Londondeklarationen

Antaget på ett internationellt möte i London 1913 med representanter från fackliga kamporganisationer i 15 länder.

Londondeklarationen är ett principiellt dokument i syndikalismens historia och är så grundläggande att det står sig än idag.

  1. Fastslående att arbetarklassen i alla länder lider under kapitalistiskt och statligt slaveri uttalar sig kongressen för klasskamp och internationell solidaritet och för arbetarnas oavhängiga organisering på basis av fri sammanslutning;
  2. Dessa organisationer ska ha till uppgift arbetarklassens omedelbara materiella och intellektuella utveckling och ett framtida störtande av det kapitalistiska systemet och staten;
  3. Kongressen slår fast, att klasskampen är en nödvändig följd av det privata ägandet av produktions- och distributionsmedlen och uttalar sig därför för en socialisering av denna egendom genom uppbyggandet och utvecklandet av producenternas kamporganisationer till duglighet att handha förvaltningen av dessa medel i samhällets intresse;
  4. Kongressen slår fast, att dessa kamporganisationer blott kan lyckas i sina strävanden när de upphör att vara splittrade genom politiska och religiösa åskådningar och förklarar, att striden är en ekonomisk strid, därmed avseende, att de inte kan nå sitt mål genom att överlämna sin sak till regeringen eller dess medlemmar utan blott genom arbetarnas eget tillämpande av direkt aktion i förlitande på de ekonomiska organisationernas egen styrka;
  5. I konsekvens härmed uppmanar kongressen arbetarna att organisera sig i oavhängiga ekonomiska kamporganisationer och förena sig i internationell solidaritet för att uppnå en slutlig befrielse från kapitalismens och statens herravälde.