemen blivit det! Dylika dumheter trodde man det gick att trumfa i icke blott den utanför striden stående allmänheten utan också de i strid varande gruvarbetarna.


Så kom slutligen den preliminära uppgörelsen, vilken sedan skall följas av lokala förhandlingar och nytt möte inför förlikningskommissionen. Denna uppgörelse är icke mycket att hurra för, det ha vi sagt och det stå vi för. I stort sett innebär den ett status quo; om de lokala förhandlingarna sedan giva ett resultat som i någon mån bättrar på det hela, återstår att se.. Detta att säga sanningen om uppgörelsen och därmed giva uttryck åt vad varenda ärlig arbetare åtminstone här uppe vid de norrbottniska gruvfälten tänker om uppgörelsen, det är, enligt bolsjevikisk uppfattning, att "propagera för nederlag".


Häruppe ha vi gunås fått vänja oss vid mycket dravel från det norrbottniska bolsjevikorganets sida, men den som hållit i pennan och tillverkat den fnoskiga artikeln i F. D. Politikens förut angivna nummer, han slår t. o. m. Norrskensflammans rekord i drullighet och oförskämdhet.


Den arma bolsjeviken har synbarligen vid tanken på det bolsjevikiska fiaskot i striden gripits av en, som får man hoppas, momentan sinnesförvirring, och under sina raseriparoxysmer har han så anträtt en bärsärkagång i tidningens spalter till vilken vi på länge icke sett något motstycke.


Att ingå i närmare svaromål på de tvenne spalter virrigt nonsens han sålunda presterat kan icke falla oss in. Som ett exempel på det resonemang skribenten för till torgs kan anföras, att han, som det synes, på fullaste allvar söker göra troligt, att den kritik Arbetaren, Norrlandsfolket och den socialdemokratiska pressen fört mot gruvindustriarbetareförbundets ledning och dess kohandel med ryssmanifest och rubelsibsidier, bidragit till att förlänga striden. Att han icke förmår prestera ens skymten av ett bevis för det enfaldiga påståendet, faller av sig självt.


Den som vid det här laget icke förstått att arbetarepartens, d. v. s. gruvindustriarbetareförbundets, kapitala missgrepp under konflikten bestod i alliansen med ryssarna och trafiken med rubler från Moskva, han måste vara klent utrustad på förståndets vägnar. Envar som lugnt och sakligt överväger det skedda, kommer eljest otvivelaktigt till den klara och förvisso riktiga uppfattningen, att arbetsköparnas motstånd och hela den uthållighetspolitik Svenska Arbetsgivareföreningen praktiserat under denna strid, haft sin grund i en önskan att visa, att de icke kapitulerade för en arbetaregrupp som stödde sig på sovjet-rysk medverkan. Här har man utan vidare den psykologiska förklaringen till arbetsköparnas för dem själva i högsta grad betungande och förlustbringande motstånd mot arbetarekrav, som i och för sig voro synnerligen rimliga och blygsamma.
Arbetsköparna ha resonerat som så: bättre stämma i bäcken än i ån. Ge vi vika nu, så komma andra arbetaregrupper efter hand att ge sig de bolsjevikiska allianssträvandena österut i våld, och så blir resultatet att vi under kommande strider få räkna med nya rubelmiljoner som skola göra konflikterna ännu mera långvariga och förlustbringande för oss.


De, d. v. s. arbetsköparna, ha säkerligen noga övervägt sin politik och nu då sovjetrubler för första gången spelade in i en strid här i landet, beslutade de att slå ett slag på en gång, vilket skulle betaga andra arbetare lusten att följa gruvarbetarnas exempel. Arbetsköparna ha härvid opererat med statsmakternas tysta gillande; staten har också förlorat miljoner på striden, men icke ett knyst har hörts, vare sig i riksdagen eller annorstädes om den saken.


Ryssalliansen och rublerna gåvo gruvkonflikten en politisk karaktär, som den icke behövt ha, och det var just den stora olyckan för de kämpande arbetarna. Förmodligen blir det också så att de arbetareorganisationer som i det kommande inviteras till samgående och förbrödring med sovjet och ryssarna i sina strider på arbetsmarknaden, med det avskräckande exemplet från gruvarbetarförbundets kamp i minnet, tänka över saken mer än en gång innan de fatta sina beslut, och den effekten ha arbetsköparna också strävat efter att uppnå.


Att den stackars fan som bökat till de löjliga raseriutbrotten i F. D. Politiken, icke begriper det, framgår ju tydligt av det han producerat, men envar med vanligt normalt förstånd utrustad människa inser det säkerligen utan vidare. Gruvarbetarna fingo spela rollen av bolsjevikiska försökskaniner i strävandena för att direkt engagera sovjet i de inhemska striderna på arbetsmarknaden.


Resultatet av försöket se vi. Spåren förskräcka, men de utplånas icke genom aldrig så ihållande tjut mot dem som fört sanningens och förnuftets talan i denna strid.