SAC och syndikalismen - En kort introduktion

Av Ingemar Sjöö artikeln är ursprungligen författad 1995 och ger en god bild av syndikalismens historia med fokus på Sverige och SAC.

"De nuvarande härskande klasserna har förverkat sitt mandat. Vi måste ta det ifrån dem, med all den kraft och beslutsamhet som situationen påkallar. Ansvaret måste ligga på de arbetande klasserna själva. Finns det något alternativ?"

Syndikalismen

Den syndikalistiska lärans ursprungsland är Frankrike, och det är också de latinska länderna (som Frankrike, Spanien och i Latinamerika) som denna rörelse historiskt sett har haft sin största utbredning. Även själva namnet är av latinskt ursprung. Det franska ordet syndicalisme kan översättas med "fackföreningsverksamhet", rätt och slätt. När ideologin introducerades i Sverige talades det om revolutionär syndikalism, men eftersom begreppet ändå var nytt i språket togs den första halvan bort. Det blev bara syndikalism- och så har det förblivit.

Det har förvisso funnits andra fackföreningar som gjort anspråk på att ha en revolutionär samhällssyn, utan att för den skull kunna beteckna sig som syndikalistiska. Det för syndikalismen särskiljande består av två huvudelement.

  1. Den federalistiska organisationsstrukturen, med ett starkt lokalt självstyre.
  2. Motståndet mot varje slag av partipolitiska bindningar.

Bägge dessa egenheter kan föras tillbaka till den "grå urtiden", till ursprunget i Frankrike runt sekelskiftet.

Nödvändighet att tänka bakvänt

Vi är så vana vid att en rörelse, av vilken slag den månde vara, börjar med en sorts programförklaring, att vi lätt blir förvirrade och blockerade när vi försöker bilda oss en uppfattning om hur syndikalismen har vuxit fram och etablerats som en specifik riktning inom arbetarrörelsen. Låt oss ta marxismen som jämförelse, för att demonstrera skillnaden. 1848 författade Marx och Engels det Kommunistiska Manifestet, i ett läge då de fortfarande var relativt unga män. Men innan de fick uppleva verkliga massorganisationer som grundade sig på deras teorier hade de båda herrarna hunnit få åtskilliga gråa hår i skägget. De fick alltså inte se sina teorier omsatta förrän på äldre dar.

Alltså först kom teorin, uttryckt i deras manifest, sedan, efter flera årtionden, kom praktiken, organisationen, etc. Man riskerar alltid att hamna fel i studiet av syndikalismens framväxt om man inte från allra första början har klart för sig att syndikalismen i stort sätt utvecklades precis tvärtom. Alltså, först praktiken, organisationen; sedan, i en successiv utvecklingsprocess, den syndikalistiska teorin.

Egentligen kan man inte säga att den syndikalistiska teoribildningen var färdig förrän i slutet av 1910-talet eller i början av1920-talet. Professor Henriksson-Holmberg karaktäriserade syndikalismen så här: "I efterhand teoretiserade resultatet av praktiska lärdomar".

CGT och arbetarbörserna

Världens första syndikalistiska fackföreningen har en trasslig tillkomsthistoria som det inte tjänar något till att fördjupa sig allt för mycket i. Men i stora drag kan dess tillkomst beskrivas som en sammansmältning av dels en radikal, men till sin uppbyggnad konventionell fackförening, kallad CGT, Confederation Generale du Travail (Allmänna Arbetarkonfederationen), dels en svårbeskrivbar rörelse som var en blandning av arbetsförmedling, ABF, Folkets Hus och understödsförmedling. Till den komplicerade bilden hör dels att den uppbar bidrag från det allmänna för sin verksamhet, dels att den styrdes av de ingående arbetarna själva. Rörelsen kallades Bourse du Travail, eller arbetarbörserna i svensk översättning. Arbetarbörserna hade en federalistisk organisationsstruktur som i mångt och mycket påminner om dagens SAC. På varje betydande industriort fanns en lokal arbetarbörs, som organiserade (eller i vart fall, strävade efter att organisera) samtliga arbetare som bodde på orten, oberoende av yrkestillhörighet. Gränsdragningen gentemot andra arbetarbörser var alltså rent geografisk. Samtliga arbetarbörser tillhörde en centralorganisation för hela Frankrike, men den centrala styrelsens möjligheter att blanda sig i den lokala verksamheten var stark begränsad, så länge den enskilda arbetarbörsen höll sig till gemensamt överenskomma stadgar och punktligt betalade sina centrala avgifter.

Arbetarbörserna lokala självstyre påminner, som synes, väldigt mycket om de i SAC ingående Lokala Samorganisationerna, LS. I arbetarbörserna funktionssätt hittar vi två egenskaper utmärkande för vad som sedermera skulle bli den moderna syndikalismen;

  1. Den federalistiska/geografiska organisationsformen.
  2. En strävan att "ta hand om" arbetarklassen inte bara ur ett snävt fackligt perspektiv utan i stort sätt ur alla aspekter av vardagslivet. Man ville se arbetarklassen som en socialklass, och inte bara som en kategori på arbetsmarknaden.

Partiförbud som överlevnadsåtgärd

CGT å sin sida hade en konventionell facklig uppbyggnad med olika yrkesförbund. Kontakterna mellan arbetare av olika yrkesförbund på samma ort var ringa. CGT:s speciella bidrag till den syndikalistiska ideologin ligger i dess motstånd mot partipolitisering av rörelsen, som från första början hade en föga "ideologisk" men desto mera praktisk förklaring. Under de trettio år som följde på arbetarnas nederlag i den så kallade Pariskommunen 1871, var de arbetande klasserna, och för övrigt allt som luktade "vänster", starkt tillbakaträngda i Frankrike.

I motgångstider brukar rörelser förfalla till splittring och inbördes kontroverser - ibland över rena struntfrågor - och det var vad som drabbade den politiska delen av arbetarrörelsen. Socialisterna sprängdes i fem olika partier, och av anarkister fanns det nästan hur många schatteringar som helst.

Den enda organisation av viss styrka och slagkraft som fortfarande existerade på arbetarsidan var den fackliga, nämligen CGT. Det fanns en utbredd rädsla för att det dryga halvdussinet partier och sekter på vänsterkanten skulle föra in sina interna bråk och tvister även i CGT, vilket i värsta fall kunnat medföra att även facket sprängdes. Alltså: inget propagerande för det ena eller det andra partiet inom CGT:s ramar.

Detta "partiförbud" var således från början en praktisk överlevnadsåtgärd från fackets sida i ett visst land vid en viss tidpunkt. Men så småningom växte den föreställningen fram, att en fackföreningsrörelse skulle kunna reda sig precis lika bra utan någon "politisk" gren, att facket skulle kunna påta sig både en fackföreningsrörelses och ett partis uppgifter (därav SAC:s ständiga framhållande att man är en "samhällspolitisk" rörelse). Självklart förstärktes denna tendens sedan CGT och arbetarbörserna definitivt slagits samman 1902, emedan arbetarbörserna, som tidigare nämnts, stod för ett mer utvidgat perspektiv än det inskränkt fackliga.

Mot arbetarnas inbördes splittring

I den nya, sammanslagna organisationen bibehölls fackets vertikala yrkes- och branschorganisering under namnet federationer och syndikat, för övrigt termer som fortfarande används av SAC.

En federation kan vara t ex Byggnadsfederationen, som sammansluter alla syndikalistiska byggnadsarbetare i Sverige. Ett syndikat är en lokal branschavdelning inom en eller flera närstående Lokala Samorganisationer, LS.

Men precis som senare blev fallet inom SAC, kom dessa vertikala strukturer att bli mindre väsentliga än de horisontella, geografiska enheterna. "Maktens säte" kom att ligga i de nya Lokala Samorganisationerna, som egentligen inte var annat än direkta avläggare till arbetarbörserna.

Det lokala självstyret i egna angelägenheter bibehölls i det nya, sammanslagna CGT. LS var alltid beslutsmässigt överordnat syndikatet. Bakgrunden till denna ordning var att man medvetet ville bekämpa bransch- och yrkesegoism. Arbetarna skulle läras att tänka på sig själva som i första hand medlemmar av en samhällsklass, i andra hand som representanter för det ena eller det andra yrket. Ett gemensamt, kollektivt agerande från arbetarnas sida kunde bara åstadkommas om den organisatoriska och psykologiska splittringen inom klassen försvann.

Ungsocialisterna

CGT:s exempel fick efterföljare och syndikalistiska fackföreningar bildades i flera andra länder, däribland i Sverige. För att förstå i vilket socialt och politiskt klimat som SAC kom till, är det nödvändigt att känna till den så kallade ungsocialistiska rörelsens ställning i början av detta århundrade.

Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (SAP) grundades 1889, och åtta år senare tillkom det socialdemokratiska ungdomsförbundet, som kallade sig Ungsocialisterna.

Ungdomsrörelsen radikaliserades ganska snabbt i revolutionär riktning, den splittrades och ungsocialisterna hamnade i konfrontation med moderpartiet. 1908 hade man kommit dithän att en skilsmässa var oundviklig. Sedan två av förbundets ledande personer (Carl Schröder och "Hinke" Bergegren) blivit uteslutna ur SAP följde hela organisationen med och startade ett helt nytt självständigt parti som kallades Ungsocialistiska Partiet.

Det var framför allt genom ungsocialisterna och deras ganska omfattande press, främst tidningarna Brand och Lysekils-Kuriren, som syndikalismens tankegångar blev kända i Sverige.

Ibland träffar man på den felaktiga beskrivningen av händelseförloppet att "ungsocialisterna startade SAC". Men processen var inte fullt så enkel och rätlinjig. I Brand och andra skrifter presenterades syndikalism, anarkism, marxism och andra tankeriktningar som redaktörerna i sin folkbildande nit tyckte att svensk arbetarungdom borde känna till, men det vore för långt att gå om man hävdade att det direkt propagerades för någon eller några tankeskolor. Under sina första år var ungsocialisterna inte särskilt fastlåsta i någon ideologisk fråga.

När det på vissa håll började glunkas om att starta en syndikalistisk fackförening också i Sverige, så visade många ungsocialister (däribland Bergegren) stor skepsis mot ett sådant projekt. Man var rädd för en söndring av fackföreningsrörelsen. Många ungsocialister var ju aktiva inom LO.

Den enklaste beskrivningen av läget är att Ungsocialistiska Partiet var splittrat i frågan, och att dess Skåneavdelning var den som var mest positiv.

Storstrejken

Det var också från Skåne som initiativet till bildandet av SAC slutligen kom. Men förmodligen hade det aldrig blivit av utan den av LO utlysta storstrejken 1909. Den kan bara beskrivas som ett fiasko för arbetarsidan. Man gav upp efter fyra månader utan att ha uppnått någonting, och nederlaget blev inledningen till en intensiv diskussion om vad det egentligen var som gick fel.

Ungsocialisterna skyllde på den dåliga ledningen (SAP och LO) och på en del märkliga beslut dessa hade tagit som försvagade strejkfronten. Det gjorde arbetarmassorna också, som det föreföll, ty LO tappade i runda tal hälften av sina medlemmar efter konfliktens avslutande.

Nu var det nog snarast känslor av uppgivenhet och resignation som förklarade de flesta avhoppen från LO, men ungsocialisterna inbillade sig i stället att det rörde sig om en proteströrelse i radikal riktning. Därför, trodde många, borde det finnas goda förutsättningar att starta en syndikalistisk fackförening som skulle kunna bli lika stor eller till och med större än LO.

SAC:s bildande

Det påbörjades ett intensivt konfererande, och en broschyr gick ut i massupplaga, av vilken det framgår att den nya organisationen var döpt redan innan den officiellt var bildad. Broschyren hette nämligen Sveriges Arbetares Centralorganisation byggd på Lokala Samorganisationer. Faktum är att det bildades flera LS redan innan SAC kom till stånd.

Så hölls en konstituerande kongress midsommarhelgen 1910. Som administration valdes en Centralkommitté (CK) och inom denna ett Arbetsutskott (AU), som skulle handha de löpande ärendena. Federationer, syndikat och distrikt tillkom först flera år senare.

När SAC hade funnits i fem år hade man inte mer än 4 800 medlemmar i 98 LS. En mycket stor del, omkring 25 procent, var stenarbetare i Bohuslän och Blekinge. 1916 markerade ett trendbrott och organisationen nästan fördubblades på ett år, till 9 300 medlemmar. Första världskriget rasade ute i Europa och krigsförhållandena kom att påverka försörjningsläget även i det neutrala Sverige.

Kontrollen av livsmedel och ransoneringen fungerade väldigt dåligt. Spekulanter köpte upp alla jordbruksprodukter de kunde komma över för export till Tyskland, där de fick bättre betalt än i Sverige. Massor av människor började lida av undernäring. Det usla försörjningsläget ledde till en politisk radikalisering av de breda massorna, och de radikala alternativ som existerade år 1916 var två, nämligen ungsocialisterna och SAC (kommunisterna uppstod inte som eget parti förrän påföljande år).

SAC:s typiska medlemsgrupper

De kategorier arbetare som SAC attraherade under sina första år utgjordes, förutom av de redan nämnda stenhuggarna, av anläggnings- och byggnadsarbetare, rallare, skogsarbetare och gruvarbetare. SAC var varken då eller senare speciellt starkt bland industriarbetare. En annan egenhet är att SAC, oavsett vilka yrkesgrupper som har vandrat in och ut ur organisationen, alltid organiserat större procentuell andel än LO av de yrkesgrupper som haft låg status. I vissa fall kombineras denna låga status med låg lön. I andra fall (till exempel rallarna) lyckades man just genom att tillhöra SAC och tillämpa syndikalistiska kampmetoder höja sin materiella ställning till bland de allra bäst betalda inom arbetarklassen.

Det är också påtagligt många av SAC:s medlemmar som arbetat inom branscher där arbetet utförts förhållandevis fritt och självständigt, ofta utomhus, till exempel skogs- och anläggningsarbetare.

Tendensen att organisera en större relativ andel av arbetare med låg status, men med relativt självständiga jobb, har funnits med under hela SAC:s historia intill denna dag - och det är nog inte frågan om någon ren tillfällighet. För om man befinner sig i den situationen att man inte kan använda yrkets status, traditioner eller allmänna renommé som ett argument för sin sak, så är man hänvisad till att uppträda tuffare, mer kampberett än andra.

Med tanke på SAC:s tidigt etablerade rykte om att vara en utpräglad kamporganisation är det kanske inte så underligt att man i så stor utsträckning attraherade just sådana grupper.

"Samhällets fiende nr 1"

Arbetsköparsidan var förstås måttligt förtjust i SAC. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) skrev i sin årsberättelse för 1913:

"Så småningom torde det bliva nödvändigt att inte giva arbete åt någon person, som tillhör en syndikalistisk arbetargrupp."

Det bestående samhällets känslor för SAC blev ju inte precis varmare av den mycket aktiva roll som organisationen spelade i den våg av sociala oroligheter som började med hungerkravallerna i Västervik och slutade med fullt uppror på Seskarö i Norrbotten. Händelser som ebbade ut först sedan riksdagen med märklig brådska klubbat igenom en ny lag om allmän och lika rösträtt i Sverige.

Socialdemokraten Sigurd Klockare skriver i sin bok Den svenska revolutionen att "de syndikalistiskt inspirerade aktionerna i Västervik 16 april 1917 blev normgivande för demonstrationskraven på en rad andra platser i landet".

Man skulle kunna säga att arbetarklassen erbjöds rösträtten som ett ynkligt köttben i stället för den totala samhällsmaktens biffstek - och svalde det utlagda benet.

Det är något av en historisk ironi att utomparlamentariker som syndikalisterna verksamt bidrog till att påskynda införandet av rösträtt i Sverige...

Överhuvudtaget stod SAC - med blott tio procent av de organiserade arbetarna i sina led - för en mycket stor del av de öppna strider som förekom på arbetsmarknaden. Enbart under 1919 var SAC inblandat i 400 konflikter. Därtill kommer alla "småstrejker" som vi vet förekom men aldrig rapporterades in från LS till SAC:s statistikförare.

Forskaren Lennart K Persson har beräknat att SAC under sina första decennier ensamma utkämpade mellan en tredjedel och hälften av alla konflikter som överhuvudtaget förekom i landet.

Registermetoden

Vid sidan av konventionella strejk- och blockadaktioner utvecklades en speciell syndikalistisk kampform, som anses vara en konstruktion uppfunnen av rallare och systematiserad av en av SAC:s organisationssekreterare, Rudolf Holmö. Metoden kallades registret.

Egentligen handlade det om ett mycket mångfacetterat system som, för att fungera, krävde speciella kommittéer, vilka bland annat arbetade med att prissätta olika arbeten enligt så kallade registerprislistor. Aktiviteten i registerkommittéerna blev inte sällan så omfattande att de ställde LSens övriga verksamhet i skymundan.

Grundprincipen var att man satte en lägsta godtagbar lön för ett visst arbete, som ingen fick underskrida. Om en arbetsköpare likväl bjöd lägre lön så blockerades han. Det var aldrig fråga om avtal och förhandlingar utan om ultimativa krav från registerkommitténs sida. Problemet med LO- anslutna och oorganiserade "löste" man med övertalning, i värsta fall med hårdare bandage (knytnävsargumentation).

Men vilka metoder som än användes för att upprätthålla respekten för registerprislistorna, så måste det ändå till att minst hälften av arbetarna på orten var sympatiskt inställda till SAC. Det var naturligtvis inte alltid fallet.

På en del platser fungerade tidvis registret också som arbetsförmedling. Arbetarna bestämde själva vilken arbetare eller vilket arbetslag som stod i tur att få det arbete som skulle utföras. Man tog då över arbetsköparens rätt att "fördela arbetet".

Bäst fungerade registret i skogsbruket och bland Stockholms anläggningsarbetare. I skogen levde metoden kvar långt in på 1950-talet. Den var synnerligen effektiv: genomsnittslönen per timme i SAC:s registerområden brukade generellt ligga 30-40 procent över den inom LO:s avtalsområden (år 1937 1:08 mot 0:67). Det var inget under att arbetsköparna skyndade sig att skriva avtal med LO så snart de fick en chans.

SAC som konjunkturfenomen

Som synes var SAC under sina första decennier en utpräglad kamprörelse. Folk gick ut och in i organisationen allt eftersom de uppfattade det som nödvändigt att ta strid på kniven för att förbättra sina levnadsförhållanden. När "hälsan teg still", till exempel vid ekonomiskt goda tider, gick man ur, när klassmotsättningarna i samhället skärptes, så gick man in.

Även om SAC bedrev en intensiv ideologisk upplysningsverksamhet, så var det nog ändå inte vid någon tidpunkt mer än högst 10 000 medlemmar som kan betraktas som ideologiskt övertygade syndikalister.

Fram till 1958 var SAC:s medlemsutveckling direkt relaterad till de allmänna ekonomiska konjunkturerna. Så ledde till exempel den ekonomiska uppryckningen 1921 till ett medlemsras på minus 4 000 medlemmar. Nya krisfenomen ökade rekryteringen fram till en medlemssiffra på 37 000 år 1924 (SAC:s högsta notering någonsin). Stabiliserad ekonomi ledde till en tillbakagång till 29 000 år 1929.

Då inleddes kapitalismens värsta kris hittills med börskraschen på Wall Street, vilket fick konsekvenser över hela världen, inklusive Sverige. Massarbetslöshet och nominella lönesänkningar pressade arbetarklassen hårt, och 1933 var SAC åter uppe i 36 000 medlemmar.

Men nu hände det ju mer i SAC än att medlemssiffrorna åkte upp och ned. Man byggde ut sin organisationsstruktur dithän att man med visst fog kan tala om en "överorganisering". Man drog också igång ett par stycken dagliga tidningar. Uppenbarligen välvde man stora planer - som aldrig infriades. SAC lyckades aldrig på allvar hota LO:s dominans inom fackföreningsrörelsen.

Revolution och evolution

Det är först i början av 1920-talet som den specifikt svenska syndikalistiska revolutionsuppfattningen börjar tydliggöras, vilket också framgår av principförklaringen från år 1922.

Man laborerar med begrepp som revolution och evolution om vartannat på ett sätt som måste verka förvirrande för den som är van att betrakta dessa som varandras absoluta motsatser.

Men för syndikalister fanns ingen egentlig motsättning. Man föreställde sig att lönearbetarna segt och målmedvetet skulle kapa åt sig större och större delar av den reella makten på arbetsplatserna, med registret som främsta verktyg.

Självförvaltningsidén skulle smygstarta redan före revolutionen genom att arbetets organisering och uppläggning mer och mer övertogs av arbetarkollektivet självt, med företagens egentliga ägare som närmast vanmäktiga åskådare. Tanken var att arbetarklassen successivt skulle skolas in i sin framtida roll som förvaltare av produktionen.

Genom denna "massornas aristokratisering" skulle det inte skapas något utrymme för en handlingskraftig minoritet att installera sig själv vid makten efter en revolution.

Om arbetarna själva, skickligt och metodiskt, övertog såväl produktionsliv som förvaltning i kollektiva former, så skulle en sådan minoritet (till exempel i form av ett kommunistiskt parti) helt enkelt inte kunna motivera sina maktanspråk.

Det torde inte råda någon tvekan om att den negativa utvecklingen av ryska revolutionen haft en kraftig påverkan på de syndikalistiska teoretikerna.

Själva revolutionen, slutligen, skulle inte organiseras som ett väpnat uppror utan i form av en total generalstrejk, omfattande en absolut majoritet av de arbetande.

Borgarklassen, dess administration och dess repressiva apparat (polis och militär) skulle lamslås genom att all form av kommunikationsväsen skulle upphöra att fungera.

I dagens läge förefaller 1920-talets syndikalister rörande naiva. Man underskattade grovt motståndarens initiativkraft och förmåga att redan på ett tidigt stadium bryta upp en rörelse som hotar dess maktinnehav.

Fast i verkligheten trodde nog inte arkitekterna bakom generalstrejk-scenariot mer än jämnt på sina egna paroller. Alldeles som i fallet med trotskisternas så kallade övergångsprogram förefaller idén om den totala generalstrejken mer fylla funktionen av en "nödvändig myt" som skulle sätta igång den revolutionära processen.

En syndikalistisk international

Det svenska kommunistpartiet (konstituerat under namnet Vänstersocialisterna år 1917) skrädde däremot aldrig orden om våldets nödvändighet i den revolutionära processen. Den ryska revolutionen med påföljande inbördeskrig i fyra år gav syn för sägen.

Inledningsvis var SAC översvallande positiv till den ryska revolutionen, som man såg som ett genuint folkligt uppror mot självhärskardömet. Men i takt med att bolsjevikpartiet under Lenins ledning utmanövrerade alla andra politiska grupperingar och satte betsel på arbetarnas egna kollektiva organ (fabrikskommittéer och arbetarråd), så vidgades alltmer klyftan mellan syndikalister och kommunister.

Motsättningarna ledde till en brytning med kommunisternas international ( Komintern) och att SAC deltog i bildandet av en ny international, AIT (på svenska IAA, Internationella Arbetarassociationen), tillsammans med organisationer av SAC:s typ från 13 andra länder.

Vid bildandet organiserade AIT ungefär en miljon arbetare och andra löneslavar. Det i huvudsak nordamerikanska IWW, som gjorde anspråk på att vara en international i sig själv, valde att stå utanför.

Det var emellertid inte bara på utrikespolitikens område som motsättningen till kommunisterna manifesterade sig, utan också i den svenska verkligheten, eftersom SAC och Vänstersocialisterna (sedermera omdöpt till SKP, Sveriges Kommunistiska Parti) hade motstridiga fackliga strategier. Kommunisternas linje var att stärka den oppositionella linjen inom LO och att knyta den närmare det egna partiet. Det var i stort sett också allt.

Den uppfinnings- och initiativrikedom som SAC hade demonstrerat, när det gällde att utveckla nya kamp- och organisationsformer för att lyfta fram löneslavarnas positioner, lyste helt med sin frånvaro hos SKP. Deras fackliga politik var rent ut sagt torftig.

Syndikalistiska Arbetarfederationen

Motsättningen till SKP var inte problem nog för SAC. Under 1920-talet uppstod och tillväxte en oppositionell rörelse inom SAC. Distrikten i södra och västra Sverige hade inlett ett intimt samarbete kring agitation med mera, och opponerade sig allt mer mot huvudorganisationen.

Eldsjälen var P J Welinder, en svensk-amerikan som återvänt hem till Sverige efter att ha varit aktivist inom IWW. Det kom slutligen till en öppen brytning år 1929, och Welinder tog med sig några tusen medlemmar, huvudsakligen i Skåne och på Västkusten.

De bildade en ny huvudorganisation för LS, kallad Syndikalistiska Arbetarefederationen (kuriöst nog förkortat SAF) och skaffade sig en egen tidning i Göteborg, Arbetare-Kuriren.

SAF:s speciella linje bestod inte bara i att de vägrade teckna några som helst avtal (SAC var mer flexibel på den punkten, även om organisationen föredrog registermetoden), de vägrade till och med att inrätta strejkkassor, eftersom det ansågs "förslöa arbetarna".

Strejker skulle vara korta och slagkraftiga, om nödvändigt med inslag av sabotagetaktik, inte långa och utnötande. Inför SACs idéer om att arbetarna måste höja sin allmänna bildningsnivå stod SAF nästan helt främmande.

Men SAF blev en historisk parentes. Några år in på 1930-talet dog Welinder i TBC, och med de långsamt förbättrade konjunkturerna efter 1935 och utbredningen av den så kallade "folkhemsandan" fick SAF allt mindre gehör för sina idéer. 1938 gick man tillbaka till SAC, och då återstod inte fler än en handfull trogna. Vart de övriga anhängarna tagit vägen under tiden är höljt i dunkel.

Men också SAC drabbades medlemsmässigt av "folkhemsandan" och förbättrade konjunkturer. För SAC:s vidkommande fanns det emellertid ytterligare ett skäl till medlemsminskningen.

Med början kring 1933-1934 tog LO till en ny taktik för att göra sig av med sin besvärliga konkurrent. Man satte igång med att teckna så kallade monopolavtal med arbetsköparna, varvid dessa förband sig att inte anställa någon annan arbetskraft än LO-medlemmar.

Motsträviga arbetsköpare sattes i blockad. SAC fick svälja förtreten och allt mer gå in för att teckna tidsbundna avtal med arbetsköparna på de arbetsplatser där man fortfarande var dominerande - vilka samtidigt blev färre i takt med det hårdnande motståndet mot SAC både från LO och arbetsköparna. SAC:s speciella kamptaktik, registret och de "snabba" strejkerna, fick ett krympande utrymme allt eftersom LO:s kollektivavtal bredde ut sig.

Producentkooperativen

En annan metod att kringgå monopoliseringen (och samtidigt skaffa jobb åt sig själv i mass-arbetslöshetens 1930-tal), bestod i att syndikalister öppnade eget i form av producent-kooperativ.

Vanligen handlade det om byggföretag, som på detta sätt kastade sig ut i konkurrensen med de privata byggfirmorna. Usla konjunkturer och en kronisk kapitalbrist ledde så småningom till konkurs för de flesta företagen. Detta trots att arbetarna ofta tog ut en lön som låg ned till 40 procent lägre än snittet bland byggnadsarbetare.

Först så småningom gick det upp för SAC vad en del av dess medlemmar hade ägnat sig åt: lönenedpressning. Ty genom kooperativens låga löner sviktade lönenivån över hela linjen. Detta faktum gjorde kooperativrörelsen till en svår ideologisk belastning för SAC, och föranledde inflammerade kongressdebatter i slutet av 1930-talet.

Genom att nästan samtliga företag gick i konkurs (därtill hjälpta av en LO-blockad) ebbade den interna ideologiska diskussionen om kooperativens berättigande ut, men lämnade likväl djupa sår inom organisationen.

Kampen mot Arbetslöshetskommissionen

Mer stolthet kunde man känna över sina insatser för att knäcka AK-systemet, det vill säga den så kallade Arbetslöshetskommissionens verksamhet med nödhjälpsarbeten under depressionens värsta år.

Felet låg inte i att staten försökte skaffa jobb åt de arbetslösa. Felet låg däri att AK-arbetarna var så underbetalda att de endast med nöd och näppe kunde klara sig. Därtill kom en annan tungt vägande grund för kritiken.

Efter en tid upptäckte myndigheterna att man här hade en utmärkt möjlighet att få arbeten utförda - som i vilket fall som helst var beslutade och planerade - till en kostnad som var betydligt lägre än om man hade använt sig av reguljär arbetskraft med normala löner.

Konsekvensen av således uteblivna arbetstillfällen för bygg- och anläggningsarbetare blev att arbetslösheten ytterligare späddes på. Alltså kom AK att hälla bensin på lågorna i stället för vatten, det vill säga förvärrade det problem man var satt att undanröja.

Vidare kom AK att användas som ett politiskt repressivt instrument mot "bråkiga" arbetare. Uppkäftiga syndikalister, kommunister och vänstersossar skickades på AK-jobb i andra ändan av landet, i extremfallen hundra mil från familj och vänner, medan beskedliga gråsossar med mössan i hand kunde få något trevligare AK-jobb i sin egen hemtrakt.

De som vägrade att ta anvisat arbete fick understödet indraget och fick försöka klara sig på något tillfälligt påhugg eller helt sonika gå på luffen.

SAC:s kamp mot AK fördes både i form av opinionsbildning (massmöten osv) och i form av direkta strider.

Den mest berömda konflikten var blockaden mot järnvägsbygget mellan Jönköping och Ulricehamn, även kallad "Svältbanan". Efter misslyckade försök att dra med sig LO:s Väg- och Vattenbyggnadsarbetarförbund (VoV) startade SAC själva striden.

Trots ständiga störningar (det påstås att bygget låg nere ungefär halva anläggningstiden) lyckades AK med hjälp av "arbetsvilliga" så småningom få banan färdig . Den kom sedan att bli ryktbar för att vara den mest olönsamma sträckningen i SJ:s historia (vilket visar hur improduktiva många AK-projekt i verkligheten var).

Slutligen fann riksdagen för gott att vid mitten av 1930-talet klubba igenom att avtalsenliga löner skulle betalas ut vid AK-projekten. Därmed var, strängt taget, AK:s saga all.

Tid av omprövning

År 1935 hade SAC existerat i ett kvarts sekel, och efter detta årtal kunde man inte längre motivera organisationens existens enbart med kamp, kamp och åter kamp, därtill hade samhällsförhållandena förändrat sig allt för mycket.

Under 1930-talets senare halva drogs man allt mera in i solidaritetsarbete och allmän idékamp gentemot totalitära ideologier, mot både fascism och stalinism (tidningen Arbetaren lyckades dra på sig ett åtal för "missfirmelse av utländsk statsman", syftande på en artikel där Hermann Göring beskrevs som narkoman och psykopat).

Sedan internationalen AIT bildats 1922 hade den ena ingående organisationen efter den andra fallit bort. USI i Italien krossades av Mussolinis fascister redan efter en kort tid. FAUD i Tyskland gick under vid Hitlers maktövertagande 1933 (när man efter andra världskriget försökte återbilda FAUD i Västtyskland befanns praktiskt taget samtliga gamla aktivister vara likviderade). FORA i Argentina tvingades gå under jorden när militären tog makten, och tynade sedan sakta bort. Franska CGT blamerade sig redan 1914 genom att frångå sin antimilitaristiska linje för att i stället stödja den franska staten i kriget mot Tyskland, och splittrades efter krigsslutet 1918, varvid huvuddelen av organisationen närmast kom att bli ett bihang till franska kommunistpartiet.

Det började bli ganska tomt kring SAC. I det läget är det begripligt att de svenska syndikalisterna började se kampen mot totalitära idéer som en ödesfråga, inte bara för mänskligheten i stort, utan också ur ett snävare perspektiv, som en ren försvarsåtgärd till skydd för vad som återstod av den syndikalistiska världsrörelsen.

Spanska inbördeskriget

Men ännu återstod den starkaste medlemmen av AIT, nämligen spanska CNT. När inbördeskriget bröt ut i Spanien sommaren 1936 mellan republikanerna och Francofascisterna, slogs Francotrupperna tillbaka i CNT:s starkaste områden, Katalonien och grannprovinsen Aragonien. Samtidigt som man upprättade en front mot de fascistkontrollerade områdena påbörjade CNT en formlig social revolution i nordöstra Spanien. Syndikalisterna tog helt enkelt över samhällsmakten - för första och hittills enda gången.

Händelserna i Spanien väckte naturligtvis en oerhörd entusiasm inom SAC, i synnerhet bland ungdomen. På initiativ av Göteborgs LS bildades hösten 1936 en solidaritetsrörelse för den spanska republiken, i mycket påminnande om senare tiders Vietnamrörelse och - kanske än mer - om Arbetarkonvojen till Bosnien.

Av de omkring 500 svenskar som tog sig ner till Spanien för att kämpa i de Internationella Brigaderna utgjordes åtminstone ett hundratal av syndikalister, men därtill kom en betydande grupp som anslöt sig direkt till CNT:s milis.

Både den fascistiska och republikanska sidan utgjordes av ganska heterogena konstellationer, med stora inbördes spänningar.

1937 kom det till en intern uppgörelse på den republikanska sidan. Ett "inbördeskrig i inbördeskriget", mellan å ena sidan syndikalister, anarkister och POUM (ett litet marxistiskt parti) och å andra sidan Madridregeringen, stödd av socialdemokrater, liberaler och kommunister.

Regeringen försökte helt enkelt att med våld installera en "normal" borgerlig ordning i nordöstra Spanien, i stället för det socialistiska självförvaltningssamhälle som CNT byggt upp. När krutröken skingrats hade några tusen CNT-anhängare strukit med och organisationen hade inte längre den totala dominansen i regionen.

Men att fullständigt krossa CNT vågade inte regeringen försöka. Dels var det osäkert att man skulle ha lyckats, dels skulle det ha inneburit ett omedelbart militärt sammanbrott i denna del av Spanien.

Konsekvenserna var ändå på sikt förödande. I fortsättningen gick kriget allt sämre för republiken, fram till fascisternas totala seger 1939.

SAC kunde aldrig glömma att de spanska kommunisterna, under Moskvas öppna bifall, solidariserade sig med direkt arbetarfientliga element i ett angrepp på en socialistisk organisation. Relationerna till de svenska kommunisterna var efter 1937 frostigare än någonsin.

Antimilitarismen ifrågasätts

Som en följd av lärdomarna från spanska inbördeskriget och senare finska vinterkriget 1939-1940, inleddes inom SAC en omprövningsprocess av organisationens traditionellt antimilitaristiska hållning.

Det var framför allt SUF ( Syndikalistiska Ungdomsförbundet) som ifrågasatte det fruktbara i att i alla lägen säga nej till väpnat motstånd. Hela den åsiktsförskjutning som med små men obevekliga steg ledde fram till ett partstagande för den borgerliga demokratin - hur hycklande och ofullgången den än var - gentemot totalitära system, och för ett försvar av demokratiska fri- och rättigheter, om nödvändigt med vapen i hand, kan ytterst återföras till den debatt som spanska inbördeskriget gav upphov till inom SAC. Denna åsiktskantring utmynnade i SAC:s nya principförklaring 1952.

Mot totalitära tendenser

SAC vägrade se någon avgrundsdjup skillnad mellan fascismen som totalitärt system och den stalinistiska polisstaten i Sovjetunionen.

Dessutom kunde syndikalisterna notera det märkliga fenomen (senare bekräftat av historikern Helene Lööw) att det förekom ett visst, långt ifrån marginellt, "medlemsutbyte" mellan Lindholms nazistparti och SKP - vilket naturligtvis underblåste syndikalisternas övertygelse att det fanns en dunkel värdegemenskap mellan alla totalitära riktningar.

Men även om SAC:s antikommunism (eller kanske snarare antistalinism) blev allt mer markerad åren före, under och efter andra världskriget, så ska i ärlighetens namn sägas att det var en antikommunism av annat slag än den som predikades i borgerliga pressorgan.

SAC eller dess press försökte aldrig misstänkliggöra allmänt framstegsvänliga personer eller rörelser för att vara "krypto-kommunistiska", vilket under den här tiden och intill denna dag varit ett notoriskt tema i vissa borgerliga pressdrakar.

I den konkreta kampen på arbetsplatserna återfanns dessutom nästan alltid kommunister och syndikalister i samma läger, det vill säga bland de mest stridbara (under kriget befann man sig inte sällan rent bokstavligt "i samma läger", nämligen bakom taggtråd i de arbetsläger som Per Albin Hanssons regering låtit uppföra för internering av "subversiva element").

Beredskapstid och efterkrigsår

Den så kallade beredskapstiden 1939-1945 frestade svårt på SAC:s resurser. Unga, och även inte fullt så unga, män inkallades för militärtjänstgöring under månader och år, när de inte "inkallades" för internering. Dessa förhållanden orsakade störningar i organisationens dagliga verksamhet, vilken i stor utsträckning byggde på frivilligt oavlönat arbete.

Arbetaren kunde skryta med att vara "Sveriges mest beslagtagna tidning" på grund av sin orädda och nazifientliga journalistik, vilken inte alltid uppskattades av myndigheterna. Men det var en hederstitel som varken kunde ersätta inkallade aktivister eller minskat handlingsutrymme under den statliga lönepolitikens järnhand. Alla löner frystes genom ett regeringsdekret. Utan kampmöjligheter, inget bruk av en kamporganisation, resonerade många och droppade av rörelsen.

"Allt är förlorat utom äran" skulle SAC kunna sammanfatta tiden 1939-1945. Nåväl, inte riktigt allt. Man hade fortfarande över 20 000 medlemmar och en intakt organisation. Samt vissa förhoppningar om att antifascisternas seger i andra världskriget skulle innebära ett allmänt positivt klimat för en rörelse som alltid hållit frihetens fana högt.

Men det började inget vidare. Den stora metallarbetarstrejken 1945 utspelade sig inom en bransch där SAC av tradition varit svagt representerad. Först 1949-1950 fick syndikalisterna en chans att komma i händelsernas centrum, i samband med att skogsarbetsköparna valde att ta strid i SAC:s registerområden (man ville ha ner lönenivån i paritet med de LO-anslutna skogsarbetarnas).

Nu hade emellertid de syndikalistiska skogsarbetarna fortfarande kraft nog att försvara sina registerpriser, och i brist på tillräckligt många "arbetsvilliga" tvingades arbetsköparna hissa vit flagg efter en hel vintersäsong utan ett enda avverkat träd. Men detta var samtidigt registersystemets sista stora manifestation.

En del besvikna hamnarbetare gick över till SAC efter sin misslyckade strejk 1951 (de hade motarbetats av sin egen organisation Transport), men i stort sett uteblev de gruppvisa övergångarna. Sossarna döpte skadeglatt SAC till "Vandraren mot Intet" och förutspådde organisationens snara död. Medlemsantalet sjönk obevekligt, alltmedan medelåldern sakta steg. Bland arbetarungdomen, som för första gången i sin historia börjat få lite slantar på fickan, handlade livet efter 1945 mera om motorcyklar, amerikanska filmer och jitterbugg på Nalen än om "mossiga" förkrigsideologier.

Eftersom klasskampen i Sverige inte längre fördes i så våldsamma former att SAC:s speciella taktik kunde komma till sin rätt, fortsatte SAC att prioritera idékampen, liksom den rättsliga kampen mot monopolklausuler och andra diskriminerande förhållanden. För övrigt inte utan vissa framgångar.

Dessutom lyckades man för en tid sätta Arbetaren i rampljuset genom att bryta vissa tabun och tystnadskomplotter i svensk press. Vi tänker då på de skandaler och korruptionsaffärer ("rättsrötan") som grasserade i Sverige under första halvan av 1950-talet.

"Fundamentalister" och nyorienterare

Samtidigt stod det alltmer klart att en facklig rörelse inte i längden kan överleva och motivera sin existens med att inför den breda allmänheten främst framstå som avslöjare av diverse skandaler och som rättskämpe i Arbetsdomstolen.

Det måste till något mer, och denna insikt kom på sätt och vis att bli utgångspunkten både för dem som ville "modernisera" organisationen, som för dem som ville tillbaka till den framtoning som rörelsen hade haft under kampåren 1910-1935.

Den första kategorin, benämnda nyorienterarna, började agera för att förmå organisationen att skaffa sig en egen a-kassa (i syfte att göra SAC till en mer attraktiv facklig rörelse), samt ersätta den "förlegade" revolutionära principförklaringen från 1922 med en ny, som i praktiken (om än inte i teorin) skulle innebära ett slags accepterande av de rådande samhällsförhållandena.

Den andra gruppen, som vi kan kalla fundamentalisterna, fylkade sig kring organisationssekreteraren John Andersson och den gamle Rudolf Holmö. De bekämpade i stort sett varje försök att reformera SAC:s arbetsstil och yttre framtoning.

Att sådana män som John Andersson och Rudolf Holmö blev centralgestalter på den revolutionära sidan var liktydigt med att kampen var förlorad från början. Genom sin allmänna dogmatism och sitt fyrkantiga sätt lyckades de stöta ifrån sig breda grupper inom SAC, som annars hade kunnat vinnas för en radikal linje. Vid denna tid återstod fortfarande ett hundratal aktivister med rötter i P J Welinders organisation. En annan fraktion var den ungsocialistiska rörelsen, vilken alltifrån 1920-talet allt mer börjat glida över i öppet anarkistisk riktning. Men för Andersson och Holmö var det näst mest motbjudande i världen efter nyorienterare just - anarkister...

Även den kände skribenten Stig Dagerman och proletärförfattaren (och före detta welinderianen) Folke Fridell, som i stora stycken kunde instämma i "fundamentalisternas" värderingar, stöttes bort av deras totala självtillräcklighet.

En medlemsomröstning 1952 innebar ett klart mandat för en ny principförklaring, liksom för inrättandet av en a-kassa. Ett antal "fundamentalister" gick ur SAC, andra uteslöts ur sina respektive LS, varefter de grundade den oppositionella idérörelsen Syndikalisternas Förbund. De gav ut en tidning under några år på 1950-talet och hördes sedan inte mycket mera av.

A-kassebeslutet (som inom parentes sagt var en svår ekonomisk belastning för SAC) upprörde inte bara "fundamentalister" utan också AIT, som betraktade det som "kollaboration med staten". Detta på grund av att SAC:s a-kassa, liksom alla andra i Sverige, fick statliga bidrag. Vad AIT lyckats förtränga var att redan arbetarbörserna på sin tid delvis finansierades med allmänna medel. Följden blev att SAC och AIT i fortsättningen gick skilda vägar.

Ljuset i tunneln

1958 bröts slutligen den ständiga kräftgången (året innan hade SAC varit nere i under 17 000 medlemmar) och man noterade den första medlemsökningen på över två decennier. Den fortsatte sedan till och med 1968.

I SAC:s jubileumsskrift från år 1960 framförs åsikten, att det största underverket trots allt inte var att man lyckats bryta nedgången 1958, ett större underverk var att LO inte förmådde att fullständigt slå ihjäl SAC redan under 1930- och 1940-talen, med tanke på deras monopolism och draghjälp av en partisk statsapparat.

Medlemsminskningen hade visserligen varit obeveklig, men trots allt inte särskilt drastisk. Det måste ha varit sällsynt hårt virke i den kärntrupp som fanns kvar, sedan de karaktärssvaga flytt sin kos.

En bit in på 1950-talet överflyttade LO och SAP alltmer tyngdpunkten i sin "renlighetsnit" från syndikalisterna till kommunisterna, vilka skulle rökas ut ur fackföreningsrörelsen. SAC var ju ändå på väg utför och kunde lämnas att dö i fred, tycks man ha resonerat.

Men det var en förhastad slutsats - just det faktum att det psykologiska trycket på arbetsplatserna lättade under några år, plus att SAC alltmer lagt sig till med konventionella fackföreningars kännetecken (a-kassa, ombudsmän, kollektiva försäkringar osv.), innebar att två viktiga spärrar mot att organisera sig i SAC försvann. En tredje faktor, som fick till följd en liten, men för SAC välkommen, rännil av nytt folk, var den ökande byråkratiseringen av LO. Småförbund kördes över och slogs ihop med större, stadgeändringar innebar att LO-distrikten ökade sin makt över avdelningarna, små avdelningar slogs ihop till storavdelningar osv.

Många protesterade med fötterna mot denna avdemokratisering och anslöt sig till det enda fackliga alternativ som stod till buds - den syndikalistiska organisationen.

SAC och den "nya vänstern"

På 1960-talet förekom en del smärre syndikalistiska grupperingar på universiteten kring tidskrifter som Zenit och Frihetlig Socialistisk Tidskrift (FST). (Zenit utvecklade sig dock efterhand i marxist-leninistisk riktning). Men generellt sett har dock någon "akademikersyndikalism" knappast existerat. Så hade till exempel den så kallade studentrevolten 1968 praktiskt taget inga effekter alls på SAC.

När maoister och trotskister under några år kunde samla tusentals anhängare, vanligtvis med gymnasie- eller högskolebakgrund, så värvade SAC högst ett hundratal bland dessa radikaliserade ungdomar.

Men i sanningens namn hade "nyradikalismen" en viss inverkan på SAC. Nämligen i den meningen att då samhällsklimatet som sådant radikaliserades, så "stänkte" en del av denna nya radikalism också på SAC. Man började återupptäcka sina egna revolutionära rötter.

I mitten av 1970-talet ledde denna återuppståndna radikalism i SAC till att en ny principförklaring arbetades fram och antogs efter en medlemsomröstning med 80 procent av rösterna.

SAC förändras i grunden

Men ideologiska vågor och trender har de facto haft mycket mindre effekt på SAC:s organisatoriska utveckling än sociala och demografiska processer i samhället. Avfolkningen av glesbygden har drabbat SAC hårt, eftersom organisationen sedan ett halvsekel varit "överrepresenterat" i skogslänen.

När flyttlassen rullade söderut följde ganska många syndikalistiska skogs- och träindustriarbetare med, och i den nya boende- och arbetsmiljön visade sig syndikalismen ofta vara ett tämligen okänt fenomen, om det ens fanns en LS på den nya orten. Bara de mest envetna bibehöll sitt medlemskap efter utflyttningen.

Minskad sysselsättning inom SAC:s tre huvudbranscher - skogs, byggnads och gruv - har haft samma effekter. SAC har helt enkelt inte lyckats, under de omfattande strukturrationaliseringarna på 1970- och 1980-talen, att rekrytera nya medlemmar i tidigare obearbetade branscher i samma höga tempo som de traditionella branscherna smält samman. Som exempel har den svenska skogsarbetarkåren mellan 1975 och 1990 reducerats med fyra femtedelar.

Kvinnornas inmarsch

1995, åttiofem år efter SAC:s grundande utgjorde kvinnorna cirka 40 procent av medlemskåren, 9 av 16 ledamöter i Centralkommittén, hälften av Arbetsutskottets ledamöter och majoriteten av styrelsemedlemmarna i de två största LS:en.

Man tänker osökt på det fotografi som togs på deltagarna vid SAC:s konstituerande kongress 1910, där man blott kan se en kvinna bland idel karlar. Ännu sextio år senare var bilden inte stort bättre, även om man kan peka på enskilda bemärkta kvinnogestalter inom rörelsen, som Elise Ottesen-Jensen, Hilma Hofstedt, Moa Martinsson och Britta Gröndahl.

Den "kvinnliga revolutionen" inom SAC kom igång först i slutet av 1970-talet, delvis som ett slags sidoeffekt av den ökade tillströmningen av offentliganställda, delvis därför att många radikala kvinnor då började upptäcka syndikalismen för första gången.

Varför tog det då så lång tid innan SAC fick en rimligare könsfördelning? Först och främst sammanhänger det med att rörelsen aldrig varit i den positionen att man har kunnat handplocka de medlemmar man velat ha, utan tvärtom fått vara tacksam över dem man fått. Minoritetsorganisationens ständiga sits. Man kom att bli kraftigt överrepresenterad bland vissa grupper och branscher och nästan helt utan förankring inom vissa andra. Det var således inte bara väldigt få kvinnor, utan också mycket tunnsått när det gällde vissa nyckelgrupper inom arbetarklassen, som till exempel metallarbetare och järnvägsanställda.

Strängt taget gick detta stick i stäv mot den syndikalistiska grundtanken, vilken var att rörelsen först och främst skulle organisera proletariatet i sin helhet ("One Big Union", som IWW uttryckte det), och, om denna målsättning inte gick att uppfylla, så skulle rörelsen åtminstone söka spegla arbetarklassen i all sin sammansatthet (de "mest vakna" från alla branscher och kategorier). Till den samlande bilden hörde givetvis att en betydande del av arbetarklassen - då som nu - utgörs av kvinnor.

"Att spegla klassen i all sin sammansatthet" - på den punkten misslyckades SAC fullständigt, både branschmässigt, regionalt och i avseende på kön. Det är egentligen först under 1990-talet som man kan tala om SAC som en organisation med försänkningar i alla landsändar och branscher - och bägge könen.

Perspektiv

Syndikalismen är en klasskampslära, och dess främsta verksamhetsfält är produktionslivet. Men tillvaron består nu inte enbart av produktion och ekonomi. Det kapitalistiska barbariets uttrycksformer är oändliga, och det rena klassförtrycket är bara en av dess många facetter.

Två gånger under detta århundrade har tiotals miljoner människor fått sätta livet till i kapitalistiska omfördelningskrig, och om man får tro samtidshistorikerna har det politiska läget vid ett par-tre tillfällen efter 1945 varit så tillspetsat att risken för ett totalt kärnvapenkrig varit absolut överhängande.

Men krigshotet är inte nog. Den omfattande miljöförstöringen och utplundringen av råvaruresurser undergräver själva basen för människosläktets fortsatta existens. Härskarnas kortsiktighet och ansvarslöshet hotar således inte bara arbetarklassens framtid utan alla samhällsklassers. Det betyder emellertid inte att "vi sitter i samma båt", att våra intressen är identiska. Tvärtom betyder det att proletariatets uppgift att överallt i världen gripa makten och omgestalta samhällslivet i socialistisk riktning kommit att få än större dignitet. De nuvarande härskande klasserna har förverkat sitt mandat. Vi måste ta det ifrån dem, med all den kraft och beslutsamhet som situationen påkallar. Ansvaret måste ligga på de arbetande klasserna själva. Finns det något alternativ?

1879
Sundsvallsstrejken, lönestrid och kamp mot avskedanden och vräkningar. Militär inkallas mot de strejkande.

1889
SAP bildas

1891-1892
Norbergsstrejken, lönestrid och kamp mot avskedanden av arbetarledare. 41 000 kr samlas in till stöd för de strejkande

1897-1899
Åkarpslagen, straffbart att bekämpa strejkbryteri

1902
Rösträttsstrejk. 90 procent av alla organiserade arbetare i landet strejkade.

1902-1903
SAF och Verkstadsföreningen bildas

1906
Första centrala avtalet tecknas mellan SAF och LO. Den s k "decemberkompromissen" där LO ger arbetsköparna rätt att fritt leda och fördela arbetet samt att fritt avskeda och anställa arbetare. SAF godtog å sin sida att arbetarna fick rätt att organisera sig.

1908
Tre ungsocialister spränger strejkbrytarfartyget Amalthea. De tre fängslas och döms till döden, men benådas senare.

1909
Storstrejken bryter ut. Misslyckas.

1910
SAC bildas!

1917
Hungerkravaller i Västervik. Västerviks LS går i spetsen för att hämta ut bröd och spannmål ur handelsmännens lager till den hungrande befolkningen.

1917
Hungerupproren sprider sig över hela landet. På Seskarö utanför Kalix avväpnar arbetarna den utkommenderade militären.

1928
Den första kollektivavtalslagen ger arbetsköparna rätt att kräva skadestånd av fack och arbetare vid strejker

1930
Militär skjuter mot strejkande arbetare i Klemensnäs utanför Skellefteå. Ingen dödas men många skadas.

1931
Fem arbetare skjuts ihjäl av militär vid en demonstration i Ådalen.

1932
Inrättandet av den första statspoliskåren.

1936
Spanska inbördeskriget/revolutionen bryter ut.

1938
Saltsjöbadsavtalet. Ett i det närmaste heltäckande avtal mellan LO och SAF. Strejkförbudet skärps.

1938
Åkarpslagen avskaffas. Den har tjänat ut i och med Saltsjöbadsavtalet.

1939
Spanska inbördeskriget/revolutionen slutar i nederlag för arbetarna.

1939
2:a världskriget bryter ut.

1945
Fred

1945
Metallstrejk

1949
Arbetarskyddslagen träder i kraft.

1969-1970
LKAB-strejken. Gruvarbetarna i Malmberget och Kiruna går ut i en "vild" strejk för bättre arbetsförhållanden. Strejken leds av en strejkkommitté som får sina direktiv från stormöten med samtliga arbetare.

1972
Stor SAC-demonstration mot monopolklausulerna i LO:s avtal. Ca 2 000 syndikalister från hela landet samlas i Stockholm. Upprepas 1978.

1975.
Skogsstrejken. Skogsarbetarna går ut i strejk för månadslön. Trots avtalslöst tillstånd stödjer inte Skogsarbetarförbundet strejken. Arbetare organiserade i SAC har fullt stöd från sin organisation och på många håll delar de med sig av stridsunderstödet från SAC till de i Skogs organiserade kamraterna.

1977
Medbestämmandelagen (MBL) antas av "jämviktsriksdagen". Lottning fick tillgripas vid vissa paragrafer.

1980
Kärnkraftsomröstningen. SAC står som enda fackliga organisation bakom avveckling av kärnkraften.

1990
Strejk mot Strejkförbudet. Den 15 februari strejkar ca 2 000 syndikalister mot regeringens och LO:s planer på att införa lönestopp och strejkförbud.

1993
Kvinnostrejk. Den 8 mars strejkar ett 70-tal kvinnor organiserade i SAC i den första renodlade kvinnostrejken i modern tid.

Ordförklaringar

Anarkister av anarkism, utan överhöghet
Aristokratisering i detta fall: höjning av den andliga och intellektuella nivån
Blockad "hinder". I fackliga sammanhang att hindra visst arbete
Demografi befolkningslära, hur befolkningen fördelas i kön, ålder yrke osv.
Depression djup ekonomisk kris
Evolution kontinuerlig utveckling utan märkbara avbrott
Federalistisk av federalism, frivilligt samarbete mellan självständiga enheter
Generalstrejk allmän strejk, total strejk
Generalstrejken syndikalistisk idé om arbetarnas övertagande av produktionen
Hegemoni ledande maktställning
Heterogena konstellationer allianser av inbördes olika element
Ideologisk av ideologi, idélära, en rörelses teorier
Jitterbugg modedans på 1940-talet
Kollaboration samarbete med fienden
Konstituera grunda, exempelvis bilda en ny organisation
Konventionell "normal", traditionell
Kryptokommunist av krypto, dold: kommunister som utger sig för att vara något annat
Manifest tillkännagivande, deklaration, upprop
Nalen känt danspalats i Stockholm, nu nedlagt
Paritet nivå
Nödvändig myt begrepp av George Sorel, om att en myt blir sann om folk tror på den
Psykopat känslokall person
Radikal egentligen "som går till roten"
Repressiv förtryckande
Revolutionär av revolution, omvälvning som förändrar samhället i grunden
Rättsröta korruption bland polis, åklagare och domstolar (begreppet kan vara myntat av Arbetaren)
Sabotage allt från sprängattentat till civilt motstånd
Sekt liten isolerad grupp med gemensam lära
Självförvaltning de som berörs av en verksamhet skall själva sköta den
Strukturrationalisering i texten gäller det framför allt förändring av befolknings- och sysselsättningsmönster
subversiv samhällsomstörtande
Totalitär diktatorisk
Trotskism socialistisk lära med Leo Trotskij som upphovsman
Ultimativ av ultimatum, oavvisligt krav
Utomparlamentarism kampen för vissa sociala mål ska föras utanför riksdagen
Vertikal lägre instansers federering till större enheter i organisationssammanhang

Litteraturförteckning

När det gäller böcker och småskrifter om syndikalism, är de allra flesta titlar svåra att få tag på i den allmänna bokhandeln. En del går att uppbringa i specialbokhandlar som Syndikalistiskt Forum i Göteborg och Stockholm. Litteratur utgiven av SACs eget förlag Federativs, går att beställa direkt från förlaget (om inte hela upplagan är slutsåld förstås). På samma adress som förlaget finns också SACs bibliotek. Där finns praktiskt taget allt som tryckts i Sverige med anknytning till syndikalism. Problemet är att biblioteket ogärna lånar ut en del av titlarna, eftersom de är oersättliga. Vill man studera några av dessa titlar får man själv ta sig till biblioteket. Många LS har själva bibliotek, vissa av dem förvånansvärt välfyllda med äldre material.

Även många vanliga stads- och landsbibliotek har mer att erbjuda i den vägen än vad man kanske skulle kunna tro, bara man letar i magasinen snarare än i hyllorna. Sist men inte minst, så finns allt, bokstavligt talat allt, som någonsin tryckts i Sverige efter 1930 på landets universitetsbibliotek, men där kan det vara knökigt att leta, så det är kanske det sista alternativet man bör välja.

Lennart K Persson: Syndikalismen i Sverige 1903-1922. Federativs förlag 1975 och 1993. Perssons bok behandlar inte bara SAC och förspelet till dess bildande, utan också den internationella rörelsens framväxt och utveckling. Vidare svensk ungsocialism och anarkism. Det tråkiga med Perssons utmärkta verk är att det avbryter framställningen år 1922, trots att väldigt många milstolpar i SACs historia ägde rum efter detta årtal.

Karl Bergkvists minnesskrift SAC 1910-1935 liksom minnesskriften SAC 1910-1960 (Karl Bergkvist och Evert Arvidsson) är oundgängliga komplement till Perssons verk för den historiskt intresserade. Av visst värde är John Andersson Med SAC i 40-årig kamp , men den tyngs tyvärr av en ganska outhärdlig "hurra-vad-vi-är-bra" anda.

I början av 1980-talet skrev Sven Lagerström sin Syndikalism - en grundbok, som var bra redan då, och som nu har kommit i en ny, reviderad, upplaga.

Vad beträffar arbetskonflikter så har SAC varit inblandad i sammanlagt fler än tvåtusen, och av dessa har åtminstone ett hundratal varit av den karaktären att de motiverat en särskild utvärdering. Ändå är det förvånansvärt ont om sådana skildringar. Vad som finns tillgängligt på Federativs Förlag är Gotthard Öbergs Genombrottet från 1990, som behandlar flottningskonflikten vid Övre Umeälvdal 1933-1934, samt Eva Blombergs Samhällets fiender från 1993, som tar upp strejken vid gruvan i Stripa 1925-27. Blombergs bok har dessutom förtjänsten att innehålla en mycket välskriven genomgång av den syndikalistiska ideologin.

När det gäller SACs senare historia, ungefär perioden 1950-1980, rekommenderas främst Britta Gröndahls memoarer Äventyrens år (Federativs 1994).

Den förmodligen bästa framställningen som någonsin gjort om var SAC och syndikalismen står i olika ideologiska frågor (förhållandet till exempelvis marxismen, anarkismen, parlamentarismen, etc.) författades 1939 av Anders Ek och betitlades Arbetarklassens kampproblem. Tyvärr är den mycket svår att få tag i, utom på universitetsbibliotek och på SACs bibliotek i Stockholm. Medan vi väntar på en nyutgåva av Anders Eks broschyr (planerad till våren år 2000) får vi nöja oss med de positionsmarkeringar som återfinns i Frans Severins Arbetarnas övertagande av produktionen (Federativs 1979), Ahto Uisks Syndikalismen, en idéskiss (Federativs 1970) och Britta Gröndahls Parti eller fackförening?

En utmärkt "klassiker" är Britta Gröndahls kommenterade sammanställning av internationella syndikalistiska texter, som löper från Första Internationalen till och med spanska revolutionen, Här talar syndikalisterna (Federativs 1973).

Anna-Klara Bratt och Jonas Fogelquist har ställt frågor som "vilka är syndikalister och varför är de det?" eller "var står syndikalismen idag?". Svaren är sammanställda i en intervjubok med svenska anarkister och syndikalister, Syndikalister (Federativs 1997).

Skönlitteratur

Teorier kan lätt bli dammiga, torra och tråkiga. Ibland behövs lite kött på benen. Det ger oss de skönlitterära författarna. Bland de så kallade arbetarförfattarna är det naturligt för en syndikalist att särskilt framhålla Folke Fridells böcker, till exempel Död mans hand med Rivar-Bohm, som vill vara med och dela och bestämma.

Vill man lära känna ett grannland (där det dessutom förekommit en revolution) och dess utveckling det senast århundradet, ska man låta sig sjunka ner i Väino Linnas fantastiska triologi Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk. Inrymmer också en mycket vacker kärlekshistoria. Finns dessutom på film med titlarna Akseli och Elina och Under Polstjärnan. Högst sevärda.

Vill man resa ännu längre kan B Travens böcker rekommenderas. Traven var förmodligen en pseudonym för en till Mexiko emigrerad anarkist från Weimarrepubliken. Böckerna finns översatta till svenska.

Önskar man ge sig ända ut i den riktigt fria fantasins värld bör man definitivt inte missa Ursula K Leguin, amerikansk science fiction- och fantasyförfattare med tidvis anarkistiska och feministiska anslag. Hennes Shevek (Hemmets Journal-Bokförlaget 1976), som bland annat beskriver den karga planeten Anarres, där folk försöker leva efter anarkistiska ideal, är mycket intressant. Tyvärr är den svenska översättningen inte riktigt bra, så originalet är att föredra om man läser engelska, The Dispossessed.

En annan mycket bra författare är Marge Piercy, som med sin Woman on the edge of time har skrivit in sig i den anarkistiska och feministiska historien (Boken har kommit ut på svenska med titeln Kvinna vid tidens rand). Piercy beskriver både vardaglig social/mental misär och två utopier, varav den ena anarkistiskt grundad och kanske den mest humana som finns att läsa.

Litteratur med speciella frågor

Syndikalismen i svensk historia
Karl Fernström, Ungsocialismen, En krönika (1950)
Elise Ottesen-Jensen, Arbetarrörelsen - männens eller mänsklighetens rörelse? (1980)
Eva Blomberg, Män i mörker; arbetsgivare, reformister och syndikalister (1995)

Anarkism
George Woodcock, Anarkism (1964, 1993)
Daniel Guérin, Anarkism (1978)
Michail Bakunin,Gud och staten, en introduktion i anarkistisk historiefilosofi (1995)
Anarkistisk Tidskrift nr 5 1991

Frihetlig feminism
Pia Laskar (red), Anarkafeminism (1992)
Emma Goldman, Den dansande agitatorn (1980)
Emma Goldman, Anarkistiska minnen (1980)

Revolutionära rörelser i Sverige
Hans Nyström, Hungerupporet 1917 (1991)
Sigurd Klockare, Svenska revolutionen 1917-1918 (1967)

Registermetoden
Stockholms LS, Registret i praktiken (1977)
Kristian Falk, Skogsarbetarna och registerkampen 1935-1950 (Stencil Stockholms universitet 1983)

Revolutionen i Spanien 1936-1939
Noam Chomsky, Makt och motstånd, sidan 65-147 (1969)
Britta Gröndahl, Anarkismens korta sommar, (1986)
César M. Lorenzo, Syndikalisterna vid makten (1972)
Hans Magnus Enzensberger, Anarkins korta sommar (1973)

Ideologiska motsättningar inom SAC
C. O. Larsson, Svensk syndikalism. Idé och programdebatt 1940-1945 (i Statsvetenskaplig tidskrift 1957, sidan 135-175)