SAC:s Principförklaring [1922]

Antagen av organisationens femte kongress

1. Det nuvarande samhället vilar ekonomiskt på den privata äganderätten och politiskt på staten och dess maktinstitutioner.

2. Detta tillstånd skapar en intressemotsättning mellan de ekonomiskt privilegierade och härskande klasserna och de arbetande och behärskade massorna; på grund av det kapitalistiska besittandet av produktionsmedlen bli de egendomslösa massorna tvingade att som lönearbetare sälja sin arbetskraft och bli härvid berövade en väsentlig del av frukterna av sitt arbete, medan de politiskt bli undertryckta av staten, som är ett instrument till herravälde i händerna på de besittande. Härigenom skapas hos dessa massor en vilja till upphävandet av den ekonomiska utsugningen och det politiska förtrycket, medan å andra sidan de besittande sträva att upprätthålla sina privilegier och sin maktställning; ur denna intressemotsättning framspringer klasskampen.

3. Denna klasskamp måste fortgå, tills de arbetande massorna störtat kapitalismen och de statliga maktorganen, avskaffat den privata äganderätten till produktionsmedlen, löneslaveriet och arbetsköparväldet, upphävt varje slag av ekonomisk utsugning och politiskt eller moraliskt förtryck och därmed avskaffat allt klassherravälde.

4.Syndikalismen förbereder och fullföljer den sociala revolutionen genom klasskampen, med en strängt realistisk-konstruktiv syn på uppbyggandet av det nya samhället och vänder sig därför till alla handens och hjärnans arbetare för att förmå dem att samorganisera sig i sin sociala egenskap av producenter på sätt, som förestavas av deras uppgift att genom denna organisation utarbeta de nya formerna för samhället, varvid socialiseringen - arbetarnas övertagande av produktion och distribution - är den i organisatoriskt och tekniskt hänseende ojämförligt svåraste och viktigaste och därför grundläggande uppgiften, varpå samhället omdaning i övrigt står i beroende.

5. Då den första betingelsen för allt mänskligt liv och all samhällelig och kulturell utveckling är tillfredsställandet av de materiella behoven, måste de arbetande massorna i första hand inrikta sina strävanden och sin kamp på uppbyggandet redan nu av en ny produktions- och fördelningsorganism, genom vilken de kunna övertaga produktion och distribution, en organism som kan undantränga, övervinna och ersätta kapitalismens organ och organisera arbetet i alla samhällsmedlemmars gemensamma intresse.

För detta ändamål bilda samtliga arbetare i varje företag en driftsektion. Samtliga driftsektioner inom samma merkantila verksamhet och på samma plats utgöra ett syndikat i den lokala samorganisationen, vilken ifråga om allmänna och gemensamma intressen bildar organisationsenheter i centralorganisationen. För befordrande av resp. industrigrupps produktiva eller merkantila verksamhet och speciella intressen bildas federationer, som vila på syndikaten och ingå som led genom respektive näringsgrenars departement i centralorganisationen. Denna organism skola arbetarna utveckla med hänsyn till alla livsfunktioner i samhällslivet och till duglighet att träda i statens och de borgerliga institutionernas ställe.

6. Kampen blir således i första hand en ekonomisk kamp, som måste föras genom direkt aktion av arbetarnas ekonomiska organisationer mot kapitalismen för erövrandet av arbetsplatsen, samtidigt, som de arbetande massorna genom dessa organisationer höja sin ekonomiska, intellektuella och moraliska ställning genom att tillkämpa sig en allt högre levnadsstandard och frigöra sig från arbetsköparnas ekonomiska välde på arbetsplatsen.

7. Då arbetarna endast kunna nå sin verkliga och nödvändiga styrka genom att organisera sig i egenskap producenter, så följer därav, att den syndikalistiska rörelsen av såväl taktiska som principiella skäl icke deltager i den politiskt-parlamentariska verksamheten utan fullföljer kampen och sitt konstruktiva organisationsarbete oberoende av såväl de politiska partierna som trosskillnader, rasskillnader och nationaliteter.

I konsekvens härmed äga medlemmarna i en syndikalistisk organisation full frihet att utanför organisationen deltaga i de former för kampen, som oberoende av syndikalismen överensstämma med deras filosofiska och partipolitiska uppfattning. Sverges Arbetares Centralorganisation är en sådan partipolitiskt oavhängig organisation, som strävar efter att samla alla lönearbetare till omdaning av samhället. Den hävdar vidare den uppfattningen, att de politiska partierna eller den lagstiftande makten icke äro i stånd att genomföra samhällets socialistiska nyorganisering varken genom politisk demokrati eller genom partidiktatur eller på annat sätt, men att denna uppgift som en i första hand ekonomisk uppgift måste genomföras av de arbetande massornas ekonomiska organisationer.

8. Centralisering av bestämmanderätten skapar förtryckta och förtryckare och dödar det självständiga initiativet, det egna tänkandet och förhindrar skapandet av självstyrelse och självansvar bland arbetarna samt gör dem till samma behärskade element, som de äro i det borgerliga samhället. Arbetarnas frigörelse är helt beroende av deras egen förmåga att med hjälp av nya samhällsformer decentralisera bestämmanderätten över produktionsmedlen och samhällets förvaltning. Syndikalismen är därför motståndare till maktcentralisationens princip och överlåter åt varje organisationsenhet att bestämma över sig själv i egna angelägenheter, vilket icke innebär, att de enskilda organisationsenheterna ha rätt att separera från eller fatta beslut, som stå i strid med överenskommelser, som gemensamt träffats mellan de sammanslutna organisationsenheterna.

Då den ena människan icke har någon naturlig rättighet att bestämma över den andra och då styrkan i sig själv icke är rätt, så återstår endast de frivilligt ingångna överenskommelserna som grundval för människornas naturliga samlevnad och sociala samverkan. Ur detta faktum härleder den federativa organisationsformen, som fått sitt teoretiska och praktiska uttryck i syndikalismen.

9. Syndikalismen förkastar alla godtyckligt dragna statliga och nationella gränser och ser i nationalismen endast en kvarleva från gångna tiders ekonomiska förhållanden, vilka utnyttjas i de besittande klassernas intressen. Den kräver varje folkgrupps rätt att få reglera sina sociala, konstitutionella, kommersiella och alla andra angelägenheter i samförstånd med alla andra motsvarande grupper. Syndikalismen bekämpar därför militarismen i varje form och betraktar den antimilitaristiska propagandan som en av sina viktigaste kulturuppgifter i kampen mot det bestående systemet och verkar för arbetarnas organiserade bojkott mot framställning av krigsredskap och generalstrejk mot krig.

10. Samtidigt som arbetarna under sin kamp göra sina organisationer mäktiga att störta kapitalismen, måste de själva skaffa sig förmågan att tekniskt och moraliskt bära upp den nya ordningen. Genom att förmå arbetarna att ständigt arbeta för att frigöra sig från varje ledning, över vilken de inte ha direkt inflytande, ställer syndikalismen denna förmåga hos arbetarna i utsikt som resultat av deras egen självverksamhet, vilken tar sig uttryck i alla former av direkt aktion. Arbetarklassen blir i stånd att övervinna kapitalismens regim endast genom den hårdaste kamp och mer den direkta aktionens yttersta maktmedel, vars former delvis dikteras av kapitalistklassens motstånd och den allmänna situationen. Syndikalismen erkänner därför att de arbetande massorna i segerns stund måste diktera de hittills besittande och härskande klasserna sin vilja att göra slut på dessa klassers privilegier och överflytta de sociala livsfunktionernas förvaltning i händerna på det arbetande folket.

Ur: S.A.C:s Handbok, Federativs förlag 1945 s. 11-15