Regeringens natur och bestämmelse

Av P. J. Proudhon ur "Les confessions d`un révolutionnaire" - En revolutionärs bekännelser - utgiven 1849. Utgiven i en stencilerad skrift av SACs studiråd 1970.

Finns som PDF här

Alla människor är jämlika och fria: samhället är alltså till sin natur och bestämmelse autonomt, så att säga oregerbart. Då varje medborgares verksamhetssfär är bestämd genom den naturliga arbetsfördelningen och genom hans var av yrke och de samhälleliga funktionerna så kombinerade, att de åstadkommer en harmonisk verkan, blir ordningen resultatet av allas fria handlande; det finns ingen styrelse. Vem helst som bär hand på mej för att styra mej är inkräktare och tyrann; jag förklarar honom för min fiende.

Men samhällsfysiologin innehåller inte från början denna jämlikhetsordning; den motverkas av den urgamla föreställningen om en högre försyn. Jämlikheten kommer till oss genom en lång följd av tyrannvälden och regeringssystem, inom vilka friheten oupphörligen ligger i kamp med despotismen, som Jacob med Jahve. Jämlikheten föds alltså ständigt på nytt för oss ur olikheten; friheten har ofriheten till utgångspunkt.

När de första människorna kom tillsammans i skogsgläntorna för att grunda samhället, resonerade de inte som aktieägarna i ett bolag skulle göra: Låt oss ordna våra rättigheter och förpliktelser så, att största möjliga välstånd blir följden för oss alla, och jämlikhet och oberoende dessutom. Så mycket förnuft var de första människorna inte mäktiga. Man förde ett helt annat språk: Låt oss tillsätta bland oss en myndighet, som vakar över oss och styr oss.

Auktoriteten, det var alltså människosläktets första sociala tanke.

Och den andra var att ofördröjligen verka för auktoritetens avskaffande, då var och en ville göra den till medel för sin egen frihet mot andras frihet: sådan är partiernas bestämmelse, partiernas verk.

Knappt hade auktoriteten blivit införd i världen, förren den blev föremål för allmän tävlan. Auktoritet, regering, myndighet, stat - dessa ord betecknar alla samma sak - var och en såg däri medlet att förtrycka och exploatera sina likar. Absolutister, moderata, demokrater och socialister har ouppbörligt hållit sina blickar riktade mot auktoriteten som mot sin enda pol.

Därav denna jakobinska (jakobin = revolutionär med auktoritär tendens, övers. anm.) lärosats, som moderata och absolutister säkerligen inte heller skulle förneka: Den sociala revolutionen är målet; den politiska revolutionen (d v s auktoritetens förflyttning) är medlet. Vilket betyder: Giv oss rätt till liv och död över era personer och era ägodelar, så ska vi göra er fria! . . I mer än sex tusen år har kungar och präster upprepat detta!

Sålunda är regeringen och partierna ömsesidigt i förhållande till varandra Orsak, Mål och Medel.. Deras bestämmelse är gemensam: Den är att dagligen kalla folket till frigörelse. Den är att energiskt egga deras initiativ genom att ställa hinder för deras möjligheter; den är att forma deras ande och ständigt påskynda deras utveckling genom fördom, genom inskränkningar, genom trögt motstånd mot allas deras idéer, alla deras behov. Detta ska du inte göra; därifrån ska du avhålla dig: regeringen har aldrig, vilket parti som än är det styrande förmått säga annat. Förbudet är sedan Edens dagar människosläktets uppfostringssystem. Men då människan en gång nått myndig ålder måste regeringen och partierna försvinna. Denna slutsats nalkas med samma logiska nödvändighet, som vi sett socialismen utgå ur enväldet, filosofin födas ur religionen, jämlikheten efterträda olikheten.

När man genom filosofisk analys vill förklara auktoriteten, dess princip, dess former, dess verkningar, inser man snart, att upprättandet av auktoriteten, den andliga och den timliga, ingenting annat är än en preliminär organism, till sitt väsen parasitisk och böjd för fördärv, oförmögen att av sig själv, vilken form den än har och vilken idé den än representerar, frambringa annat än tyranni och elände. Filosofin hävdar följaktligen tvärtemot religionen, att tillsättandet av myndighet över folket endast är en inrättning av övergående art; att makten inte är ett resultat av tänkande och kunskap utan en produkt av oreflekterat handlande och därför fördunstar så snart den ifrågasättes; att i stället för att som de rivaliserande partierna tror befästas och stärkas med tiden den tvärtom alltmer bör inskränkas och absorberas i den industriella organisationen; att den följaktligen inte bör placeras över utan under samhället; filosofin vänder alltså upp och ner på den jakobinska lärosatsen och säger: Den politiska revolutionen, det vill säga avskaffandet av auktoriteten bland människorna, är målet; den sociala revolutionen är medlet.

Det är därför, tillägger filosofen, som alla partier utan undantag, i den mån de eftertraktar makt, är avarter av absolutism, och att det inte kommer att finnas frihet för medborgarna, ordning för samhällena, samarbete mellan arbetarna förrän i den politiska katekesen tron på auktoriteten ersatts av auktoritetens förnekande.

Inga partier.

Ingen myndighet.

Människans och medborgarens absoluta frihet:

Detta är i tre meningar vår politiska och sociala trosbekännelse. Det var i denna anda av regeringsförnekelse, som vi en dag sade till en mycket klok man, som emellertid har svagheten att önska bli minister: "Samverka med oss för regeringssystemets förintelse. Bli revolutionär för Europas och världens förvandling, och förbli journalist." (Folkets representant, 5 juni 1848).

Vi fick till svar: "Det finns två sett att vara revolutionär på: ovanifrån, det är revolutionen genom initiativ, genom intelligens, genom framsteg, genom idéer; - underifrån, det är revolutionen genom uppror, genom våld, genom förtvivlan, genom gatstenar. - Jag har varit och är fortfarande revolutionär ovanifrån, jag kommer aldrig att bli revolutionär underifrån. Räkna alltså inte med min samverkan, när det gäller regeringars förintelse; min själ skulle vägra. Den är endast tillgänglig för en enda tanke: förbättra regeringen. (Pressen, 6 juni 1848).

Det finns i denna distinktion: ovanifrån, underifrån, mycken gny och föga sanning. Herr de Girardin trodde sig, när han uttryckte sig så, säga något lika nytt som djupt: vad han åstadkom var ingenting annat än en återupprepning av den eviga illusionen hos alla domagoger, som tror sig med maktens hjälp kunna främja revolutionerna men aldrig förmått annat än hämma dem. Låt oss titta lite närmare på herr de Girardins tanke.

Det behagar denna påhittige skribent att kalla revolution genom initiativ, genom intelligens, framåtanda och idéer, för revolution ovanifrån; det behagar honom att kalla revolution genom uppror och förtvivlan för revolutionen underifrån; det är precis raka motsatsen som är sanning. Ovanifrån betyder i den citerade författarens tanke tydligen de makthavande; underifrån syftar på folket. Å ena sidan regeringens åtgärder, å andra sidan massornas initiativ.

Det gäller alltså att veta, vilket av dessa två initiativ, regeringens eller folkets, som är det intelligentaste, det mest framåtsträvande, det fredligaste.

Men revolutionen ovanifrån, det är oundvikligen, jag ska snart säga skälet, revolutionen genom furstenåd, genom ministergodtycke, genom partitvång; det är revolution genom diktatur och despotism.

Så praktiserades den av Ludvig XIV, Robespierre, Napoleon, Karl X; så vill herrar Guizot, Louis Blanc, Léon Faucher ha den. De vita, de blå, de röda, på denna punkt är de alla överens.

Revolution genom massornas initiativ, det är revolutionen genom medborgarnas samverkan, genom arbetande människors erfarenhet, genom framsteg och allmän upplysning,, revolution genom frihet. Condorcet, Turgot, Danton (verksamma under den stora franska revolutionen, övers. anm.) sökte revolution underifrån, den sanna demokratin. En av de män som revolutionerade mest och regerade minst var Ludvig den helige. Frankrike hade på Ludvig den heliges tid bildat sig självt; det hade frambragt sina herrar och vasaller som en vinranka alstrar sina knoppar: när kungen utfärdade sitt berömda reglemente, var han endast registrator av de allmänna viljorna.

Socialismen har i stor utsträckning offrat åt jakobinismen; den gudomlige Platon var för mer än två tusen år ett sorgligt exempel på detta. Saint-Simon, Fourier, Owen, Cabet, Louise Blanc, allesammans anhängare av arbetets organisation genom staten, genom kapitalet, genom någon sorts myndighet, ropar liksom herr de Girardin på revolution ovanifrån. I stället för att lära folket att självt organisera sig, i stället för att vädja till dess erfarenhet och förnuft, begär de makten av det! I vilket avseende skiljer de sig från despoterna? De är också utopister som alla despoter; de sistnämnda är på avskrivning, de förstnämnda kan inte slå rot.

Att en regering är revolutionär är en motsägelse; den kan inte vara det av det enkla skälet att den är en regering. Samhället ensamt, massan genomträngd av insikt, kan revolutionera sig själv, därför att den ensam kan förståndsmässigt utveckla sin spontanitet, analysera, förklara mysteriet med sin bestämmelse och sitt ursprung, förvandla sin tro och sin filosofi; därför att den ensam är i stånd att kämpa mot sitt upphov och framalstra sin frukt. Regeringarna är Guds plågoris, inrättade för att disciplinera världen; och ni vill att de ska förgöra sig själva, att de ska framskapa frihet, att de ska åstadkomma revolutioner!

Sådant kan inte ske. Alla revolutioner, från den första kungens kröning till förklaringen om de mänskliga rättigheterna, har verkställts genom folkets spontana handlande; om de regerande någon gång följt det folkliga initiativet, har det varit under tvång och oemotståndligt tryck. Nästan alltid har de hindrat, undertryckt, slagit ner; aldrig har de av egen ingivelse revolutionerat något. Deras roll är inte att driva utvecklingen framåt utan hålla den tillbaka. Skulle de även mot all sannolikhet besitta den revolutionära insikten, den samhälleliga insikten, skulle de ändå inte kunna tillämpa den, de skulle inte ha rätt därtill. . .

Fakta bekräftar teorin. De friaste nationerna är de i vilka makten har minst initiativ, där dess roll är mest begränsad: låt oss blott nämna Amerikas förenta stater, Schweiz, England och Holland.De mest förslavade nationerna är däremot de, i vilka makten är bäst organiserad och starkast, som exempelvis hos oss. Och likväl klagar vi ständigt över att inte vara regerade; Vi begär en stark myndighet, ständigt allt starkare. Kyrkan talade fordom ömma modersord: Allt för folket, men allt genom prästerna.

Monarkin kom efter kyrkan: Allt för folket, men allt genom fursten.

De moderata: Allt för folket, men allt genom de borgerliga.

Jakobinerna har inte ändrat principen genom att ändra formeln: Allt för folket, men allt genom staten.

Det är alltjämt samma regeringsanda, samma kommunism.

Vem ska till slut våga säga: Allt för folket och allt genom folket, även regeringen? - Allt för folket: Jordbruk, handel, industri, filosofi, religion, polis, etc. Allt genom folket: Regeringen och religionen, såväl som jordbruket och handeln.

Demokrati är avkaffandet av alla myndigheter, andliga som materiella: lagstiftande, executiva, dömande, egendomsägande. Det är med all säkerhet inte Bibeln, som uppenbarar oss detta: det är samhällslogiken, det är de revolutionära handlingarnas eget sammanhang, det är hela den moderna filosofin.

Enligt herr de Lamartine är det regeringens sak att säga: jag vill. Nationen har bara att svara: Jag samtycker.

Men århundradenas erfarenhet svarar, att den bästa regeringen är den som bäst lyckas göra sig överflödig. Har vi behov av parasiter för att arbeta och av präster för att tala med Gud? Nej, och inte heller av ombud att bestämma över oss.

Människans exploatering av människan, har någon sagt, det är stöld. Nåväl! Människans regerande över människan, det är träldom: och varje positiv religion leder till dogmen om den påvliga ofelbarheten och är i sig själv ingenting annat än människans dyrkan av människan, avguderi.

Absolutismen grundade på samma gång altarets, tronens och kassaskåpets välde och mångfaldigade som ett nätverk mänsklighetens bojor. Efter människans exploatering av människan, efter människans dyrkan av människan har vi vidare:

Människan dömande av människan;

Människans fördömande av människan;

Och för att avsluta serien, människans bestraffning av människan!

Dessa religiösa, politiska, juridiska institutioner, som vi är så stolta över, som vi måste respektera, som vi måste lyda, till dess att de med tidens gång vissnar och faller, som frukten faller när dess tid är kommen, är redskap för vår uppfostran, synliga tecken på Driftens regemente över mänskligheten, försvagade fast inte oigenkännliga kvarlevor från vår minderårighets blodiga seder. Människooffret med dess hemska riter har för länge sedan försvunnit, inte utan motstånd från myndighetern, men andan finns överallt kvar i våra institutioner; jag behöver bara nämna nattvardens sakrament och strafflagen.

Det filosofiska förnuftet avvisar denna vildesymbolik; det bryter staven över dessa överdrivna former för den mänskliga respekten. Och likväl menar det inte, som jakobinerna och de moderata, att man kan genomföra en reform på detta område genom den lagstiftande myndigheten; det erkänner inte rätten att handla till folkets bästa mot folkets vilja, att det vore lovligt att göra en nation fri, om den vill bli regerad. Filosofin ger endast sitt förtroende åt de reformer, som framgår ur samhällenas fria vilja; de enda revolutioner den erkänner är de som framgår ur massornas initiativ, den förnekar ovillkorligt regeringarnas revolutionära kompetens.

I sammanfattning: Om man endast frågar religionen till råds, framstår söndringen i samhället som den fruktansvärda följden av människans urprungliga syndafall. Det är vad den grekiska mytologin har uttryckt genom fabeln om krigarna som föddes ur ormens tänder, och som alla dödade varandra efter sin födelse. Gud överlät enligt denna myt styrelsen över mänskligheten på motstridiga partier, för att tvedräkt skulle upprätta sitt välde över jorden och för att människan under tyranniets ständiga plåga skulle lära sig att vända sin håg mot en annan hemvist.

För förnuftet betyder regeringsformer och partier endast iscensättningen av fundamentala samhällsuppfattningar, förverkligandet av abstraktioner, en metafysisk pantomim, vars mening är frihet. - Denna dubbla definition av regering och partier utgör vår politiska trosbekännelse.

Ur "Les confessions d`un révolutionnaire" - En revolutionärs bekännelser - utgiven 1849 Översättning av Britta Gröndahl 1970