SAC:s Principförklaring [1910]

Manifäst till Sverges arbetare

Antagen av organisationens konstituerande kongress.

MANIFEST TILL SVERGES ARBETARE

Det stora genombrottet i den mänskliga utvecklingen skedde, då arbetarna, från att hava varit bundna av en tvångsföreställning om ett bestående samhälle med nödvändighet vilande på den privata egendomens princip, avskakade sig denna dogm och lärde sig betrakta de nuvarande samhällsförhållandena så som visserligen utvecklingsbetingade och för den skull nödvändiga, men alls icke oföränderliga, utan jämväl underkastade utvecklingens lag och sålunda möjliga att omstörta.

Den proletäriska klasskampen går ut på att lägga hämsko på och söka hindra den kapitalistiska despotien genom att åt det arbetande proletariatet utvinna största möjliga förmåner inom det beståendes ram, förmåner, som dock aldrig få fattas som självändamål, utan enbart som medel, skarpare vapen i striden för klasskampens egentliga mål: störtande av det bestående samhället och dess omläggande på en helt annan bog, med annan organisation och efter andra principer, från ett förtryckande statssamhälle till ett fritt samhälle utan statlig tvångsorganisation

KLASSKAMP OCH FACKFÖRENINGSRÖRELSE

Regeringarna, parlamenten, de styrande och "bättre lottade" hava aldrig självmant eller av egen fri vilja genomfört reformer till de förtrycktas bästa, utan har det ständigt varit dessa senare, som på ett eller annat sätt fått tilltvinga sig sådana. För att emellertid giva kraft åt sina fordringar, göra sin stämma hörd: har det varit nödvändigt för de förtryckta att sluta sig samman, organisera sitt missnöje. I vår tids sociala krig se vi å ena sidan det beståendes intressen, företrädda av regeringarna, parlamenten, arbetsgivarorganisationerna o. s. v., å andra sidan de proletäriska intressena, företrädda av arbetarnas olika organisationer, främst emellertid deras ekonomiska sammanslutningar, deras fackföreningar.

REVOLUTIONÄR OCH REFORMISTISK FACKFÖRENINGSRÖRELSE

Inom fackföreningsrörelsen särskilja vi tvenne tendenser, en reformistisk och en revolutionär. Den förra syftar i sin egenskap av fackföreningsrörelse ej utöver det bestående samhällets ram, vilket den tydligt demonstrerar genom talet om "hänsyn för utom den direkta ekonomiska kampsfären stående samhällsskikt” o. d. Den nöjer sig med att helst på fredlig väg åt arbetarna utvinna vissa förmåner, såsom höjd lön, förkortad arbetstid, ålderdoms- och invaliditetsförsäkring och annat dylikt, som ett "arbetarvänligt" parlament har den synnerliga godheten bevilja. Denna reformistiska fackföreningsrörelses innersta kärna är en strävan till "arbetsfred", "samförstånd och andra grannlåter. Den revolutionära fackföreningsrörelsen åter utgår från föreställningen om det oriktiga och orättvisa i hela det bestående samhällssystemet. På. samma gång den ej direkt föraktar reformer, som ej gå utom det beståendes ram, framhåller den dock med synnerlig skärpa att dessa enbart aldrig kunna vara till- fyllest, utan äro rena lappri, ty även om dessa reformer kunna tjäna arbetarna, äro de dock icke och kunna aldrig bliva av den art, att de i någon mån förändra det bestående samhällssystemet. Då emellertid den revolutionära fackföreningsrörelsen vill en total omläggning av detta, kan det ej ske annorlunda än genom arbetarnas fackliga och kooperativa sammanslutningar, vilka skola så omläggas och utbildas, att de en gång måtte kunna bli de centralhärdar, kring vilka det samhälleliga livet skall pulsera.

Som en klasskampsorganisation, som en sammanslutning av fria och målmedvetna arbetare vill den ej veta av en centraliserad bestämmande myndighet över sig. Den vill istället en koncentrering av kraften.

KRAFTKONCENTRATION ELLER CENTRALISERAD MYNDIGHET

Då det är av synnerlig betydelse att arbetarna uppträda så enigt och målmedvetet som möjligt mot sina fiender, är det nödvändigt giva aktionen en synnerlig kraft och samhällelig farlighet, som dock för att tjäna sitt ändamål måste organiseras och centraliseras. Vi särskilja då två slag av centralisation: en av myndighet och en av kraft, mellan vilka råder stor åtskillnad. Centraliserad myndighet står på de gamla fackföreningsmännens önskelista och mot denna hava de revolutionära satt upp kraftkoncentration.

Vad innebär nu den förra? Jo, en "koncentrering av beslutanderätten", som skall överflyttas från massorna i ledarnas händer. Ledningen skall sitta inne med den bestämmande makten och i kraft av en skärpt partidisciplin hava massorna att lyda. Det är ju tydligt att ett sådant förhållande är oförenligt med varje förnuftig frihetsföreställning. Mellan en dylik fackföreningsrörelse och den statliga centralisationen i despotisinens skepnad förefinnes ingen principiell skiljaktighet. Den kan också blott vara tänkbar under det förhållande, att de i organisationen sammanslutna av okunnighet eller av ren slavinstinkt icke äga förmåga eller vilja att taga vara på och förstå egna intressen. Talet om centraliserad myndighet som nödvändig på det fackliga området visar, att den gamla fackföreningsledningen, som denna koncentration ligger mest om hjärtat, är benägen betrakta arbetarna som en samling oförstående barn, vilka dock äro utrustade med en rent fenomenal förmåga att välja - goda och utmärkta ledare. I stället för koncentrering av detta slag vilja de revolutionära, som hålla individens självständighet högre än massans kadaverlydnad, en koncentrering av kraften genom ett mera solidariskt uppträdande mot kapitalismen och staten med dess våldsinstitutioner. Denna kraftkoncentration förutsätter socialistisk målmedvetenhet hos de kämpande, en målmedvetenhet, som måste leda till hänsynslösare kamp dels kollektivt genom en energisk utveckling av den direkta aktionen, genom kraftigt iscensatta solidaritetsstrejker, genom verkligt effektiva blockader och genom ett hänsynslöst utnyttjande av varje situation och varje för det givna ögonblicket lämpligt kampmedel, dels individuellt genom intelligent handlande vid sidan av den kollektiva kampen, ett handlande, som tar sig uttryck i arbetsköparens pressande på lämpligt sätt och genom lämpliga medel.

TAKTIKEN

Den proletäriska frigörelsekampen får ej stelna i former, bliva byråkratisk och fungera maskinmässigt. Den måste vara lik det levande livet, förstå att anpassa sig efter olika förhållanden och allteftersom kapitalisterna och den "över partierna stående" samhällsmakten slår in på nya vägar, tillgriper andra metoder att tillintetgöra och förtrycka den, förstå att lämpa sig därefter, sätta hårt mot hårt om så kräves.

Det som fackföreningarna av den gamla typen sätta mest värde på i sin "frigörelsekamp" är pengar, och i enlighet därmed ha dessa fackföreningar från rena stridsorganisationer sjunkit ner till mer eller mindre borgerligt anlagda självhjälpsföreningar, där det i en uppkommen strid, strejk och dylikt, mera tages i betraktande om understöd kan utbetalas än möjligheten för de kämpande att med användande av andra medel vinna sitt syftemål.

De revolutionära fackföreningarna hävda emellertid att även om penningar kunna vara arbetarna till nytta och i vissa fall äro nödvändiga, så är det lönlöst och löjligt att tro, att arbetarna med sina småslantar skola kunna besegra det kapitalistiska guldet.

Vilja arbetarna bryta kapitalets makt, måste andra medel tillgripas, och vad ligger då närmare till hands än att arbetarna fortfarande betjäna sig av och allt vidare utveckla den direkta aktionens vapen, det vapen, som i sin högst utvecklade form, den sociala generalstrejken, i sin egenskap av rent ekonomiskt mer än något annat är lämpat till användning i striden mot det bestående.

Strejkens karaktär måste vara revolutionär och samhällsomstörtande, den får inte inskränka sig till enbart en de "korslagda armarnas'' strid, ty den tiden är länge sedan förbi, då det var tillräckligt att kasta spaden och hyveln åt sidan blott, och sedan föreskriva resp. arbetsgivare fredsvillkoren. - Strejktider få av arbetarna inte fattas som tider av sysslolöshet, utan måste strejkerna läggas helt annorlunda och arbetarna veta att i alla riktningar utnyttja de chanser, som stå dem till buds i deras egenskap av producenter.

VAR STÄLLNING TILL PARLAMENTARISMEN

Orsaken till fackföreningsrörelsens förborgerligande är att söka i parlamentarismen och det intresse den fackliga rörelsens ledare ägnat det politiska arbetet. Utvecklingskedjan ligger klar. Ursprungligen, så länge vederbörande höllo fast vid den materialistiska historieuppfattningen, betraktades politiken - över- byggnaden på den ekonomiska basen - såsom en underordnad sak, då däremot fackföreningarna i sin egenskap av ekonomiska kamporganisationer och de enda verkligt proletäriska organ, som kunde gå fria från borgerlig beblandelse, betraktades som arbetarrörelsens kärna och ryggrad. Längre fram betraktades den politiska och fackliga aktionen som klasskampens båda jämnstarka parhästar. Sedan dess har emellertid den politiska aktionen tillförts nästan all näring och den fackliga har rönt en minst sagt styvmoderlig behandling. Från visst håll har ej utan framgång, systematiskt arbetats på att genomgående få vapnet Strejken ersatt med vapnet Röstsedeln och genom denna i andra hand Lagen - liksom om någonsin en lag till arbetarnas fromma kommit till med mindre den framtvingats av arbetarna själva, vilka i handling visat att de suttit inne med makt att kunna genomdriva sin vilja. I och med att klasskampen flyttats inom riksdagens fyra väggar har slag i slag följt - dess "humanisering" och dess förborgerligande. I stället för bröd, det är verkliga reformer, få arbetarna fraser och avslagna riksdagsmotioner, som spridas i billighetstryck.

Politikens överhandtagande välde inom arbetarrörelsen måste på denna ha ett menligt inflytande, och det visar sig ständigt att arbetarnas rent ekonomiska intressen fått träda tillbaka för ledarnas politiska. Denna arbetarepolitikens eländighet visar tydligt för arbetarna nödvändigheten av att skapa en fri och självständig ekonomisk kamporganisation, som direkt för kamporganisation, som direkt för proletariatets kamp mot kapitalet, dess samhällsskick och dessas olika makt- och våldsinstitutioner. På grund härav ställa vi oss som organisation utanför varje deltagande i respektive politiska partiers aktion.

AVTALSFRÅGAN

Den gamla fackföreningsrörelsen har med synbart intresse för en klasskamp i samförstådets och arbetsfredens tecken med gillande i allt vidsträcktare omfattning anslutit sig till idéen om bindande avtal och tariffördrag. För en revolutionär fackföreningsrörelse finnes intet mera stridande än just sådana avtal, vilka i högre grad än strejkbryteri och förräderi spela arbetsgivarna i hand, då de med nödvändighet lägga hinder i vägen för en snabb och efter skiftande förhållanden anpassad taktik och dessutom fråntaga arbetarna nästan varje tillfälle att angripa sin fiende, då det vore som mest lämpligt. Avtalen med dess jämförelsevis långa uppsägningstid giva frister åt arbetsgivarna, under vilka de kunna rusta och förbereda sig på en eventuellt kommande strid, varvid då onekligen de största chanserna till seger finnas på deras sida. De revolutionära fackföreningarna, som framhålla de kraftfulla för arbetsgivarna oförutsedda arbetsnedläggelserna som det mest effektiva stridsmedlet, ställa sig avvisande till ingående på sådana slavkontrakt, förhandlingsordningar eller skändliga fördrag med fienden, som binda arbetarnas rörelsefrihet. I stället proklamerar den permanent krigstillstånd på det sociala området.

ORGANISATION

Under kapitlet om centralisationen har organisationen i allmänhet berörts och är här blott meningen att i korta drag skissera den rent tekniska organisationsskillnaden mellan gammal och modern fackföreningsrörelse. Allt eftersom utvecklingen skridit framåt ha organisationerna i fackförbund visat sig otillräckliga, ineffektiva och ej i stånd att fylla kraven på en kampduglig facklig rörelse. Det är ju för varje fackföreningsmedlem klart att denna form av organisation utom sin tungroddhet ofta omöjliggör varje snabb och verksam attack mot de organiserade arbetsgivareintressena, som under vissa förutsättningar bliva betjänade av just de stridande arbetareorganisationerna; vi tänka då närmast på den företeelse, som inom fackföreningsvärlden ar känd under namnet "organiserat, klassmedvetet strejkbryteri”, ett strejkbryteri som formellt inte är något sådant, men dock reellt verkar så. Dylika missbildningar skulle kunna undvikas genom fackförbundens slopande och deras ersättande med en enhetlig organisation för alla arbetare oberoende av yrke och byggd på lokala samorganisationer, som antingen konstituerats av de gamla fackföreningarna, där så kan vara nödigt, eller ock av sammanslutningar tillhörande samma eller närsläktad industri, allt efter förhandenvarande omständigheter. En sådan organisation i enighetens tecken skall åt arbetarna i gemen giva den bestämda uppfattningen, att de alla äro bröder, som enbart genom förlitande på egen kraft skola kunna nå sin befrielse. På så sätt skall Karl Marx' bevingade ord om ett förenat proletariat från en tom fras bliva en levande verklighet och driva till en målmedveten revolutionär kamp mot det privatkapitalistiska samhällssystemet. Till denna befrielsekamp vill Sverges arbetares centralorganisation kalla Sverges vakna och målmedvetna arbetare.

 FÖR SVERGES ARBETARES CENTRALORGANISATION:  
 Gustaf Sjöström, Knut Lindström, C. A. Flodin, John Andersson, Otto Andersson, J. Degerfelt, Algot Fleicher 
 Ur: S.A.C:s Minnesskrift 1910 – 1935 Federativs förlag, 1935 s. 20-26