Förhållandet mellan syndikalism & anarkism [fulltext]

Syndikalismens förhållande till anarkismen är ett annat än de olika anarkistiska attitydernas förhållande till syndikalismen! Av Rudolf Holmö utgiven av Syndikalisternas förbund, Stockholm 1963 (femte upplagan 1981).

1. Måste den syndikalistiska uppfattningen ges en annan beteckning för att kunna befrias från den vanföreställningen att syndikalismen vill införa anarki i näringslivet?

Genom sitt samröre med anarkismen och sitt i många fall direkta engagemang för mot syndikalismen stridande anarkistiska tankegångar, har den syndikalistiska rörelsen - om man bortser från det förnämliga undantag härifrån som franska CGT utgjorde under dess två till tre första decennier - inte blott i allmänhetens och fackföreningsfolkets ögon utan även i många av den syndikalistiska rörelsens medlemmars medvetande kommit att framstå som om den var anarkistisk och skulle syfta till anarki i näringslivet.

Det kan väl därför numera inte råda något tvivel om att den syndikalistiska rörelsen därigenom berövat sig möjligheterna att vinna nämnvärd anslutning och att den på detta sätt omöjliggjort sig själ.

Den hade framgång och stabiliserades så länge den höll sig till de ursprungliga syndikalistiska principerna, men förlorade sin dragningskraft och sitt förtroende och började falla sönder när man - främst från tyskt håll - började göra rörelsen till ett redskap för med syndikalismen fullständigt oförenliga och uppluckrande anarkistiska meningar. Skulle fackföreningsfolket just nu ställas inför valet mellan tanken på en rationellt organiserad planhushållning i syndikalistisk mening, och en eller annan form av anarki i enlighet med exempelvis Proudhon, Landauers, Malatestas eller Nettlaus olika tolkningar av anarkismen, så skulle inte en på 10 000 ge sin röst för någon av dessa yttringar av anarki.

Så länge den syndikalistiska rörelsen är misskänd för att vara anarkistisk, har den ingen möjlighet att vinna så stor anslutning att den kan utöva något inflytande på samhällets gestaltning i annan mening än att öka den kapitalistiska organisationens livstid längre än den annars skulle bli. De som ej inser detta och att SAC och dess press genom vantolkningar av syndikalismen numera endast skadar den, kan ej undgå att bli offer för egna missräkningar och till slut anklaga sig själva för att de har ödslat bort sin tid och sina krafter på en omöjlig uppgift.

Den uppmärksamme lade säkert märke till att jag bland de olika anarkistiska riktningarnas målsmän här ovan inte nämnde Peter Kropotkin. Med honom och den kommunistiska anarkismen förhåller det sig på ett helt annat, ja diametralt motsatt sätt. För denna riktnings målsättning, kravet på en kommunistisk ordning i förbrukningen, är genomförandet av den uppgift som syndikalismen har ifråga om produktionens socialisering en oavvislig förutsättning.

Syndikalismen representerar det egentliga övergångsledet från den kapitalistiska ordningen till en socialistisk eller - om man vill driva kravet på egendomsgemenskap längre - en kommunistisk ordning.

Den kommunistiska anarkismen befinner sig i ett helt annat förhållande till syndikalismen än alla andra anarkistiska riktningar. Därför har den kommunistiska anarkismens främsta målsmän alltid och utan undantag understött, verkat för och ägnat all möjlig omsorg åt den syndikalistiska rörelsen, vilket Fernand Pelloutier, Emile Pouget, Georges Yvetot, Christian Cornelissen, Peter Kropotkin, Sébastien Faure och många andra i både ord och handling visat. Att de två sistnämnda i likhet med exempelvis G. H:son Holmberg inte anslöt sig till rörelsen, berodde på deras uppfattning att de utsugnas frigörelse från kapitalismen måste vara deras eget verk, som garanti för att det inte skulle bli fråga om något återfall till kapitalismen eller någon annan toppdirigerad ordning.

Bland de anarkister, som bedömer syndikalismen på detta sätt skulle ingen kunna göra sig skyldig till något så dåraktigt som att inbilla sig själva eller andra att syndikalismen är anarkistisk eller göra bruk av sådana stupida uttryck som "anarkosyndikalism". Dessa har tvärtom gått främst i kampen för den syndikalistiska rörelsens partipolitiska oavhängighet. Det var ju Emile Pouget som skrev Amiens-resolutionen och som tillsammans med Victor Griffuelhes näranog enhälligt genomdrev denna i strid både mot de anarkister, som tillhörde kretsen kring M. Pierrot, och marxisterna omkring Jules Guesde, vilka krävde "frihet", att utnyttja den fackliga rörelsen för sin sekteristiska särintressen.

Lika naturligt som det är att den kommunistiska anarkismens anhängare är syndikalister, då deras målsättning inte kan tänkas realiserbar förrän efter att syndikalismen genomfört sin uppgift, lika naturligt är det att alla andra anarkister utan undantag är motståndare till syndikalismen, då deras målsättningar är oförenliga med den socialisering, som det är syndikalismens uppgift att genomföra för att arbetarna skall kunna befria sig själva och konsumenterna från den kapitalistiska utsugningen.

Det är därför inte för att medverka till den kapitalistiska utsugningens avskaffande utan tvärtom enbart för att göra den syndikalistiska rörelsen till redskap för sina egna särintressen eller ännu simplare syften, som de anarkister, som refererar till Proudhon, Landauer, Malatesta och Nettlau, operear inom den syndikalistiska rörelsen.

Redan i sin första serieartikel, "För en frihetlig socialism" (Syndikalismen 1939) efter sin "ankomst" till Sverige, förklarade konspiratören Rüdiger:

"Ändamålet dem denna framställning är, att medverka till att en nyorientering av arbetarrörelsen utanför Spanien… utifrån de idéer, som Gustav Landauer formulerat!"

Kunde någon medlem inom SAC vara blind för att det här var fråga om stämplingar mot den syndikalistiska uppfattningen och att dessa stämplingar ytterst inspirerades av de tyska anarkister, som gjort fullständigt slut på den tyska rörelsen? "Utanför Spanien!" Där hade den syndikalistiska rörelsen genom sitt nederlag i inbördeskriget enligt Rüdiger redan "förlorat positioner, vilka betraktades som ointagliga" och där ansågs det av denna och andra anledningar inte nödvändigt med någon "nyorientering". Kanske andra hade förbehållit sig att tills vidare ha överseende över arbetarrörelsen i Spanien.

Sedan har rüdigerianerna i sitt mullvaderi inom den syndikalistiska rörelsen omväxlande hänvisat till de "idéer" som "formulerats" av Proudhon, Landauer, Nettlau och andra "anarkister", vilka genom sin småborgerliga inställning bevisligen varit och är motståndare till syndikalismen.

Till följd av den tillbakagång SAC blev offer för genom rörelsens anarkisering och stupida handlingar under 30-talet, då rörelsen både moraliskt och organisatoriskt bröt ryggen av sig, och inte minst som följd av den utgång inbördeskampen i Spanien fick, var SACs medlemmar vid denna tid så deprimerade att de av denna anledning kunde förmås till vad som helst av en inställsam och enveten konspiratör.

Efter att ha lyckats förmå den bland ungklubbisterna mest deprimerade Bengt Hedin, att uppge kampen för syndikalismen, och att erkänna behovet av en "nyorientering" inom SAC, hade konspiratorn lyckats spränga det första och största hindret för rörelsens avidealisering. Hur deprimerad andan inom SAC redan var 1939, efter att rörelsen enbart under ett fåtal år förlorat tredjedelen av sina medlemmar, ger Hedin tydligt besked om i den artikel, genom vilken han öppnade dörren för den "nyorientering", som det var Rüdiger "ålagt" att verka för inom SAC.

I sin artikel "Revisionism" (Syndikalismen nr4, 1939), säger Hedin:

"Med anmärkningsvärd villighet erkänna i dag många syndikalister (!) att de gamla formuleringarna och metoderna äro otillräckliga, föråldrade, ja, många gånger direkt felaktiga. Denna vilja till självkritik kompletteras av en ovanlig benägenhet att avlyssna och godtaga allt, som verkar nytt och djärvt".

Detta uttalande verkar som om det gällde barn, och ger inte blott besked om det andliga tillståndet inom SAC vid denna tid: det utgjorde inkörsporten till den "nyorientering" genom vilken rörelsen sedan gått fullständigt förlorad för syndikalismen och blivit ett redskap för en kvasianarkistisk intrig.

Denna anarkism, vilken stödjer sig på de från samhällssynpunkt hopplöst orimliga "idéer" som emanerar från Proudhon, Landauer, Malatesta och Nettlau, har inte blott bringat den syndikalistiska rörelsen i vanrykte utan utgjort det gift genom vilket den bragts i upplösning. Genom detta gift har rörelsen i vissa länder, exempelvis i Tyskland och Holland, fullständigt utplånats och i andra länder trasats sönder till en obetydlighet och gjort att den avstängt sig för anslutning från andra än det fåtal anarkister, som är så naiva att de tror sig ha något att lära av Proudhon, Landauer och Nettlau. Andra, som tillhör SAC och inte reagerat mot den nyorientering rörelsen blivit offer för visar därmed, att de inte haft någon aning vad det är fråga om i konspiratorns och hans medhjälpares operationer inom den syndikalistiska rörelsen.

Det råder emellertid inget tvivel om utan att den tankegång syndikalismen var uttryck för i sitt franska ursprung - nu efter att socialdemokratin avbördat sig socialiseringskravet - på nytt börjar tilldra sig ökad uppmärksamhet inom den reformistiska fackföreningsrörelsen bland de medlemmar som är och blir socialister och inte försvurit sig åt eller förlorar sig i det politiska ränkspelet. Så långt vi kan sluta oss till stämningen i dessa kretsar, ställer man sig dock fullständigt oförstående för att kalla denna tendens inom den fackliga rörelsen, för syndikalism. Där anser man att den syndikalistiska rörelsen bibringat allmänheten en så skev föreställning om sin uppgift genom sitt samröre med anarkismen, att de skulle bringa sin egen uppfattning om den fackliga rörelsens socialistiska uppgift i vanrykte genom att beteckna den som syndikalism. "Säga vad man vill om våra dagars arbetare, anarki har de inget sinne för", menar man, och det ger väl även anarkistiska propagandaförbundet besked om.

Då även andra tecken tyder härpå reser sig frågan: är det möjligt att befria den tankegång som ursprungligen framträdde under beteckningen syndikalism, från den vanföreställning rörelsen senare genom sitt samröre med anarkismen skapat om sig själv hos allmänheten, eller måste den ursprungliga syndikalistiska tankegången ges en annan beteckning för att den på nytt skall kunna samla dem inom den fackliga rörelsen, som nu inser och framdeles kommer till insikt om att det måste bli denna rörelses uppgift att genomföra näringslivets socialisering och bli den organisatoriska bas, på vilken framtidens produktionsordning måste grundas?

För de människor som ägnar detta problem en rationell bedömning är denna fråga just nu ofrånkomlig och av vital betydelse. Den blev aktuell i England av samma orsaker redan under världskriget, med följd, att man där antog beteckningen "gillessocialism". Denna beteckning är dock varken särskilt utmärkande eller stimulerande för den tankegång där det här är fråga om. Tills vidare kan det dock räcka med att frågan blivit ställd!

Säkert är att vi numera och särskilt i anslutning till en inträdande avspänning mellan öst och väst med stegrad hastighet närmar oss en tid då den fackliga rörelsen blir ställd inför de uppgifter en socialiserad ordning i näringslivet kräver av den. Lika säkert är att en facklig rörelse med en anarkistisk attityd, inte har någon möjlighet att vinna nämnvärd och än mindre nödvändig anslutning för att kunna uträtta något.

Den syndikalistiska uppfattningen kan mänskligheten under sin strävan att befria näringslivet från den kapitalistiska utsugningen däremot inte komma ifrån.

Har beteckningen syndikalism av anförd anledning blivit så misstänkliggjord att den visar sig vara ett avgjort hinder i arbetet på att förmå den fackliga rörelsen och dess medlemmar att skaffa sig de nödvändiga förutsättningarna för en socialistisk ordning i näringslivet, bör den utan betänkligheter offras på anarkismens altare. Utan möjlighet att åka snålskjuts på någon annan rörelse är anarkismen alltför negativ för att kunna bli annat än ett kverulerande sällskap, där den fackliga rörelsen måste fylla en betydande och grundläggande uppgift i den omdaning de industriellt utvecklade ländernas näringsliv med tvingande nödvändighet rätt snart måste undergå.

2. De olika anarkistiska attitydernas förhållanden till syndikalismen

Numera kan väl ingen anarkist undgå att inse och erkänna att anarkisterna i sitt förhållande till syndikalismen delar sig i två olika läger: de för vilkas målsättning syndikalismen är oavvislig förutsättning, och de vilkas "frihetliga idéer", för att använda deras eget numera gängse talesätt, är oförenliga med kravet på en enhetlig facklig rörelse med näringslivets socialisering som sin huvuduppgift. En sådan rörelse är enligt de senares mening liktydig med en strävan till "totalism" och "diktatur" är skygglappar genom vilka man från det hållet söker förmå arbetarna att ta avstånd från den organisation och sammanhållning, som är nödvändig för att de skall få makt att avskaffa kapitalismen och den utsugning de själva och konsumenterna är utsatta för genom dess herravälde över produktionsmedlen.

Vi har således först och främst att göra med två olika anarkistiska läger med diametralt motsatt och oförenliga meningar, så långt det är fråga om deras förhållande till syndikalismen.

Den förstnämnda gruppen, består, som vi sett, av endast en riktning, den - främst av Kropotkin, Emile Pouget, Sébastien Faure, Pierre Besnard m fl företrädda - kommunistiska anarkismen. I den andra gruppen har vi däremot mer än ett halvtjog olika sinsemellan oförenliga med syndikalismen. Bland dem finns det emellertid de, vilkas anhängare inte alls befattar sig med någon organisation och minst av allt med arbetarrörelsen. Detta gäller främst om de amorfistiska och de individualistiska anarkisterna. De som mullvadar inom den syndikalistiska rörelsen stöder sig i huvudsak på Proudhon, Landauer och Nettlau, numera under den odefinierbara och bedrägliga beteckningen "frihetliga socialister". Deras syfte är sådant att de av taktiska skäl döljer sin anarkism bakom skylten "frihetlig socialism", fastän deras tankegång visar att de inte är socialister, utan enbart ränksmidande konspiratörer.

Då anarkismen sålunda omfattar flera sinsemellan oförenliga riktningar, är en i sak riktig jämförelse mellan syndikalismen inte möjlig på annat sätt än genom att man först definierar de olika anarkistiska riktningarnas innebörd med ledning av de särskillnadstecken genom vilka de i realiteten visar sig vara olika, och sedan jämför var och en av dem med syndikalismen.

Till den grupp av anarkistiska riktningar, som är oförenliga med syndikalismen hör:

1. Den amorfa anarkien representerad av bl a Andrea Costa (under hans yngre år) och Hans Ryner. De amorfistiska anarkisterna avvisar varje åskådning, varje bestämd attityd, varje gemensam nämnare, ja t o m varje definition av ordens innebörd. I den är värdenihilismen (intet äger något värde) och fientligheten till alla bestämningar, normer och samlevnadsregler driven till sina yttersta konsekvenser. Här är det fråga om fullständig anarki i detta ords etymologiska mening. Amorf betyder form- eller åskådningslöshet. I alla andra anarkistiska riktningar, inom vilka man inte vågar ta de yttersta konsekvenserna av fullständig anarki, är det fråga om en bestämd attityd, vilken framgår av det attribut varmed ifrågavarande riktning anger i vilken speciell mening de kallar sig anarkister. För att det skall kunna bli fråga om en attityd eller bestämd riktning måste den vara bunden vid och uttryckt för minst en oavvislig princip, som på logisk väg kan härledas ur ifrågavarande riktnings målsättning och genom vilken man kan skilja och hålla isär ifrågavarande riktning från alla övriga riktningar. Många, som utger sig för att vara anarkister, kan utan svårighet bringas att avslöja, att de inte är anarkister i någon bestämd mening. De är anarkister endast till skenet. Då de olika anarkistiska attityderna är oförenliga kan man med rätt säga, att de som är anarkister endast till skenet, inte är annat än vrövelbyttor.

2. Den individualistiska anarkismen grundar sig på men begränsar sig också till en enda bestämmande princip: den enskildes förmåga till individuell självhävdelse, utan någon hänsyn till det sätt varpå den enskilde själv hävdar sig. Den saken tillkommer det uteslutande den enskilde själv att avgöra. Om det sker genom personligt arbete, stöld eller på annat sätt är enligt Max Stirner (Kaspar Schmidt) och hans anhängare fullständigt likgiltigt. Min makt är min egendom. Genom min makt tar och behåller jag min egendom, säger han. Stöld, rätt och orätt är mänskliga påfund, som inte existerar i naturen. Endast så långt den enskilde individen har makt att göra sin egen vilja gällande genom egen, rent personlig självhävdelse, är han fri. För den individualistiska anarkisten består friheten i den enskildes egen makt.

Ur denna tankegång framgick två andra anarkistiska riktningar, som vi endast ska nämna i förbigående: den Pacifistiska anarkismen med Leo Tolstoy d ä som främste målsman, vilken inte blott avvisar tanken på den enskildes självhävdelse på sina medlemmars bekostnad, utan även sägen nej till varje form av maktutövning eller våld, t o m i kampen för en rättvis sak och till självförsvar, och å andra sidan den illegalistiska anarkismen, vilken under beteckningen "Svarta handen", vilken i hög grad dominerade den anarkistiska rörelsen i Spanien under senare delen av 1870-talet och i början av 1880-talet och i Frankrike under senare delen av 1880-talet till framemot sekelskiftet, under bl a beteckningen "Nattens arbetare". Filmen Rififi är byggd på en av dessa illegalistiska anarkistgruppers verksamhet.

I ett par fall smittade den illegalistiska andan av sig även i Sverige. Naturligtvis tog Kropotkin och även Merlino öppet och bestämt (liksom Gottfrid Ljungdal i sin broschyr om postrånet) avstånd från den illegalistiska anarkismen, liksom andra tagit lika bestämt avstånd från den pacifistiska anarkismen, vilken dock behärskade tidningen Brand under hela 30-talet och därigenom i ej ringa grad bidrog till att skapa en menlös tantanda inom SAC.

Medan exempelvis Kropotkin talar om "Inbördes hjälp" på grundval av fullständig egendomsgemenskap, inte blott till jorden, de övriga naturtillgångarna och produktionsmedlen, utan till konsumtionsnyttigheterna och njutningsmedlen, så kräver Stirner i "Den ende och hans egendom" enskild äganderätt till alla delar av det ekonomiska livet. Den individualistiska och den kommunistiska anarkismen är sålunda polärt motsatta uppfattningar i ekonomiskt avseende på samma sätt som de pacifistiska och illegalistiska riktningarna inom anarkismen är polärt motsatta uppfattningar i mentalt avseende och i sin ställning till kampen mot kapitalismen.

3. Den mutualistiska anarkismen med Proudhon som främste målsman innebär i grund och botten ingenting annat än att de enskilda företagarna och mindre bolags- eller andelsföretag, som inte kunde sörja för avyttringen av sina produkter genom egna organ, skulle befria sig från mellanhänder som parasiterade på distributionen av deras produkter, genom att organisera gemensamma varubanker genom vilka de kunde byta och avyttra sina produkter. På detta sätt skulle de avhända mellanhänderna profiten och som producentkooperatörerna brukar säga - "kamma in den själva". Det var denna "ömsesidighet" i varuutbytet Proudhon kallade "mutualism".

Proudhon motsatte sig bestämt varje sådan förändring i egendomsförhållandena, som kunde syfta till en socialistisk eller kommunistisk ordning. Likväl har de anarkister, som mullvadar inom den syndikalistiska rörelsen panna att i vilseledande och bedrägligt syfte kalla Proudhon socialist, ja, "alla tiders störste socialist", som Augustin Souchy enfaldigt uttrycker sig. Detta bedrägeri fullföljer man numera inom den syndikalistiska rörelsen inte blott med hänvisning till Proudhon utan även till Malatesta, Nettlau och Rocker och Albert Jensen (från 1944). Detta bedrägeri måste den syndikalistiska rörelsen befria sig från och gardera sig mot, om den vill rehabilitera sig från misstanken att vilja införa anarki i näringslivet, där det om någonstans krävs rationell organisation och socierad samverkan.

Utom varubankerna ingick i Proudhons tankegång även tanken på en bank i vilken de, som ville starta egna enskilda eller kooperativa företag skulle få låna räntefritt kapital. Vilka skulle inte vilja göra det, så länge det är möjligt att "göra pengar genom pengar" medelst deras investering i effektivare produktionsmedel? Proudhon trodde i likhet med Fourier att det bland de besuttna fanns sådana ekonomiska noviser, som var villiga att ställa sitt kapital till förfogande på dylika grunder! Genom så stora ansträngningar som Proudhon förmådde prestera - och han var av allt att döma en energisk man - lyckades han få ihop 1200 franc, en summa som inte skulle ha räckt till rörelsekapital för en enda person, för att kunna bli bonde eller "oberoende" hantverkare. Och ändå finns det de bland dem vilka åberopar sig på Proudhon, som inte skäms för att kalla honom "en av Frankrikes största tänkare" och t o m för "syndikalismens store lärofader", fastän den syndikalistiska tankegången framgick ur helt andra personers tankekombinationer först 30 år efter Proudhons bortgång.

Vilken uppfattning företrädde proudhonisterna ifråga om äganderätten
till naturtillgångarna och produktionsmedlen? I svaret på den frågan får vi besked om de var eller inte var socialister, det kanske mest klarläggande beskedet i detta fall gav nog Proudhons främste och mest slagkraftige lärjunge guldsmeden Tolain, en av Internationalens grundläggare. På kongressen i Basel 1869 råkade han i häftig debatt med kollektivisterna, främst med Bakunin, i denna fråga. Han förklarade:

"Eder kollektivitet är en obekant abstraktion och ändå viljen ni påtvinga oss den. Individen är det enda verkliga och allt som är hinderligt för dennes fria utveckling är dåligt. Hos varje människa finns en önskan att vara sin egen herre och att få njuta sitt eget oberoende. Om ni viljen tillskriva den enskildes äganderätt alla mänsklighetens olyckor, förväxlen ni orsak och verkan. Skulle 'kollektiviteten' förstå att producera bättre och nyttigare än individen? Har inte det enskilda initiativet givit anledning till varje framåtskridande?"

Vi skulle tro att proudhonisternas uppfattning om äganderätten inte kan uttryckas på ett mera klarläggande sätt. Och det ger icke utrymme för någon vare sig kommunistisk eller socialistisk ordning i näringslivet. Den som framställer proudhonisterna som socialister, är bedragare! I vilket syfte ska vi här låta vara osagt.

4. Den kollektivistiska anarkismen räknade åren före Pariserkommunen
Bakunin som sin huvudman. Hans främsta lärjungar var James Guillaume, Varin, Malatesta och Merlino. Denna riktning innebär att de, som är sysselsatta i samma näringsgren kollektivt ska äga de naturtillgångar och produktionsmedel, som de är i behov av för sin produktion och att fördelningen av arbetsresultatet skulle ske i enlighet med den av saint-simonisterna uppställda duglighets- och förtjänstprincipen.

Under debatten vid Baselkongressen förklarade Bakunin gentemot proudhonisterna:
"jag önskar att den kollektiva besittningens principer må tillämpas icke blott i avseende på jorden, utan på all slags egendom, genom en allmän social likvidering (av den enskilda äganderätten) och med social likvidering menar jag upphävande av den politiska och juridiska staten. Kollektiviteten utgör individens grundval, och den individuella äganderätten är inte annat än det orättfångna besittningstagandet av det kollektiva arbetets frukter".

Redan mot slutet av 1860-talet började en del av Bakunins lärjungar emellertid inse den monopolism, som den kollektiva äganderätten skulle leda till och sökte därför finna en annan form för äganderätten till arbetssubstratet. Ett av de argument som bidrog till att förinta den kollektivistiska äganderättsuppfattningen och spränga den kollektivistiska anarkismen var detta:

"Vilken olikställighet skulle inte bli rådande mellan dem vilka på god jord kunde erhålla trettio hektoliter vete och dem, som på sin ogynnsamma jordmån för samma arbete inte kunde få mer än femton hektoliter havre!"

Den egentliga anledningen till att Bakunin tidigare tog fasta på den kollektiva äganderättsformen var, att han inte blott förkastade staten utan även kommunen, som ett tvångsorgan, vilket enligt hans mening även måste likvideras. Då han ej i likhet med Proudhon kunde försvara den enskilda äganderätten till arbetssubstratet, återstod ingen annan utväg för honom än den som han trodde erbjöd sig i den kollektiva formen.

Liksom den individualistiska anarkismen gav upphov till två andra riktningar, den pacifistiska och den illegalistiska, framgick även genom sprängning av den kollektivistiska anarkismen två nya riktningar. Sålunda var James Guillaume och några andra med honom de första bland kollektivisterna som erkände kommunen som grundval för det nya samhället, vilket skedde i anslutning till en begynnande debatt om möjligheten att upptaga Etienne Debats tanke från 1839 om den "fria förbrukningen" eller behovsprincipens tillämpning i fördelningen av den konsumtionsbara delen av produktionens avkastning. På detta sätt uppstod den kommunistiska anarkismen. Den presenterades i den form vi ännu i dag fattar den vid Internationalens kongress 1876.

Italienarna med Malatesta och Merlino i täten kunde emellertid i likhet med en del spanjorer icke förlika sig med kommunen som grundval för samhället. De höll fast vid Bakunins gamla formel, att även kommunen är en stat, om än i miniatyr, som tvingar alla på samma plats att underkasta sig dess överhöghet.

Med den tankegång Malatesta utvecklade, får vi att göra med ett föreställningssätt, som är fullständigt oförenligt med varje territoriell organisation för samhällets gestaltning och med varje idé om en enhetlig rörelse med syfte att genomfora en rationell och enhetlig ordning i näringslivet.

På detta sätt kom syndikalismen och den kommunistiska anarkismen i likhet med de statssocialistiska och marxistiska uppfattningarna direkt i skottlinjen för de anarkister, som säger nej till alla lösningar av samhällsproblemen, som inte lämnar utrymme för varje särskild sekt, att leva sitt eget samhällsliv oberoende av alla andra samhällsbildningar.

5. Den fria kommunismen räknar Malatesta som främste målsman med Max Nettlau som förste drabant, blott med den skillnaden att Nettlau, senare supplerad av Rudolf Rocker, Augustin Souchy, Diego de Santillan, José Pradas, Albert de Jong, Helmut Rüdiger och (sedan 1944) Albert Jensen och många andra, som nu är "förenade" i CILO som är "MulIvadarnas international", inte kallar sig "fria kommunister" utan "frihetliga socialister", fastän det för dem varken är fråga om socialism eller kommunism!

Tankegången hos Malatesta och Nettlau är att ett samhälle, som inte ger varje särskild riktning eller frändskapsgrupp möjlighet att organisera sig i ett eget samhälle och inrätta sig som de själva vill utan varje beroende av andra liknande frändskapsgrupper, är "totalism" och "diktatur". Även om samhället vilar på fullständig självstyrelse, så är ett enhetligt samhälle ändå förkastligt. Med udden riktad direkt mot Kropotkin och den kommunistiska anarkismen, säger Malatesta:

"Tvångskommunismen skulle bli det mest förhatliga tyranni, som den mänskliga anden kunde tänka sig. Och den fria och frivilliga kommunismen är en ironi, om icke rätten och möjligheten finns, att leva i en annan regim, en kollektivistisk, mutualistisk, individualistisk eller vilken man vill."

Detta för den "fria kommunismen" grundläggande uttalande gjorde Malatesta i "Umanita Nova" den 18 april 1922 och är återgivet av Albert Jensen i hans skrift om Malatesta. (Brands förlag 1932). Den utgör i sin tur ett sammandrag av Nettlaus skrift: "Errico Malatesta": "Das leben eines Anarchisten. (Förlag: Der Syndicalist, Berlin).

Med ledning av anförda bestämningar för ovannämnda anarkistiska riktningar lär det inte vara någon svårighet för någon att inse, i vilket förhållande var och en av dem befinner sig till syndikalismen. Syndikalismens innebörd kan sammanfattas i följande fyra punkter:

  1. Arbetarnas fackliga kamp för dagsvillkoren;
  2. Avskaffandet av den kapitalistiska utsugningen av arbetarna och konsumenterna genom därför nödvändig socialisering av näringslivet;
  3. Införandet av självstyrelse i företagen så långt detta är nödvändigt och genomförbart utan att ge utrymme för några monopol genom vilka människorna kan plundra varandra i deras egenskap av producenter eller konsumenter och
  4. Den fackliga rörelsens behov av partipolitisk oavhängighet för att arbetarna ska kunna uppnå den enighet och samlade organisatoriska styrka som är nödvändig för att de ska lyckas i sin kamp, främst med den uppgift som är sammanfattad i punkt 2.

Samtliga fem ovan definierade anarkistiska riktningar är, som alla inser utan undantag motståndare till naturtillgångarnas och realkapitalets överförande i samhällets ägo genom därför nödvändig socialisering och av denna anledning oförenliga även med syndikalismen. Det är ej heller för någon av dessa anarkistiska riktningar fråga om näringslivets befrielse från den kapitalistiska utsugningen, utan enbart om deras egna särintressen och den frihet hävdandet av deras särintressen kräver.

3. Huvudorsaken till den syndikalistiska rörelsens sönderfall.

När en rörelse, som på många håll varit stadd i solid utveckling och genom positiva och framgångsrika insatser tilldragit sig respekt från arbetsköparnas sida och börjat vinna förtroende bland arbetarna, vilket fallet faktiskt var med den syndikalistiska rörelsen, sedan på ett markant och uppseendeväckande sätt börjar gå tillbaka och falla sönder överallt där den fått fotfäste - är det väl grundad anledning att fråga sig vad orsaken därtill varit och om det inte rör sig om samma orsak eftersom verkningarna överallt varit desamma?

Håller vi oss till de tänkbara orsaker av nämnvärd betydelse, som kunnat medverka till den syndikalistiska rörelsens sammanbrott, bör dessa kunna framgå ur sakligt och grundligt utredda svar på följande frågor:

  1. Har de syndikalistiska idéerna visat sig vara ofruktbara?
  2. Har de syndikalistiska rörelsernas ledning saknat förutsättningar för sin uppgift?
  3. Har motståndet utifrån varit större och mera övermäktigt under de senare decennierna än under de tidigare då rörelsen gick framåt?
  4. Har rörelsen genom avfall från de ursprungliga idéerna gjorts till redskap för andra syften, genom vilka den förgiftat och ödelagt sig själv?

Ingen syndikalist vill eller kan väl medge att orsaken är att söka i att den syndikalistiska uppfattningen saknar verklighetsunderlag. Vad är säkrare än att den fackliga rörelsen har en grundläggande uppgift att fylla i kampen för näringslivets socialisering och som grundval för dess framtida gestaltning?

I svaret på den andra frågan får vi däremot uppenbart att göra med mera avgörande faktorer, särskilt om vi sammanställer svaret på den med det svar som kan och måste ges på den fjärde frågan. Det är dessa två frågor som det närmast är av intresse att ägna uppmärksamheten åt i detta sammanhang.

Det motstånd som den syndikalistiska rörelsen rönt utifrån har - med undantag för Spanien - snarare varit mindre än det rörelsen borde ha kunna vänta sig och ha varit beredd att övervinna.

I de östra länderna har den syndikalistiska rörelsen ännu inte haft någon omfattning värd att tala om. Där har dock en betydande del av socialisering genomförts genom politisk diktatur, det obestridligen enda sätt som på grund av förhållandena i dessa länder hittills stått till buds, medan den andra delen av socialiseringen, genomförandet av självstyrelsen i företagen återstår. Ifråga om den har syndikalismen en oavvislig och värdefull uppgift att fylla även i de östra länderna. De som kallar sig syndikalister och inte inser detta visar därmed att de inte alls fattat innebörden i den uppfattning de påstår sig företräda. Var helst näringslivet topprides av profitörer eller maktsjuka politiker, har syndikalismen en oavvislig uppgift att fylla i och genom det arbete som krävs för att åstadkomma en demokratisk-socialistisk ordning i näringslivet. Konsekvent syndikalism pockar därför på en helt annan inställning till de östra ländernas folk och deras strävanden, än den syndikalistiska rörelsen hittills i allmänhet visat under påverkan från främst amerikansk kapitalism och tysk anarkism.

Det blir vid närmare eftertanke helt naturligt, att den syndikalistiska rörelsen inte kunde undgå att bli berövad sin möjlighet till utveckling och förhindra att bli uppluckrad och falla sönder när den i början av 1920-talet i anslutning till IAAs tillkomst kom under tyskt anarkistiskt inflytande, dvs under den tankegång och inställning som numera kallas "frihetlig socialism", vilken - som vi i det följande ska visa - till sitt syfte och sina yttringar inte är annat än en naivt småborgerligt snorkig krämaraktig, negativt inställd liberalism, som aldrig haft eller kan få någon annan uppgift än att ödelägga den syndikalistiska rörelsen.

Organisation och ordning å ena och anarki å andra sidan utesluter varandra. En anarkist skulle inte kunna misskreditera den uppfattning han säger sig företräda på ett mera uppenbart sätt än som skulle ske om han i sitt handlande visade sig vara en god och ansvarsmedveten organisatör. I samma grad som det finns organisation och råder ordning, är anarkin undanträngd och omvänt: där det råder anarki i meningen av de enskildas frihet att enbart följa sina egna personliga böjelser, ges det inget utrymme för organisation och ordning.

Den frihet vi har att göra med i den speciellt tyska anarkismen, sådan den fått sitt uttryck hos Max Nettlau, Pierre Ramus (Psydonym för Rudolf Grossman), Gustav Landauer, Rudolf Rocker, Augustin Souchy och H.Rüdiger, ger inte utrymme för den organisation och regelbundna ordning som syndikalismen i anslutning till sin uppgift kräver. I och med att syndikalismen kom under inflytande från tysk anarkism, verkade denna därför som ett upplösande gift inom den syndikalistiska rörelsen, genom vilket gift denna förintade sig själv, först i Tyskland, varifrån giftet spreds till Holland, Sverige, Spanien och genom spanjorerna till de Latinamerikanska ländernas syndikalistiska rörelser. Överallt är smittokällan att söka i Nettlaus omskrivning av Malatestas "fria kommunism" till den "frihetliga socialism", som man sedan via Landauer fört tillbaka till Proudhon.

Efter första världskrigets slut fick den syndikalistiska rörelsen i Tyskland - där den aldrig lyckades bli syndikalistisk - främst bland gruvarbetarna i de distrikt som gränsade till Frankrike, under kort tid en betydande anslutning. Enligt uppgift omkring 150 000 medlemmar. Rudolf Rocker och A. Souchy m fl anarkister, vilka olyckligt nog kom i rörelsens ledning, sökte redan från början göra den till ett redskap för sin anarkism, i stället för att inrikta medlemmarnas uppmärksamhet på de uppgifter som det tillkommer en syndikalistisk rörelse att ägna sig åt. Sålunda skrev Rocker, för att anföra ett belysande exempel, till Max Nettlau och uppmanade honom att skriva om anarkismen med löfte om att han skulle få sina alster utgivna på "Der Syndicalists" förlag och i FAUDs tidning med samma namn.

Nettlau skrev då ihop en mastodonthistoria av så mycket material om anarkismen som han kunde få tag i och kommenterade texten i enlighet med sin egen mening, d v s som "frihetlig socialism", och som vi får en belysande bild av i "Anarkismen genom tiderna", vilken utgör ett koncentrat av det manuskript han efterhand levererade till "Der Syndicalist". Nettlaus manuskript kom till slut att omfatta nio band på vardera 400-500 sidor.

Denna anarkistiska kost gavs den förhållandevis nya syndikalistiska rörelsen i Tyskland att livnära sig på. Endast tre band hann, emellertid att utkomma jämte Nettlaus skrift om Malatesta. När utgivningen av det fjärde bandet planerades hade medlemmar redan förätit sig på den torftiga och för syndikalismen förödande födan så grundligt, att rörelsens medlemmar, som sig bör i ett anarkistiskt tillstånd, skilde sig från sitt beroende av varandra, liksom maskarna från den ruttnande kroppen, för att i frihet sörja för sig själva.

I stället för kapitalismens och utsugningens avskaffande, gjordes rörelsen - med syndikalismen som falsk beteckning - till ett redskap för friheten, och med frihetens herravälde, gick rörelsen under. Friheten vill ej veta av någon enhetlig organisation ens bland arbetarna, och så långt det är fråga om en enhetlig organisation, ges det ingen frihet till avvikelser från de regler, som bär upp denna.

När SAC senare, efter att dittills i huvudsak ha influerats av den tankegång som bar upp franska CGT under dess två till tre första decennier, beslutade utge tidskriften "Syndikalismen" - första perioden omfattar 1926-1929 med Albert Jensen som redaktör, överfördes den farsot, som då höll på att förinta den tyska rörelsen, även till SAC, förmedlad just av Max Nettlau, och med samma förödande verkningar här som i Tyskland efterhand som farsoten hann sprida sig.

De som vill göra sig mödan att läsa igenom Albert Jensens och Nettlaus artiklar i de årgångar av tidskriften Syndikalismen, som utkom på 20-talet och jämföra deras innehåll, kan inte undgå att se, att de uttrycker två olika och fullständigt oförenliga syften och betraktelsesätt, vilka helt utesluter varandra. Till den skillnad det här rör sig om och konsekvenserna därav ska vi återkomma i ett avsnitt om Albert Jensens och SACs avfall från syndikalismen. Dessförinnan är det nödvändigt att ge klart besked om Nettlaus tankegång och om hur han kom till den.

Från början delade Nettlau Kropotkins uppfattning. Däremot kunde Kropotkin och Malatesta inte ena sig i någon fråga om det kommande samhällets gestaltning.

I "Anarkismen genom tiderna" säger Nettlau om anarkisterna i Italien under senare delen av 1800-talet:

"De italienska anarkisterna utvecklade stor aktivitet", men deras verksamhet begränsade sig till "Kropotkins och Malatestas idéer". De som "påverkats av hur den nya italienska staten konsoliderat sig efter 1870, delade inte Malatestas tro och samarbetade endast halvhjärtat eller bekämpade honom - en del trodde sig i honom bekämpa en tyrann! - Och de tog inte del i hans permanenta verksamhet"

Internationellt höll man sig till Kropotkin, som var en mera strålande gestalt. Måtte man nu äntligen efter Malatestas död börja förstå honom, suckar Nettlau och fortsätter:

"Kanske någon säger att detta inte har någon praktisk betydelse och att Kropotkins anarkistiska kommunism ändå accepteras av alla - men detta är ett stort misstag framhäver Nettlau och fortsätter: "Idén om fri och tolerant samverkan är proklamerad och kommer att bli verklighet i en framtid och tillsammans med de politiska-ekonomiska diktaturerna övervinna och avskaffa varje form av idédiktatur".

"Proklamerad"! Råder det möjligen något samband mellan denna högtidliga och självsäkra proklamation från Nettlaus sida och den bekännelse Ivar Bergegren (alias H.Rodriguez d v s Helmut Rüdiger) gjorde i sin artikel "Totalitarism eller frihet" i Tidskr. Syndikalismen nr 4, 1944, där han luftade: sin glädje över Albert Jensens definitiva avfall från syndikalismen och i vilken artikel han säger:

"Revolutionen, socialismen och den socialistiska rörelsen... måste befrias från varje totalitär idéinblandning. Att genomföra denna uppgift är oss ålagt"!

Åtskilligt tyder på att det finns ett samband mellan dessa två uttalanden. Var detta åliggande "proklamerats" fick vi inte i någotdera fallet veta. Om hur Nettlau övergick från Kropotkins till Malatestas tankegång säger han själv:

"Personligen skrev jag 1890, kortsynt och inskränkt som jag var, en försvarsskrift för den kommunistiska anarkismen och tillbakavisade mycket bestämt varje kollektivistisk och individualistisk uppfattning. Ricardo Mella (Spanien) översatte min artikel för att i El Productor ge ett exempel på trångsynt primitivitet!"

Under det årtionde som följde ändrade Nettlau uppfattning, vände sig mot Kropotkin och blev Malatestas främste vapendragare. Han säger därom:

"Redan 1900 hade jag själv kommit till övertygelsen att varje ensidighet och exklusivism (i detta fall utvald eller enhetlig uppfattning.RH) var av ondo, men när jag påpekade detta i "Freedom" 1914, vände sig alla emot mig".

Från denna tid har också alla initierade syndikalister och kommunistiska anarkister, betraktat Malatesta, Nettlau, Landauer, Pierre Ramus och deras eftersägare som tjänsteandar åt kapitalismen genom sin medvetna strävan att splittra arbetarna och anarkisera den syndikalistiska rörelsen. Var eller hur har exempelvis Kropotkin, Sébastian Faure eller andra kommunistiska anarkister haft något att säga till förmån för Malatesta, Nettlau, Landauer eller Pierre Ramus?

I belysning av de motsättningar som rådde mellan Kropotkins kommunistiska anarkism och Malatestas s k "fria kommunism" - i vilken det i realiteten varken var fråga om vare sig kommunism eller socialism utan bara om ett försvar för alla särlingars anspråk på att få leva sitt eget samhällsliv oberoende av alla andra gemenskaper av särlingar, och som Nettlau och hans eftersägare kallar "frihetlig socialism" - kan vi nu genom ett kort uttalande visa i vilken mening detta uttryck användes. Det uttalande vi ska använda oss av har exakt samma lydelse i en av Nettlaus artiklar i tidskr. Syndikalismen på 20-talet och i Rockers skrift om Nettlau, och lyder:

"Den riktning, som blott hyser önskan att göra sin egen mening gällande över alla andra, och som lever i den illusionen, att detta är möjligt, den arbetar diktaturen i händerna antingen den kallar sig marxistisk, syndikalistisk eller anarkistisk".

Till denna deklaration kommer så ett särskilt bihang till den "proklamation" av Nettlau, som vi redan återgivit, i vilken han öppet meddelar att de anarkister, som han representerar, icke kommer att medverka till någon ändring i det nuvarande samhällets näringsliv med mindre man

"redan från första början ger varje antikapitalistisk riktning garantier för att den erhåller medel och möjligheter till att förverkliga sitt eget mål"!

Vi ska här inte ens fråga varifrån dylika garantier skulle kunna lämnas, utan endast konstatera, att det vare sig hos Malatesta eller hos Nettlau är fråga om någon bestämd "-ism" eller ideologi, vare sig socialistisk eller kommunistisk, utan endast om frihet för alla riktningar att få förena sig i egna samhällsbildningar oberoende av om de är socialistiska, kommunistiska, marxistiska, individualistiska, kollektivistiska, mutualistiska, fascistiska eller något annat. Ett nej till någon riktning vore liktydigt med "diktatur"!

På detta sätt ter sig den "anarkism" och "syndikalism" man främst från tyskt håll kallar "frihetlig socialism". I den är talet om "socialism", som alla måste inse, en fräck lögn, vilken tjänar som honnörsord i ett vilseledande och bedrägligt syfte.

Vad det här rör sig om får vi kanske ännu klarare begrepp om i en artikel, "Totalitarism eller frihet" av H.Rudiger, som vi redan citerat och som vi senare får återkomma till. Häri säger han:

"Totalitär kallar vi en politisk eller social strävan, som vill förverkliga ett bestämt mål genom ett partis eller en organisations, en världsåskådnings eller en livsuppfattnings totala herravälde. . .
Den tanken, att en rörelse, en världsåskådning, en organisation någonsin kan ersätta eller med våld undantränga alla andra, är inte bara utopisk utan också totalitär. Frihet betyder mångfald...
I stället för det tidigare hoppet, att syndikalismen så att säga organiskt, utan diktatur, skulle kunna bli den dominerande riktningen, träder i det här citerade uttalandet (av Albert Jensen, som vi återkommer till) en ny föreställning, vilken fattar socialismen som resultatet av många olikartade folkrörelsers strävanden - inte mera som totalt förverkligande av en viss riktnings ideal".

Det är således fråga om ett totalt nej till alla enhetliga och rationella lösningar av samhällsproblemen och ett hävdande av alla ismers och riktningars lika berättigande.

Kan någon kalla detta "socialism" utan att vara imbecill eller bedragare?

4. Den tyska anarkismens ödeläggande verkan inom de syndikalistiska rörelserna i övriga länder

Av det föregående har det framgått, att de anarkister Nettlau representerar och som åberopar sig på honom, Landauer och Proudhon, "redan från första stunden "kräver garantier" för att "erhålla medel och möjligheter till att förverkliga sitt eget mål", innan de är beredda att medverka till den kapitalistiska ordningens avskaffande. De avser således att göra sin vilja gällande genom obstruktion mot arbetarna i deras kamp för utsugningens avskaffande. Till dess att de fått ovannämnda "garantier" befinner de sig på den kapitalistiska sidan i kampen mot arbetarna - dock som mullvadar inom den syndikalistiska rörelsen och - där de inte har tillfälle till detta - som medarbetare i dess press.

Låt oss nu - innan vi går vidare - ta reda på hur deras "eget mål" ter sig för att pröva om den fackliga rörelsen, efter att den avskaffat kapitalismen, skulle vilja eller kunna ge dem "medel och möjlighet" att förverkliga detta.

I en artikel i Tidskr. Syndikalismen 1927 under rubriken "Aldrig mer diktatur", då nazisterna i Tyskland var som bäst i färd med att organisera historiens blodigaste diktaturvälde, utan att Nettlau och hans kumpaner oss veterligt gjorde något för att förhindra detsamma, säger han:

"I städerna skulle de (olika frändskapssamhällena) komma att existera vid sidan av varandra, på samma sätt som sedan länge tillbaka varje religiös riktning går i sin kyrka och andra riktningar inte alls går i någon, och ingendera riktningen bekymrar sig om den andra. Där kan var och en gå sin väg i den miljö till vilken han ansluter sig och kan leva efter sitt eget sinne utan att bekymra sig om deras göranden och låtanden, som är honom okända eller stå honom fjärran... Individualistiska grupper och enskilda personer skulle liksom alla andra kunna skaffa sig en tryggad existens och inrätta sitt liv som dem bäst synes."

Har man inte rätt att kalla en sådär anarkism naivistisk? Kan någon människa med möjlighet att göra ett vettigt bruk av sin förmåga att tänka kunna föreställa sig och på allvar hävda att det är möjligt att organisera en industrialiserad, tätbefolkad stads befolkning på detta sätt . Hur skulle varje "frändskapssamhälle" i en stor stad med exempelvis två, fem eller flera olika anarkistiska och kanske tio eller tjugo andra riktningar, var för sig och oberoende av varandra, kunna lösa sina kommunikationsproblem, gator, spårvägar, post, telefon, radio, television och kommunikationsproblem med motsvarande frändskapssamhällen på andra platser; ordna sitt skolväsen och utbildning av lärare och bedriva nödvändig forskning; organisera sin sjukvårds, utbilda läkare och sörja för sina åldringar; ordna sina avlopp, sitt vattenbehov, sin elkraft etc etc.?

Behöver någon reflektera ens tio minuter över dessa problem för att inse det omöjliga och orimliga i Nettlaus tankegång?.

Hur naiva måste inte de människor vara, som kan förmås att bekänna sig till och knäfalla för ett sådant spektakel? Hur skulle de tyska gruvarbetarna, när de ställdes inför denna orimliga tankegång och upplystes om att det var "syndikalism" i "frihetlig socialistisk" mening, kunna undgå att göra som de gjorde, att så diskret och fort som möjligt dra sig ur eländet genom att lämna rörelsen?

Kan man med denna orimliga föreställning om syndikalismen förundra sig över Max Nettlau, Rudolf Rocker, Augustin Souchy och Helmut Rüdiger att de blev arbetslösa i Tyskland och måste söka sig jaktmarker i andra länder där det fortfarande fanns en syndikalistisk rörelse att ödelägga, efter att de lyckats så utomordentligt väl i sin förstöring av den tyska rörelsen, och hur skulle syndikalismen kunna komma igen i Tyskland, efter att FAUDs ledning skapat en sådan vrångbild av syndikalismen i de tyska arbetarnas medvetande.

Trettio år efter nazismens övertagande av makten och femton år efter dess fall har ingen tanke på en ny syndikalistisk rörelse Tyskland försports. Rudolf Rocker hade sannerligen inte behövt att genom sitt budskap (en broschyr genom SACs förmedling) uppmana de tyska arbetarna att inte återupptaga den syndikalistiska rörelsen. (Se Albert Jensens undfallande referat av denna skymfliga broschyr i tidskr. Syndikalismen nr 6, 1947: "Rudolf Rocker om syndikalistisk verksamhet i Tyskland)."

I Tyskland lyckades FAUDs ledning göra bort syndikalismen så grundligt, att det kommer att ta både tid och måste inträffa något särskilt för att den ska kunna framträda där på nytt. Blev detta fallet, skulle nog Souchy och Rüdiger åter ha hittat hem för att i den "frihetliga socialismens" namn fullfölja sina missgärningar på hemmaplan.

Den nettlauska farsoten spred sig i anslutning till IAAs förläggning till Tyskland genom Nettlaus eftersägare. Och de artiklar och skrifter som därifrån och senare från amerika utkolporterades som "syndikalism" till Sverige, Holland, Spanien, Italien och till vissa kvasianarkistiska kretsar i Frankrike. Slutligen fick denna farsot spridning från Spanien genom de Santillans förmedling till de latinamerikanska länderna, där den även ledde till förintande inbördesstrider mellan de olika anarkistiska riktningarna inom den syndikalistiska rörelsen. Där blev det liksom bland de spanska flyktingarna i Frankrike inte bara fråga om att anarkisterna skulle behärska den syndikalistiska rörelsen; denna kamp övergick genom den nettlauska anarkismens operationer inom den syndikalistiska rörelsen till en kamp mellan de olika anarkistiska riktningarna om herraväldet över den syndikalistiska rörelsen.

I början av 1941 beslöt FORA i Argentina vid ett delegatmöte att utträda ur IAA. Anledningen därtill var inre strider mellan oförenliga anarkistiska riktningar i anslutning till den "nyorientering" av den syndikalistiska rörelsen, som man bland Nettlauisterna - med Rocker, Souchy, Rüdiger m fl som inpiskare - hade bestämt sig för. Om dessa inre strider skrev John Andersson, som då var sekreterare i IAA, en artikel i Syndikalismen nr 6, 1941, som han kallade "Idéströmningar inom Amerikas syndikalistiska rörelse", men som istället borde rubricerats: "Inbördes kamp mellan anarkister inom Latinamerikas syndikalistiska rörelser", ty det var detta och inget annat som det handlade om. För att något belysa innebörden och anledningen till dessa inbördesstrider inom den latinamerikanska syndikalistiska rörelsen, ska vi återge några brottstycken ur Anderssons artikel: Han säger:

"Under mars månad i år (1941) höll Federacion Obrera Regional Argentina, FORA, vilken organisation under ett tjugotal år varit ansluten till den syndikalistiska internationalen… ett delegatmöte i Rosario, varvid bl a beslöts att upphäva FORAs förbindelse med IAA, till dess sistnämnda organisation korrigerar de av föregående internationella kongress fattade besluten, vilkas innehåll sades innebära en öppen motsägelse mot FORAs principer…"
"Då det kan vara av intresse för oss syndikalister att äga kännedom om, vad tvisten mellan de amerikanska kamraterna ytterst rör sig om, ska vi i korthet något redogöra därför…

Denna debatt rör sig om de tre benämningarna industrialism, anarkosyndikalism, anarkism eller omkring begreppen industriell demokrati, fri kommunism, anarkistisk kommunism."
Som bekant lyckades det för de tyska anarkisterna att vid IAAs bildande få igenom ett beslut i dess principförklaring om att den syndikalistiska rörelsen syftar till "fri kommunism", ehuru detta vare sig är eller kan vara eller bli fallet då det skulle innebära att den syndikalistiska rörelsen skulle syfta till något, som den inte kan göra utan att upphöra vara syndikalistisk! Däremot kan en kommunistisk anarkist säga att en kommunistisk anarkistisk ordning är tänkbar efter att den syndikalistiska rörelsen lyckats genomföra sin uppgift, vilket inte på något sätt innebär att den syndikalistiska rörelsen vare sig är kommunistisk eller anarkistisk.

Vid den tid då orden "fri kommunism" infördes i IAAs principförklaring fanns det inte många utanför Tyskland och Italien, som visste vad som röjde sig bakom detta uttryck och Nettlaus omskrivning av detsamma till "frihetlig socialism". "Fri kommunism" uppfattades då rätt allmänt, liksom av många än idag , vilka inte vet bättre, som ett annat uttrvckssätt för "kommunistisk anarkism", ehuru de tankegångar, som de två olika uttrycken representerar, helt utesluter varandra. Inte ens John Andersson synes ha varit klar över detta när han skrev nämnda artikel.

Anarkismens förhållande till syndikalismen har ju för de egentliga kommunistiska anarkisterna, eller kretsen omkring Kropotkin, aldrig varit något problem, som kunnat föranleda några motstridande meningar, då en kommunistisk ordning inom konsumtionen av dem inte kunde tänkas på annat sätt än såsom en följd av och efter att produktionen socialiserats och i den mån produktiviteten kom att medgiva "fri konsumtion". När uttrycket "fri kommunism" i Malatestas och den "frihetliga socialism" i Nettlaus och de tyska anarkisternas mening infördes i debatten och förväxlades med den kommunistiska anarkismen, ledde detta ofrånkomligt till en brytning mellan de anarkister, som insåg vad det var fråga om, med de ödesdigra följder för den syndikalistiska rörelsen, som vi nu så bittert fått erfara.

Hur dessa inre stridigheter tog sig uttryck redogör John Andersson för genom att återge innehållet i några brev från FORA i Argentina och FORU i Uruguay. FORA hade samma år under anarkistiskt inflytande beslutat att antaga den kommunistiska anarkismen som sitt mål, fastän detta beslut innebar att rörelsen inte längre kunde räkna med att vinna andra än kommunistiska anarkister och möjligen några åskådnings lösa som medlemmar. De som genomdrev detta beslut ansåg emellertid inte - som exempelvis Kropotkin och Faure - att den kommunistiska anarkismen hade att bygga på den fackliga rörelsen och dess socialisering av produktionen som grundval, utan att den syndikalistiska rörelsen i enlighet med Nettlaus och de tyska anarkisternas mening endast skulle betraktas som ett redskap för att skapa förutsättningarna for en anarkistisk ordning, för att sedan försvinna!

Det var endast denna roll dessa anarkister tillerkände arbetarnas fackliga rörelse genom vilken dessa i stället har till uppgift att befria sig från den kapitalistiska utsugningen. Med den nya samhällsordningens gestaltning skulle den syndikalistiska rörelsen enligt dessa anarkister få befatta sig. På vilket annat sätt skulle fräckheten inom arbetarrörelsen kunna drivas längre?

I en skrivelse till IAA från FORU, Uruguay heter det ifråga om den syndikalistiska rörelsen:

"Vi betraktar dessa proletariatets organisationer som medel bäst ägnade för kampen mot ekonomisk utsugning och statligt tyranni. De är på samma gång drivkrafter till revolutionär handling, i den mån de inspireras av anarkistiska idéer. De måste dock försvinna för att lämna rum för de av revolutionen befriade folkens nya organisationer."

Med en sådan inställning hos ett nämnvärt antal personer med inflytande över den fackliga rörelsen, skulle arbetarna aldrig kunna uppnå den enighet som är nödvändig for att kunna undanröja kapitalismen. I medvetande om att de efter revolutionen skulle överlåta åt exempelvis anarkisterna med sina många oförenliga attityder, eller åt nazister, francoister eller andra maktkonstellationer att gestalta den nya ordningen utan att ha rätt att göra sin mening gällande skulle arbetarna självfallet inte bry sig om att hjälpa någon annan regim till makten. Är det inte förfärande att det finns människor, som kallar sig anarkister, och har panna att öppet företräda en så befängd uppfattning? Visar inte detta att arbetarna med största noggrannhet måste granska avsikterna hos de anarkister, som söker öva inflytande på arbetarrörelsen och utröna i vilka ärenden de är ute?

I sina kommentarer till de anarkistiska striderna inom de syndikalistiska rörelserna i Latinamerika, säger John Andersson:

"Särskilt framträdande i ovanstående citat (han återger flera såna) är undervärderingen av arbetarklassens ekonomiska organisationer. De anses visserligen som utmärkta kamporganisationer i nuet, men tilldelas inte någon socialistisk uppgift efter den proletära revolutionens seger.
Den extrema och doktrinära inställning, som hävdas av FORA i Argentina och FORU i Uruguay, har utan tvivel i hög grad försvårat möjligheterna för dem att hävda sig och föra rörelsen framåt. Fara föreligger, att de endast kommer att bli små sekter, utan den kraft son är nödvändig för revolutionära arbetarorganisationer. Ett beklagligt förhållande, särskilt beträffande FORA, med dess glänsande revolutionära traditioner sedan 40 år tillbaka."

ÖVERALLT DÄR DEN TYSKA ANARKISMEN lyckats få inflytande inom den syndikalistiska rörelsen har denna - till glädje för endast kapitalismen - krympt samman till en obetydlig sekt.

Kan någon vara blind för att en facklig rörelse, som är eller säger sig vara anarkistisk, aldrig kan bli annat än ett beklämmande narrspel?

5. Albert Jensens och SACs avfall från syndikalismen

Albert Jensen var i hög grad självupptagen och lynnig och lät därför inte sällan driva sig från sin egen uppfattning till meningar som bestämdes av sympatier och antipatier mot dem han hade att göra med i sin polemik och i sitt arbete. Bevisen härför är många och bindande. Det fanns sålunda perioder under vilka han höll en mycket konsekvent och klar syndikalistisk linje och andra tider då han visade motsatsen, vilket innehållet i hans artiklar vid jämförelse lämnar belysande exempel på. Under åren från 1926 till SACs kongress 1929 var hans inställning särskilt stabil och konsekvent syndikalistisk.

Av anförda anledning kunde Jensen vara lika tolerant åt ena hållet som intolerant åt det andra. Under sin redigering av tidskriften Syndikalismen nyssnämnda år lät han - samtidigt som han själv hävdade syndikalismen på ett ur alla synpunkter riktigt sätt - Max Nettlau kolportera ut sin "frihetliga socialism" i strid mot syndikalismen sida vid sida med sina egna artiklar, utan att han på något sätt röjde en min av att det rörde sig om två oförenliga betraktelsesätt och ehuru Nettlaus resonemang öppet stred mot SACs stadgar, principförklaring, organisationsplan, Londondeklarationen och det dittills rådande tänkesättet inom SAC.

Man har försökt förklara detta fenomen med att Nettlau genom det tyska penningvärdets katastrofala fall råkade i ekonomisk misär. Han hade dittills under hela sitt liv levt ett bekymmersfritt liv på räntorna av en ärvd förmögenhet, aldrig befattat sig med någon arbetsuppgift för att klara sitt levebröd, utan endast rest mellan de större biblioteken i västeuropa på jakt efter texter, i vilka man lovade friheten, vilket för honom var liktydigt med anarkism. Nettlaus ekonomiska misär var, menar man , anledningen till att Jensen på Rockers hemställan tog in Nettlaus artiklar fastän han inte kunde förlika sig med deras innehåll och att han under dessa förhållanden inte kunde uppta någon kritik av Nettlaus "frihetliga socialism".

Konsekvenserna blev emellertid till slut att Jensen - efter en tids samvaro med Rudolf Rocker vid tiden för SACs kongress 1929 - började glida över från syndikalismen till det av de tyska anarkisterna företrädda betraktelsesättet både ifråga om anarkismen och i sin inställning till syndikalismen, en glidning som fortgick i flera etapper och slutade med ett definitivt övergivande av syndikalismen i en artikel i arbetaren den 9 juni 1944.

I precis samma tempo avföll SACs ledning (med undantag för den dåvarande sekreteraren, John Andersson) och de ombudsmän och medlemmar som stod mera direkt under deras inflytande. Ett segt motstånd från en del äldre medlemmar, vilka fick sin inställning grundad under rörelsens två första decennier, utgjorde dock ett hinder för rörelsen att likvidera den av 1922 års kongress antagna principförklaringen förrän 1952.

Från och med denna tid var ingen återvändo till syndikalismen tänkbar. 1953 års kongress beslutade - hur ofattbart detta än var - att, näranog enhälligt, godkänna rörelsens medlemmars, därav ett par AU-ledamöters, anslutning till arbetsgivareföreningen! Sedan dess har SAC inte varit annat än ett ynkligt och beklämmande bihang till kapitalismen, vilket vi senare får anledning att visa. Numera kan SACs medlemmars enda uppgift sägas vara att erlägga avgifter till löner och pension åt ett 30-tal funktionärer och typografer, vilka vegeterar på de rester som är kvar av rörelsen.

Den förändring som inträtt inom SAC sedan Nettlau började medarbeta i dess press får vi klart begrepp om genom att följa Albert Jensens avfall. För att belysa denna förändring ska vi först återge några uttalanden som visar hur det förhöll sig med syndikalisten Albert Jensen under senare delen av 1920-talet, när Nettlau började pumpa in den farsot i SAC som ödelagt den tyska rörelsen, för att sedan låta ett par uttalanden ge besked om den nya "grundinställning", som den "frihetlige socialisten" Albert Jensen hade under senare delen av sin levnad.

I FÖRSTA NUMRET AV SYNDIKALISMEN (1926) införde Jensen en artikel i vilken han redan i rubriken "Enhet och enighet" på ett markant och rent utmanande sätt framhäver den tankegång och andemening, som Nettlau och hans eftersägare från och med 1927 i samma tidskrift brännmärkt som uttryck för "totalism" och "diktatur"! Jensen börjar nämnda artikel med att konstatera:

"Den svenska syndikalismens uppkomst och utformning under inspiration från den franska syndikalismen är välkänd för alla som varit med från början. En av den franska syndikalismens hörnstenar är principen om den fackliga arbetarrörelsens organisatoriska enhet inom ramen för en landsomfattande organisation, sådan denna princip utformades i Amiensresolutionen... För att kunna åstadkomma denna enhet grundades den syndikalistiska rörelsen icke på någon viss politisk åskådning, vilken aldrig skulle kunna ena arbetarna, utan på det gemensamma ekonomiska intresset, som sammanbinder alla i deras egenskap av lönearbetare...
Om det över huvud taget skulle vara möjligt att samla arbetarklassen, att åstadkomma enighet genom en enhetlig organisation så måste det vara på en sådan grundval..."

Så utpräglad "totalist" var Jensen vid denna tid! I en artikel om Generalstrejken" säger han bl a:

"För syndikalismens väsen är det något främmande att passivt avvakta det historiska händelseförloppet. Den revolutionära syndikalismen tar sikte på att skapa detta händelseförlopp, att aktivt ingripa för att påskynda klasskampens utveckling fram till revolutionen, att med ett ord skapa historia. Det är ett av karaktärsdragen hos syndikalismen, och en rörelse som ... icke besitter denna offensivanda, kan inte kallas revolutionär syndikalism."

Lägg detta på minnet! Utan ett mäktigt pådrivande ideal som stimulerar arbetarna till kamp och förvärv av kunskap kunde det icke bli fråga om någon socialistisk omdaning av samhället, framhöll Jensen i många olika sammanhang vid denna tid.

Efterhand som socialdemokratin inte kommer att kunna undgå att visa. att det inte är möjligt att genomföra en socialistisk ordning i näringslivet på parlamentarisk väg, måste arbetarna förr eller senare komma till insikt om att de har att välja mellan två tillvägagångssätt :bolsjevismen eller syndikalismen:

"Syndikalismen med organisering av arbetarklassen efter ekonomiska och industriella linjer, syndikalismens fostran av massorna till övertagande av produktionsmedlen, syndikalismens direkta ingripande i det ekonomiska och sociala livet och växande till en ekonomisk och social makt som inifrån spränger de gamla samhällsformerna, exproprierar fabrikerna och verkstäderna, lockoutar arbetsköparna och gör arbetarna beredda att försvara vad som erövrats."

Det är av vikt att hålla i minnet att Jensen här hävdar behovet av arbetarnas makt, både att spränga och avskaffa den kapitalistiska ordningen och att försvara det som erövrats!

Till frågan om arbetarna och makten återkom Jensen oupphörligt vid denna tid. I en artikel om Leo Tolstoy och den pacifistiska anarkismen, säger han:

"Grundsatser sådana som denna, att man icke skall göra motstånd mot det onda, att man icke skall möta våld med våld, därför att det endast ökar summan av ont i livet, att man skall övervinna det onda med kärlek och mildhet och eftergivenhet, kommer alltid att bli väsensfrämmande för västerlandets arbetarklass, vilken i den medvetna klasskampen sätter makt mot makt och våld mot våld."

Omedelbart efter SACs kongress 1929, då Jensen olyckligtvis även fått hand om tidningen Arbetarens redigering, började han sina studier av Malatestas tankegång i Nettlaus tolkning. I anslutning till och som resultat av dessa studier övergav han den ena syndikalistiska positionen efter den andra, till dess att han till slut åkte skinnkälke på friheten så långt att han kunde röka fredspipa med kapitalismen.

Den första etappen i hans glidning från syndikalismen kunde ungdomsklubbisterna iakttaga tidigt under 30-talet och ledde till deras krav på att kongressen 1932 skulle pröva den meningsskiljaktighet inom SAC, som Jensen gett upphov till.

Medan Jensen tidigare, som vi nyss har visat, hävdat att arbetarna för att lyckas i sin kamp måste skaffa sig

  1. makt för att "krossa" eller "likvidera" kapitalismen, som han älskade att uttrycka sig".
  2. makt för att skapa en ordning inom näringslivet som inte gav utrymme för någon form av utsugning av arbetarna eller konsumenterna och
  3. makt för att kunna försvara de framsteg som efterhand gjordes på denna väg,

började han redan i och med studiet av Malatestas tankegång, att mer eller mindre öppet ta avstånd från den makt, som det var fråga om i de nyss nämnda punkterna 2 och 3.

Ungklubbisterna krävde att frågan om makten, vilken höll på att klyva rörelsen i tre olika mot varandra stridande läger, skulle göras till föremål för ett avgörande vid nämnda kongress. Den inre strid som gav anledning till detta krav, bestod i en triangeldebatt mellan:

  1. Albert Jensen och hans mening i Arbetaren, att arbetarna måste skaffa sig makt att "likvidera" kapitalismen, men att de icke kunde träda i kapitalismens ställe, med den bolsjevikiska diktaturen som avskräckande exempel.
  2. Ungdomsklubbistemas mening företrädd genom deras organ STORM, att den syndikalistiska rörelsen hade att genom därför nödvändig makt fullfölja sin uppgift så långt denna enligt den syndikalistiska uppfattningen sträcker sig, medan
  3. de som vid denna tid företrädde Brand och "icke trodde på våldet" i den tog avstånd från makten, tvångets och våldets användning i samtliga nämnda avseenden.

VID 1932 ÅRS KONGRESS förklarade Bengt Hedin, som representant för de dåvarande ungdoms klubbisterna:

"Vilken ståndpunkt man än intar, är det omöjligt att förneka, att våldsanvändning, som kräver människoliv kan bli en nödvändighet, ja, en plikt. Situationer kan uppstå, då man kan rädda flera människoliv endast genom att ta endast en människas. Vid andra tillfällen måste man välja mellan en svag överfallens och en stark angripares liv. Visar inte dessa exempel med all önskvärd tydlighet, att just respekten för människolivets helgd kan göra dödandet till en moralisk plikt".

Hedin ville därmed dock inte framhålla detta som ett argument för sin uppfattning. Han ville tvärtom visa att "moraliska betänkligheter" icke fick avhålla arbetarna från att skapa och göra bruk av den makt som visade sig vara nödvändig i varje särskilt tillfälle under deras kamp för den kapitalistiska utsugningens avskaffande, och tillade därför:

"Moraliska betänkligheter kan ... inte förbjuda användandet av våld i kampen för socialismen. Problemet våld - icke våld är ett taktiskt spörsmål".

Han kunde ha tillagt att taktiken uteslutande beror på arten hos det motstånd motparten använder sig av mot arbetarna i deras kamp för att åstadkomma rättvisa inom näringslivet. I vissa fall helgar i andra fall helgar inte ändamålet medlen. Om motparten använder medel som inte helgas av ändamålet, ska arbetarna då inte få använda samma medel då de i ifrågavarande fall helgas av ändamålet?

Ombuden vid 1932 års kongress var dock inte vuxna uppgiften att bringa dessa inre motsättningar om makten ur världen. Den göt mera olja över elden.

Denna inre strid rasade sedan inom rörelsen under hela 30-talet (se Arbetaren, Storm och Brand) och lade - jämte "producentkooperationen" och dess ödesdigra konsekvenser - så fullständigt beslag på medlemmarnas uppmärksamhet, att alla andra för syndikalismen nödvändiga uppgifter blev helt åsidosatta. Rörelsen var helt i färd med att förinta sig själv. Aktiviteten upphörde både i ideologiskt och propagandistiskt avseende och ifråga om kampen mot arbetsköparna. I den senare utbytte man registerkampen med producentkooperationen inom byggnadsindustrin. Genom konkurrens med arbetsköparna om arbetsuppgifterna åtog medlemmarna sig arbeten till så låga priser, att de inte täckte den avtalsbestämda timlönen, vilket hade så stora och svåra konsekvenser för rörelsen, att man inte utan rätt sagt att rörelse därigenom definitivt bröt ryggen av sig.

Medlemmarnas tanklösa tillvägagångssätt hade följande omedelbara konsekvenser:

  1. en allmän förbittring bland de övriga arbetarna, som utlöste sig i en rent förintande ovilja bland dem mot SAC och dess medlemmar, med följd att rekryteringen av nya medlemmar i det närmaste upphörde;
  2. att mätningsmonopolet infördes för att förhindra SACs medlemmar att åtaga sig och utföra arbeten mot lägre lön än avtalet föreskrev, och
  3. att en betydande del av SACs medlemmar lämnade rörelsen som protest mot de konsekvenser producentkooperationen ledde till och mot den fullständigt meningslösa inre striden om makt eller inte makt i arbetarnas kamp.

De omedelbara följderna av detta visade sig i att all aktivitet och allt intresse, främst för biIdningsarbetet, så gott som fullständigt försvann. När inbördeskriget i Spanien ändade var andan inom SAC så deprimerad som Bengt Hedin beskrev den i sin artikel "Revisionism" i Syndikalismen 1939, att de medlemmar som då fanns kvar i rörelsen och på något sätt gjorde sig gällande, var benägna att avlyssna och "godtaga allt, som verkade nytt och djärvt".

Det var för dem inte längre fråga om syndikalismen, utan om att finna något annat genom vilket man kunde rädda rörelsen, som ett levebröd för dem, som trodde sig kunna utnyttja den i detta syfte. Något annat ändamål har sen dess inte rörelsen tjänat, som inte skulle ha kunnat skötas minst lika bra på annat sätt.

Under denna svåra depression inom rörelsen infann sig en anarkist av den tyska skolan sig och erbjöd sig att införa den farsot i SAC som ändat livet på den tyska rörelsen. Detta var visserligen inget "nytt" för det fåtal medlemmar som hade någon aning om vad det rörde sig om - vilket sannolikt inte en på tusen av SACs medlemmar då visste - men det var "djärvt" och ingav en gnista av hopp hos dem som insåg att rörelsen, genom fortsatt tillbakagång skulle gå helt förlorad.

Denne "räddare", hos vilken ungdomsklubbisterna fann tröst, gick under täcknamnen H. Rodriguez och Ivar Bergegren för att inte avslöja sin identitet, ifall han skulle misslyckas i sin uppgift att nyorientera rörelsen i enlighet med "de idéer Landauer formulerat", som det hette från början. Först när han lyckats med den uppgift, som han senare erkänt, att han var ålagd, fick hans rätta namn bli allmänt känt, och det symboliserar nu mer än något annat anledningen till SACs fortsatta ideologiska förnedring och organisatoriska sönderfall.

Genom att ösa ut den farsot Nettlaus skrifter, som tidigare ödelagt den tyska rörelsen, över SACs medlemmar genom dess press med Jensen benägna bistånd, blev rörelsen under kort tid så grundligt förgiftad, att det inte längre kunde finnas något hopp om dess tillfrisknande.

Det dröjde emellertid fem hela år innan Rüdiger efter daglig bearbetning lyckades att förmå Jensen att falla för hans frestelser.

Försommarn 1944 var Jensens motståndskraft emellertid fullständigt slut. Den 9 juni deklarerade han sin definitiva omvändelse i en artikel (i Arbetaren), i vilken det heter:

"Ett nytt samhälle... kan inte bli resultatet av, att den ena eller andra riktningen strävar efter att bli ensambestämmande över alla de andra… Tanken på att genom den ena riktningens diktatur över de andra tvångsmässigt pressa in mänskligheten i en uniform tillvaro är så grotesk, att den är omöjlig".

I resultatet av ett av SACs AU givet utredningsuppdrag i anslutning till en enkät kallad "Problem under debatt", året därpå, säger Jensen bl a:

"Det centrala problemet blir dock detta: kan man genom en enda eller genom en serie revolutionära ingripanden förverkliga det syndikalistiska samhällsidealet... utan våldförande på den personliga friheten?"

Då detta, på grund av kapitalismens motstånd, inte är tänkbart, blev Jensens slutsats:

"Ett revolutionärt våldsingripande innebär, att man brukar våld mot de människor, som motsätter sig en ny samhällsform"!

Något sådant fick, enligt den mening Jensen år 1945 hade kommit till genom sin nyorientering", inte förekomma. Ty, tillade han:

"Vad man under sådana omständigheter uppnått var icke förverkligande av det frihetliga socialistiska samhället, utan skapandet av det frihetsförtryckande totalitära tvångssamhälle, som det just var syndikalismens uppgift att avskaffa."

Så långt drev inflytandet från de tyska anarkisterna således Jensen till slut, att arbetarna enligt hans mening inte hade rätt att förmå de kapitalistiska utsugarna och andra, som motsätter sig en annan samhällsform än den kapitalistiska, att underordna sig en annan ordning i näringslivet!

Hur skulle en "revolutionär" som Albert Jensen, efter att ha ägnat hela sitt liv åt kravet på att arbetarna måste likvidera kapitalismen genom en social revolution och därför nödvändig makt, känna sig till mods när han mot slutet av sin levnad upptäckte, att han genom att driva kravet på frihet in absurdum helt glidit över till andra sidan av barrikaden och i frihetens namn blivit en försvarsadvokat åt dem, som motsätter sig en annan samhällsform an den kapitalistiska? Skulle en hederlig människa kunna göra en sådan upptäckt, utan att - vad?

Under sina allra sista levnadsår synes Jensen dock ha kommit till insikt om att han låtit friheten driva sig in i en labyrint, från vilken han inte kunde ta sig ut. "Finns det en frihetens väg", frågade han sig nu. Den som driver sitt krav på frihet så långt att det inte längre blir något eller nödvändigt utrymme kvar för den organisation genom vilken samlevnaden måste formeras, har därigenom berövat sig den kontakt med verkligheten, utan vilken han är förlorad. Så var det med Jensen och så går det för alla som försätter sig i denna hopplösa belägenhet.

I en av sina senaste artiklar, innan han blev refucerad av den tidning han redigerat över 20 år, kvider han i förtvivlan från den labyrint han säger sig ha hamnat:

"Är det någon som kan skönja en utgång ur denna labyrint? Har vi inte råkat in i en circulus vitiosus som leder oss till undergången hur vi än vänder oss? Eller finns det någon hemlig sidogång genom vilken vi kan krångla oss ur förbannelsen? ... Svara den som kan!"

Så går det för var och en som försvurit sig åt friheten genom att göra den till sitt mål. Friheten kan inte vara eller bli annat än en av förutsättningarna för det vi vill nå, aldrig ett mål! Som mål leder den ut i det tomma intet. Den organisation, utan vilken det inte kan finnas ett ordnat samhälle och utan vilken det inte är möjligt att åstadkomma någonting och minst av allt en socialistisk ordning i näringslivet, medger endast en till denna organisation anpassad frihet. I samma grad, som kravet på frihet drives längre, leder det till organisationens upplösning.

Innan Jensen insåg i vilken labyrint han hamnat och från vilken han själv inte kunde finna någon utgång, inledde han en liten skrift, "Vad vill syndikalismen", i vilken det inte alls rör sig om den, med orden:

"Vi syndikalister vill att socialismens förverkligande skall leda till frihet för mänskligheten ... Vi är absoluta motståndare till allt herravälde."

Detta är ett typiskt anarkistiskt talesätt, som Jensen och så många andra utkolporterat i syndikalismens namn, fastän Jensen inte kunde vara omedveten om att den syndikalistiska målsättningen var en helt annan: näringslivets befrielse från den kapitalistiska utsugningen med hjälp av den organisation och de metoder detta kräver både med hänsyn till det motstånd denna kamp kommer att möta och med iakttagande av arbetarnas förmåga att genom självstyrelse övertaga ansvaret för företagens ledning och förvaltning. Befann sig alla människor på samma intellektuella och moraliska nivå var frågan om hur långt friheten inom näringslivets organisation kan drivas en rätt lätt sak att avgöra, men nu förhåller det sig inte så. Frågan om beslutanderätten och friheten måste därför differentieras i enlighet med de intellektuella och moraliska förutsättningarna för de uppgifter vilka det i varje särskilt fall är fråga om, därest resultatet ska kunna bli tillfredsställande.

Medan Jensen ännu var syndikalist förklarade han att

"en på förhand diskuterad och granskad plan, eller åtminstone en allmän föreställning om den framtida socialistiska samhällsgestaltningen är nödvändig."

Detta är väl det allra minsta man måste kräva - vid närmare eftertanke är kravet på näringslivets socialisering förbundet med vida större anspråk - men efter att ha råkat under den tyska anarkismens inflytande säger Jensen, i nyssnämnda broschyr:

"Syndikalismen, anser således icke att man på förhand kan kartlägga utvecklingsprocessen eller fastställa formen för eller innehållet i det framtida samhället. Ett sådant ... förhandsfastställande av samhällsformen ... måste leda till ett våldförande av den fria utvecklingen."

Detta resonemang är ett typiskt uttryck för tysk anarkism och icke för syndikalismen, och skulle ofrånkomligt leda till den anarki i näringslivet som det med alla nödvändiga medel gäller att förekomma, för att den syndikalistiska rörelsen inte ska göra bort sig och på grund av oförmåga bli tvingad att träda tillbaka för en eller annan ny toppdirigerad ordning inom näringslivet. Friheten bör ges det utrymme den kan lämnas utan att åstadkomma skada, men där finns den gräns som inte kan överskridas utan att friheten blir ett hinder för det man vill åstadkomma.

Enligt det senast återgivna uttalandet av Jensen skulle arbetarna föra sin kamp i fullständig blindo, utan att ens veta vad de kämpar för, enbart för att inte "våldföra" sig på "den fria utvecklingen". Är inte ett sånt resonemang jesuitiskt?

Det var som talesman för SAC och i syndikalismens namn Jensen resonerade på detta vilseledande och bedrägliga sätt. Ideologisk urspåring har, som vi ser, liksom allt annat, sina konsekvenser. Det hade det för Jensen och det har det i än högre grad haft för den syndikalistiska rörelsen.

6. De anarkister, som motsätter sig den enighet arbetarna måste åstadkomma för att kunna befria sig från utsugningen, går kapitalismens ärenden

Efter att den s k "syndikalistiska" rörelsen i Tyskland varit utplånad ett 20-tal år, och efter Rudolf Rockers "budskap" 1946 till de tyska arbetarna med uppmaning till dem att inte återupptaga den syndikalistiska rörelsen i Tyskland - Armando Borghi hade av någon anledning (!) samma budskap med sig frän Förenta staterna till de italienska arbetarna då han återvände efter andra världskrigets slut - infann Augustin Souchy sig vid lAAs kongress 1951 som representant för något som betecknades "FFS" och skulle tydas Federation Freiheitlicher Sozialisten", med en rapport enligt vilken han som det heter i Arbetarens referat av kongressen, hade att framföra sina "uppdragsgivares" mening om att

"nazismens framfart och andra världskriget skapat ett nytt utgångsläge för den internationella syndikalismen"!

Vari detta "nya utgångsläge" bestod gavs det naturligtvis inget besked om. Så länge den kapitalistiska ordningen består och utsugningen av arbetarna och konsumenterna fortsätter, uppstår inget "nytt utgångsläge för syndikalismen. Skriv upp detta - ränksmidare!

Däremot fick lAAs kongressdelegater klart besked om syftet med Souchys rapport och deltagande i kongressen. Det var att förmå IAA att avsvära sig syndikalismen med dess anspråk på en enhetlig facklig rörelse inom arbetarklassen. I stället skulle IAA acceptera och verka för den "frihetliga socialism", som i Tyskland visat sig vara ett så ofelbart medel att utplåna IAAs sektion där.

I Rüdigers referat i Arbetaren från kongressen fick vi följande besked om det syfte Souchy hade att tjäna där. Det heter i referatet:

"helt i överensstämmelse med denna rapport (!) och i bästa kontakt med de tyska kamraterna (!) ingrep deras delegat (!) Augustin Souchy i kongressens debatter, framför allt genom att i ett långt anförande bl a förklara att den historiska anarkismen framträtt i mångskiftande former och att dess läror som sådana är tidsbetingade (!) medan viljan till frihet och socialism måste ta sig uttryck i ständigt nya former (!) ...

Souchy vände sig även kritiskt mot rörelserna i en del latinska länder som använder termen 'frihetlig kommunism' för att beteckna syndikalismens mål."

(Souchy var själv på sin tid med om att i strid mot syndikalismen införa
denna term i lAAs principförklaring).

"Han föreslog att i stället tala om frihetlig socialism"!

Varför "frihetlig socialism"? Jo, säger referenten:

"Souchy förklarade att den frihetliga socialismen inte med våld kan påtvingas de delar av befolkningen som inte frivilligt accepterar dess livs- och arbetsformer (!)Han vände sig över huvud mot tanken på att ett enda system kan införas för ett helt land. Ett försök i den riktningen skulle nödvändigtvis leda till någon slags totalism menade FFS toulousedelegat (!) Bristande respekt för andras idéer är ett brott mot den frihetliga socialismen (!) Souchy uttalade sig mot varje tanke på att vilja påtvinga mänskligheten ett enhetligt, uniformt socialt system och krävde i stället en mångfaldig socialism".

Jag har försett detta horribla resonemang med några utropstecken där det är anledning att ifrågasätta vad "delegaten" representerade och syftade till. Den som håller sig till andemeningen i hans resonemang undgår inte att inse hur tankegången på varje punkt strider mot syndikalismen och hur de tyska anarkisternas "frihetliga socialism" till alla delar överensstämmer med kapitalismens önskningar; Där arbetarna kan förmås att uppfatta syndikalismen på detta sätt, har kapitalismen ingenting att frukta för den! De "frihetliga socialisterna" lovar ju kapitalisterna att de inte kommer att påtvinga någon sin vilja och förbinder sig att avvisa och bekämpa varje ansats från arbetarnas sida att genom en enhetlig facklig organisation och aktion avskaffa kapitalismen. Man går t o m så långt att man tabuförklarar den "frihetliga socialismen" genom att betrakta bristande respekt "för andras idéer" som ,ett brott mot den frihetliga socialismen,! Hur de "frihetliga socialisterna" ska kunna klara den fria och rotlösa "vilja", som kräver att "frihet och socialism måste ta sig uttryck i ständigt nya former", kanske varje morgon eller ännu oftare (!) skulle det nog vara av intresse för flertalet "frihetliga socialister" att få besked om, för att kunna hänga med i svängarna!

"Frihetliga socialister" kan nog med all rätt sägas vara det antagna täcknamnet och internationella kännetecknet på kapitalismens agenter inom arbetarrörelsen. Med undantag för ett fåtal författare, som hoppa av från bolsjevismen, finner vi anmärkningsvärt nog dessa agenter näranog uteslutande bland de anarkister, som åberopar sig på Proudhon, Landauer, Nettlau och Rocker. Vadan detta? Är det inte för åtskilliga anledning att fundera något på den saken?

RUDOLF ROCKERS "BUDSKAP" TILL DE TYSKA ARBETARNA

I sitt referat från nyssnämnda kongress tillägger Rüdiger:

"Ur Souchys långa och sakrika (!) anförande vill jag till slut bara citera att han också påpekade Rudolf Rockers nuvarande attityd och den uppfattning om samhällsfrågorna, som han år 1946 nedlagt i sitt budskap till de tyska kamraterna."

Vad var det som drev Rocker att uppmana de tyska arbetarna att inte återuppta den syndikalistiska rörelsen i Tyskland efter andra världskrigets slut? Själv hade han då beslutat sig för att inte återvända, efter att han genom utrikesdepartementet och Högsta domstolen lyckats få särskilt tillstånd att få stanna i Förenta staterna, när alla andra "revolutionära" flyktingar från krigets början vid dess slut måste ge sig av? Angick det då på något sätt Rocker om de tyska arbetarna återupptog eller inte återupptog den syndikalistiska rörelsen? Engagerade han sig inte för något som han inte bort ha lagt sig i, särskilt som han inte på något satt deltagit i rörelsen i det land han befann sig!

Att de amerikanska myndigheterna inte betraktade Rockers "anarkism" som någon fara för det amerikanska samhället efter att den omformats till "frihetlig socialism" i den mening vi i det föregående låtit Nettlau, Jensen och Souchy redogöra för, är väl uppenbart, eftersom han ansågs "värdig" deras gästvänlighet.

I anslutning till Rockers bortgång kunde H. Rüdiger (bl a i Arbetaren nr 43, 1958) med hänvisning till och utdrag ur 120 brev, som han påstod sig ha fått från Rocker under de år (från andra världskrigets slut till 1958) som de intrigerat tillsammans inom de syndikalistiska rörelserna, ge en viss ehuru ingalunda fullständig bild av Rockers inställning och göranden under denna tid. Där fick vi dock bl a veta:

"1946 uppmanades Rocker att lämna USA. Under flera år berättar breven om ändlösa förhör. Rocker ville avsluta sin livsgärning i sitt nya hem (och önskade inte tillbaka) till det svältande och förstörda Tyskland. Han räknade med utvisning... Till slut fick han lämna in sina viktigaste verk till högsta domstolen där en kommission skulle undersöka om han var värdig den amerikanska gästvänligheten, och sedan blev det tyst!"

Med hjälp av sina senaste skrifter om den "frihetliga socialismen" i anslutning till Nettlaus tankegång kunde han visa att han inte längre umgicks med några planer på att störta det kapitalistiska samhället.

"1944 skisserade Rocker", i likhet och samtidigt med Albert Jensen, sin
nya "grundinställning", låter Rockers brev till Rüdiger oss få veta. "Av alla tyranner är dogmens (d v s den samhällsuppfattning någon tillåter sig företräda) tyranni det värsta"! Nu hade "Livet utan principer", som han särskilt hävdade i en av sina artiklar i Arbetaren, blivit Rockers "grundinställning". Denna grundinställning tog sig uttryck dels i en lång rad artiklar till alla länders revolutionära tidningar i syfte att avidealisera deras läsare och de rörelser de representerade, liksom i Rockers "budskap" till de tyska arbetarna. Om det sistnämnda säger Rüdiger med stöd av sina brev från Rocker:

"För Tysklands vidkommande trodde Rocker inte på lämpligheten (!) av att återuppta de syndikalistiska minoritetsgrupperna. Kanske vi (i stället) skulle behöva något som ett nytt socialistiskt förbund, säger han 1946 med tanke på Gustav Landauers Sozialistischer förbund från 1914. Han finner det också riktigt att Armando Berghi en liknande attityd i Italien. I ett brev framkastar Rocker om anarkisterna och syndikalisterna inte kunde bilda något som ett Fabianskt sällskap på frihetliga grundvalar... I dag är IAA endast ett namn och för framtiden hägrar en frihetlig international...
Vi måste befria oss från den tomma klasskampsteorien...
Efter andra världskriget skrev Rocker sina Betraktelser om läget i Tyskland, ett budskap till tyskarna... som på tyska utgavs av SAC i Stockholm".

ÄR DET SISTNÄMNDA RIKTIGT?

Det finns de inom SACs toppskikt från denna tid, vilka - för att dölja sin medansvarighet i denna byk och för att skydda Rocker från misstanken att han under sin ålders dar blev renegat - förnekar både att Rocker sänt nämnda "budskap" till tyskarna och att det skett genom SACs förmedling och av allt att döma även på dess bekostnad! Vem bekostade annars tryckningen? Bestreds kostnaderna för den möjligen av CIA?

När denna sak för någon tid sedan kom på tal i en debatt och vi - med anledning av att man från visst håll bestred att det förhöll sig på angivet sätt - erinrade om att uppgifterna emanerade från Rüdiger och Arbetaren, föranledde detta ett raseriutbrott ur vilket vi kunde urskilja orden: "Jag ger så många som både flyger och far i vad Rüdiger och Arbetaren säger. Jag tror inte att Rocker ändrade grundinställning".

det här fallet vet de flesta mer än det de vill tro! Vi erinrade om Souchys redogörelse för Rockers nya grundinställning vid lAAs kongress 1951 och hänvisade till flera uttalanden av Rocker själv, som visade att han inte bara övergett utan både öppet och på ett bedrägligt sätt bekämpade syndikalismen i anarkismens och den "frihetliga socialismens" namn, men ingenting hjälpte.

De som är av samma mening eller tror sig gagna anarkismen genom att förneka att Rocker blev renegat, medan andra anarkister framhåller Rockers nya "grundinställning" och bekämpande av syndikalismen som hedrande både för honom själv och för anarkismen, ber vi att få hänvisa till Albert Jensens tio spalt långa artikel om Rockers "budskap" till de tyska arbetarna som han återgav i tidskriften Syndikalismen nr 6, 1947, under rubriken: "Rudolf Rocker om syndikalistisk verksamhet i Tyskland" - fastän det i stället var fråga om att förhindra "syndikalistisk verksamhet i Tyskland"! Även om Jensen ställde sig "förstående" till Rockers "budskap", så kunde han inte att underlåta att framhäva den nya grundinställning, som drev Rocker att sända sitt "budskap" till de tyska kamraterna. Jensen sammanfattar Rockers nya grundinställning i följande ord:

"Genom klarläggandet av det inre sammanhanget måste man bringa det tyska folket till nya vägar för ett socialt nybyggande på nya grundvalar"!

Rockers nya "grundinställning" förutsatte således "nya grundvalar" och
nya vägar, och de "nya idéer" anarkisten Rocker förde till torgs i sitt budskap var att de tyska arbetarna i stället för syndikalismen skulle ägna sig åt kommunalpolitik inom det bestående samhällets ram. På detta sätt och tack vare Rocker fick de mandatsugna, småborgerliga medlemmarna inom SAC det handtag, som de behövde för att få mod att påföljande år engagera sig i det politiska gescheft som kallades "Radikala landsföreningen."

I denna punkt lyder Rockers "budskap" enligt Jensen:
"Hela det sociala livet, säger Rocker, ligger för närvarande nästan helt och hållet i händerna på kommunerna, vilka under de nya förhållandena erhållit uppgifter, vilka tidigare var anförtrodda den centrala regeringen. Hela landets återuppbyggnad är i dag beroende av kommunerna..."

Var denna historieskrivning riktig? Eller var den falsk förespegling och bedräglig motivering för att avleda de tyska arbetarnas uppmärksamhet från syndikalismen? Har inte erfarenheterna från de femton år som gått sen dess gett bättre besked på den punkten?

I Jensens fortsatta redogörelse för Rockers nya "grundinställning" heter det:

"Rocker menar, att de tyska syndikalisterna bäst kan utnyttja detta sällsamma (!) historiska förhållande om - som han säger - 'våra kamrater tar full del i det administrativa arbetet i kommunerna och försöker att praktiskt omsätta idéerna om en frihetlig... socialism'. Socialismen kan inte påtvingas ett land... utan måste växa fram ur kommunerna..."

Så hette det nu! Annars kunde socialismen enligt Nettlau och Rockers "frihetliga idéer" inte ens påtvingas alla inom samma kommun. utan att det från deras synpunkt var fråga om "totalism"!

Rocker blev uppenbarligen med åren allt mera mångtungad, ja till slut invecklade han sig i så uppenbara motsägelser, att Rüdiger i en kommentar till en av hans artiklar, "Dogmatism och utveckling" (Arb.1952.10.20) måste vädja till tidningens läsare om att inse, att "nödvändigheten av inkonsekvens bör i utvecklingshänseende beaktas"!

Är det nu inte anledning att fråga: Har någon hört något om hur de "tyska kamraterna" lyckats med den kommunalpolitik de uppmanades att ägna sig åt i Rockers "budskap"? Har Nettlau, Rocker, Souchy, Rüdiger och övriga anarkister, i tal och skrift engagerat sig för den "frihetliga socialismen" i sin kamp mot syndikalismen, gjort något för att organisatoriskt omsätta sina "frihetliga idéer" i praktiskt handlande? Har den saken ens varit på tal. Har de visat något intresse för annat än att förmå arbetarna att ta avstånd från den enighet, som de måste skapa för att kunna avskaffa den kapitalistiska utsugningen? Har de inte genom sin inställning och i sitt handlande visat, att de inte är annat än agenter åt kapitalismen? Och har de inte fullföljt detta agentskap i anarkismens och den "frihetliga socialismens" namn?

I de artiklar i massupplagor som Rocker skrev och distribuerade från USA till respektive länders "frihetliga tidningar" och vissa förtrogna bland deras medarbetare, efter att det inte längre blev tal om hans utvisning, var udden utan undantag riktad mot syndikalismen och främst och särskilt mot kravet på att arbetarklassens skall förena sig i en enhetlig facklig rörelse för att avskaffa kapitalismen!

Är det inte förbluffande att SACs medlemmar var och i stor utsträckning ännu är blinda för detta, medan man på andra håll tidigt upptäckte Rockers nya "grundinställning" och avsikter!

I en av sina från samhällssynpunkt dåraktiga artiklar "Livet utan principer", meddelade Rocker själv att han genom sin nya "grundinställning" blivit betraktad som renegat. Där förklarade han:

"För någon tid sedan publicerade den frihetliga tidskriften Volonta (Neapel) en korrespondens från Argentina, där det bl a meddelades att våra tidningar där sedan en längre tid tillbaka utkommer illegalt, medan endast tidn. 'Reconstruir' fortfarande utgives offentligt; vid denna tidning medarbetar, hette det, vår rörelses revisionister, närmare bestämt Gaston Leval, Diego A de Santillan, Helmut Rüdiger, Augustin Souchy och Rudolf Rocker".

Rocker betraktade nu för sin del beteckningen "revisionist" som hedrande och hävdade, att "revisionist i ordets bästa betydelse var Max Nettlau, Terrida del Marmol, Gustav Landauer, Albert Jensen och Fritz Linov. Han hade även kunnat nämna namnen Albert de Jong, José Pradas, Ramon Liarte, Louis Mercier och åtskilliga andra anarkister, vilka gällt och tycks gälla för att vara anarkister och som opererat mot och smitt ränker inom alla syndikalistiska rörelser i anarkismens namn.

I Rockers nya "grundinställning" ingick även, att den sociala revolutionen enligt hans "övertygelse är av auktoritärt ursprung". I en artikel om "Revolutionära traditioner" återger han ett uttalande av Nettlau, i vilket det heter:

"Så uppstod tron på den sociala revolutionen. Så mycket jag önskar en social revolution och så mycket jag respekterar denna tro, så finner jag dock att denna övertygelse är av auktoritärt ursprung". "Detta är" - understryker Rocker - "fullständigt riktigt observerat"!

Detta uttalande hör, enligt Rüdigers kommentar till sistnämnda artikel,
till "aktuella syndikalistiska problemställningar": Den syndikalistiska rörelsen ska således befrias från sin revolutionära inställning.

Kan en renegat och anpassling till den kapitalistiska ordningen ge ett mera tydligt besked om sin nya "grundinställning" ?

7. Konsekvenserna av "de idéer Gustav Landauer formulerat"

Som vi av det föregående har sett hade Helmut Rüdiger redan när han kom till Sverige, enligt egen utsago, till uppgift att "nyorientera arbetarrörelsen utanför Spanien... i enlighet med de idéer som Gustav Landauer hade formulerat".

När detta hot mot SAC framfördes i dess egen press hade inte många av dess medlemmar någon aning om vad det var fråga om i dessa "idéer". 1920 hade Axel Holmström visserligen utgivit en skrift om Landauer, som Augustin Souchy totat ihop, men dess innehåll var så förvirrat, överdrivet och motsägelsefullt, att det knappast är troligt att någon orkade läsa den, som inte drevs därtill av särskilt intresse för pekoral.

Souchy skildrar däri Landauers person som en ny Messias, ett tyskt "under", en lärjunge till "alla tiders störste socialist, Joseph Pierre Proudhon". Han anför:

"Den anda, som han uppgav (när han mördades), var icke den sista fläckt han lät utgå ur sin mun. Hans ande gick ut från honom, med varje ord, han förut sagt. Och denna ande spred sig över mängden, i större och mindre grad. Där levde den vidare i de mottagliga, i dem, som ville höra honom. Den grep omkring sig, växte, vidgades... Mannen, varom här talas, var en revolutionens och socialismens profet. Hans namn: Gustav Landauer"!

I grund och botten var Landauer en rabiat motståndare till socialismen och till den sociala revolution, utan vilken den kapitalistiska ordningen inte kan ersättas av en socialistisk. Till den saken ska vi dock strax återkomma. Den bild av Landauer, som Souchy ville ge de svenska arbetarna kan vi med hjälp av några citat sammanfatta i två korta avsnitt. Det första:

"Hans skägg var Kristusliknande... Han levde redan nu som socialist i ett socialistiskt samhälle... Den lärde mannen, med vilken icke professorerna kunde tävla... uppträdde inför Berlin-societetens damer, denne hänryckande talare, denne siare om det kommande... Efter att ha med yttersta noggrannhet genomforskat språkets historia såväl vid universitetet som i stilla nätter vid lampans sken i sitt fattiga rum säger Landauer: 'Världen är utan språk'... Landauer hävdar, att vi med vår begränsade kunskapsförmåga icke kan fatta och förklara världen... All filosofi och all vetenskap, som ville veta eller trodde sig veta något om tingens väsen, var ingenting annat än mysticism. Vi vet endast att vi inte vet någonting... Det finns ingen som kan säga vad han heter och vad han är..."

Efter - märk väl, efter- att vi fått detta nedslående besked om människans kunskapsförmåga från Landauers sida, får vi göra bekantskap med en helt annan Landauer, då det blir fråga om hans egen kunskapsförmåga.
Då heter det:

"Såsom litteraturhistoriker och vetenskaplig forskare kan Landauer inrangeras bland Tysklands största män... I hela Tyskland eller i något annat land i världen finns väl knappast en filosofi - eller litteraturprofessor, som med samma kraft och djupare inblick förstod att så glänsande i tal och skrift framställa för oss, tyda och förklara ett diktverk, som Landauer. Det finns väl i Tyskland knappast en människa, som så förmådde popularisera strängt vetenskapliga, inkrånglade problem, att alla, även den enklaste arbetare, kunde begripa honom... Hos ingen annan har jag funnit den genialitet, som Landauer visar, när han för in oss i Mänsklighetens djupaste labyrinter…"

Verkar inte detta alltför bra efter att vi av och om samme man fått veta att "världen är utan språk", att "vi med vår begränsade kunskapsförmåga icke kan fatta världen", att "all vetenskap som tror sig veta något… ingenting annat är än mysticism", att "vi endast vet att vi inte vet någonting" och att ingen ens "kan säga vad han heter eller vad han är"!

Det var i enlighet med de "idéer" denne "profet" formulerat som Rüdiger et consorter tagit till uppgift att "nyorientera" arbetarrörelsen "utanför Spanien"! Vad innebär då dessa "idéer"?

På omslaget till sin skrift om Landauer kallar Souchy honom "revolutionär filosof"! Rätta förhållandet var och är att Landauer inte alls ville ersätta kapitalismen med en socialistisk ordning. Han hävdade tvärtom att de som inte ville finna sig i den kapitalistiska ordningen hade att förena sig i kooperativa gemenskaper vid sidan av eller inom den kapitalistiska ordningen. I detta fall har för övrigt t o m Rüdiger visat sig vara bättre underrättad, när han i sin artikel "Ny experimentalsocialism i Frankrike" (Syndikalismen nr 1, 1949) säger:

"I samband därmed avvisade Landauer föreställningen om socialismens genomförande genom den s k sociala revolutionen."

I en fotnot till samma artikel preciserar Rüdiger vad det är fråga om i Landauers "idéer" på följande sätt:

"Proudhon lade huvudvikten på försöket att sammansluta individuella och kollektiva producenter kring en gemensam kredit- och bytesorganisation; varucirkulationens organisation var för honom det primära. Något liknande tänkte sig Landauer, när han utgick från konsumtionsföreningar, som skulle starta egen produktion."

Och längre fram i samma artikel heter det:

"Landauer vände sig principiellt mot en mycket utbredd föregiven revolutionär mentalitet, som i grund och botten utmynnar i en sannskyldig kult med ansvarslösheten i hämningslös självförhävdelse ... under revolutionens mask".

I en serieartikel "socialism och revolution" (även den i Syndikalismen 1949) fick de medlemmar inom SAC, som läste sin tidskrift, klart besked om vad Landauers "idéer" i detta fall innebar. Där förklarar Rüdiger rakt på sak:

"Vi vill avsluta dessa betraktelser om socialism och revolution med en blick på Gustav Landauers revolutionsuppfattning, som i avgörande stycken inspirerat oss till våra undersökningar. Landauer var en tysk anarkist, som ... i många avseenden intog en särställning i sin tids anarkistiska och syndikalistiska rörelse".

Vari bestod då den särställning, enligt vilken de "anarkister" och "frihetliga socialister" som sökt och alltjämt strävar "nyorientera" den syndikalistiska rörelsen enligt Landauers idéer? På denna fråga svarar Rüdiger genom att återgiva de "ord som hör till Landauers sista" och lyder:

"Omvandlingen av egendomsförhållandena, av de ekonomiska formerna, kan inte genomföras på revolutionär väg".

Här har vi knutens lösning! Den syndikalistiska rörelsen ska i enlighet med Landauers "idéer" förmås att avsvära sig den tankegång genom vilken den är syndikalistisk, den sociala revolution utan vilken en socialistisk ordning inte är tänkbar, och som skulle leda till ett säkerställande av kapitalismen!

När Souchy totade ihop sin skrift om Landauer hade han ännu inte fattat det fina i den "frihetliga socialismen"! På den tiden skrev man i regel ordet "anarkosyndikalisterna" efter eller under namnet på den s k syndikalistiska rörelsen (FAUD) i Tyskland, för att visa att rörelsen inte var syndikalistisk utan enbart ett redskap för de anarkister, som behärskade dess ledning.

1949 hade Souchy dock blivit klar över att Landauers "idéer" inte innebar någon omgestaltning i näringslivet utan endast "frihet" för dem som så önskade att bilda "konsumtionsföreningar med egna producentföretag". I en artikel "Kapitalism, totalitarism, frihetlig socialism" (Syndikalismen nr 2, 1949) säger han - efter att man i förvirrande syfte börjat skilja mellan "engångsrevolution" och "revolution i etapper":

"Det är fåfängt tro att en enda revolution, även om den kallas social, kan förverkliga socialismens ideal. Gustav Landauer hade icke så orätt, när han menade... att socialistiska företag kan uppstå såsom spridda öar i det kapitalistiska samhällslivet... Frihetens, jämlikhetens och broderskapets principer kan icke genomföras genom totalitära metoder".

Nu gällde det i stället för den syndikalistiska rörelsen att visa så stor "tolerans", att den offrade den syndikalistiska uppfattningen och tillerkände kapitalismen rätt till fortbestånd, genom att ansluta sig till de "idéer" Landauer "formulerat".

Skillnaden mellan Landauers och Proudhons "idéer" är endast den, att medan Proudhon ville att småföretagarna, som hade svårt att klara sig, skulle bilda egna distributionsorgan för sin produkters förmedling för att själva komma i åtnjutande av den inkomst som varuförmedlarna inkasserade i profit, så ansåg Landauer omvänt, att de som inte ville arbeta i de kapitalistiska företagen endast hade att förena sig i gemenskaper som konsumenter och starta egna produktiva företag efterhand som de kunde uppbringa nödvändiga medel därför genom eget eller upplånat kapital. Så naiv tycks Landauer dock inte ha varit att han i likhet med Proudhon trodde på möjligheten att de förmögna skulle vilja stå till tjänst med räntefritt kapital åt dem som önskade starta egna företag.

I ingetdera fallet är eller var det fråga om att avskaffa den kapitalistiska utsugningen, eller om klasskamp eller syndikalism eller socialism i dessa ords reella betydelse. Om det finns de som vill kalla Proudhons, Landauers, Nettlaus, Rockers och deras eftersägares "idéer" för "anarkism", så är det naturligtvis inga andra som vill förmena detta, än de som ställer andra krav på anarkismen. I den tyska "anarkismen" ingår ingenting, som inte helt och fullt accepteras av den västeuropeiska liberalkapitalismen.

Detta kunde Souchy inte undgå att visa i sin skrift om Landauer. För att kunna betrakta honom som "socialist", måste Souchy definiera socialismen på ett sådant sätt, att han kunde beteckna vad som helst som socialism. Hans tydning av socialismen lyder:

"Socialismen tillåter så många tolkningar, att det ej är nog att förklara en människa som socialist, utan att angiva vilken ställning hon intager i den socialistiska idévärlden..."

"Landauer hade" - tillägger han - "kommit till en egen, självständig uppfattning av socialismen...Gustav Landauer intog en särskild ställning".

Här hade Souchy obestridligen rätt! Landauers uppfattning var både egen och särskild, lika olik socialismen som nationalsocialismen, om än på ett annat sätt. Några uttalanden av Souchy om Landauers "idéer" ger tillräckligt besked om detta. Vi får sålunda veta:

"Landauer var ingen kommunist... Kapitalismen måste inte slå om i socialism, den måste inte gå under... En särskild hållning intar Landauer mot fackföreningarna. Han förkastar hela deras kamp om högre löner... Landauer var ingen syndikalist, och det förklarar hela hans ställning till fackföreningsrörelsen... Hans väg till socialismen är icke den proletära klasskampen... Vidare Gör Landauer front emot att arbetarna samtidigt med arbetstidens förkortning, också kämpar för timlönens höjande"!

Behöver vi veta mer om "de idéer Landauer formulerat" för att förstå vad de intrigörer syftar till, som vill och söker "nyorientera" den syndikalistiska rörelsen i enlighet med dem?

Beträffande syftet med nyorienteringen kan vi emellertid med Rüdigers bistånd komma till ännu större, ja, nästan full klarhet.

I sin artikel "Liberalism och frihetlig socialism" (Syndikalismen nr 6, 1941) sökte Rüdiger redan då göra SACs medlemmar förtrogna med tanken på att socialism i "frihetlig mening" var liktydig med liberalism.

"det gäller" - säger han här - "att skala fram den sanna kärnan i liberalismen och sätta den i förbindelse med socialismens idéer... Dessa båda strömningar måste flyta samman, i stället för att skilja sig... Då uppstår ordning liksom välstånd för alla ur detta krafternas fria utjämnande, så som liberalismen fordrar"!

SÅDAN VAR OCH ÄR MENINGEN: "SÅ SOM LIBERALISMEN FORDRAR"!

Ett tiotal år senare hade "nyorienteringen" inom SAC fortskridit så långt efter att dess mest framträdande medlemmar börjat ansluta sig till arbetsgivareföreningen, att Rüdiger öppet kunde framhäva förutsättningen för nyorienteringens syfte. Det sker i en skrift som ifråga om vantolkning av och förljugenhet om syndikalismen är det värsta vi läst om syndikalismen. I den uppmanar han SACs medlemmar att överge "tron på den rent materiell motiverade klassolidariteten" och i stället gå in "för en starkare vädjan till frihetsviljan" ty, tillägger han:

"Kravet på socialism uppfattas allt mera såsom en de liberala idéernas konsekventa och medvetna tillämpning på näringslivet..."
Kravet på en socialistisk ordning ska således genom SACs "nyorientering" trängas undan av "en vädjan till frihetsviljan", vilken via liberalismen bör leda till samförstånd med kapitalismen. I detta syfte vänder Rüdiger sig också direkt till kapitalisterna - skriften utkom på ett borgerligt storkapitalistiskt förlag - och bedyrar:

"Trots att den alltid kommer att försvara arbetarnas intressen och kalla arbetarna till aktiva insatser i den sociala striden, vänder sig syndikalismen dock i dag med bestämdhet mot klasskampsdogmen. En stor fraktion av arbetarrörelsen har i dag blivit ett instrument för makter, som hotar att införa en ny livegenskap under den totala statens tyranni. I denna kamp kan - påstår Rüdiger och citerar Albert Jensen - "den frihetliga socialismen icke avstå från samverkan med alla demokratiska krafter som sätter friheten från diktatur och herravälde främst, oavsett vilken samhällsklass de tillhör"!

Här erbjuder de, som innehar herravälde över SAC, samförstånd med kapitalismen på ett sätt som inte kan missförstås.
Ett tiotal år senare, närmare bestämt 1959, utgav SAC en skrift av Arbetarens redaktör, Evert Arvidsson, kallad "Syndikalismen i nutidssamhället", i vilken rörelsen ville ge allmänheten besked om hur långt dess "nyorientering" vid denna tid fortskridit. Kravet på näringslivets socialisering hade SAC i praktiken avbördat sig ett 20-tal år innan socialdemokratien definitivt lyckades "befria" sig från detta, genom att i stället inrikta medlemmarnas uppmärksamhet på att bli egna företagare och profitörer genom egna "producentkooperativa företag". Då dessa "företag" efter många ansatser utan undantag visat sig vara rena misstag, har man, enligt sistnämnda skrift, nu gått inför att i stället söka förmå arbetsköparna att ge arbetarna del i vinsten för att på så sätt få dem på sin sida i kampen mot arbetarrörelsen. Så långt i förräderi har vare sig "Arbetets frihet" eller någon annan organisation av gulingar förklarat sig beredda att gå! Men SACs medlemmar är, så långt vi kan förlita oss på Arvidsson och SACs nuvarande ledning, beredda att ta konsekvenserna av ett sådant handlingssätt. Man har för övrigt inte på något håll inom rörelsen opponerat sig mot att "mot del i vinsten" sälja sig till arbetsköparna i kampen mot arbetarrörelsen.

Genom sitt krav "på att de många som medverkar i produktionen... får
del i företagens makt och vinsten" är, påstår Arvidsson, "syndikalismen i denna del kapitalistisk".

Hur skulle syndikalismen kunna vantolkas och misstänkliggöras på ett mera vidrigt sätt? Att andan inom SAC genom den inställning dess medlemmar fått genom deras länge närda förhoppningar om att de genom producentkooperativa företag "själva ska få kamma in profiten", är kapitalistisk, är ju inte liktydigt med att detta är fallet med syndikalismen; Men Arvidsson och SACs ledning drar sig inte för att sätta likhetstecken mellan syndikalismen och kapitalismen som följd av att den anda, som numera behärskar SAC, av anförda skäl blivit kapitalistisk!

Enligt Arvidssons skrift resonerar man i SACs ledning numera på följande sätt i anslutning till dess anspråk på arbetarnas "del i vinsten":

"När två människor hjälps åt med näringsfångsten är det naturligt att de delar resultatet i två delar. När fångstlaget består av tre man, blir det tre delar, osv. Det är detta, det naturliga kompanjonskapets princip, som syndikalismen vill tillämpa inom den storindustriella produktionen... Företagarnas ... envisa vägran att ge sina medarbetare demokratisk likvärdighet inom företagen driver dem att rösta på statssocialistiska politiker. Statspolitiken som nu hotar att bli mänsklighetens gissel vore liksom den ekonomiskt förlamande nationella hushållningen otänkbar, om de företagsanställdas stora massa inte vore utestängd från demokratisk meddelaktighet i företagens skötsel och avkastning... Därför tas nu trollstaven i bruk. När man med den fejar bort kortsyntheten hos arbetare och företagare, så att vi av dem får fram ett inbördes solidariskt näringslivets folk, då står statssocialismens prästerskap övergivet av sin menighet och då gläntas det på dörren till syndikalismens friare värld".

DENNA TANKEGÅNG AR KORPORATIVISM I FASCISTISK MENING!

ALLA SOM HAR DEN ALLRA MINSTA INSIKT OM SYNDIKALISMENS INNEBÖRD förstår att detta resonemang är minst sagt idiotiskt. Vilken mening ska de, som saknar insikt om syndikalismen få om den, genom dylika vanvettiga tolkningar? Däremot ligger Arvidssons resonemang sannolikt i stort sett i linje med den nuvarande andan inom SAC.

Det finns emellertid en förtretlig hake i SACs anspråk på del i vinsten och för att dess medlemmar genom den ska få möjlighet att gå i kapitalismens tjänst: lika villiga som de av SACs medlemmar, som inte opponerat och reagerat mot denna inställning hos rörelsens ledning, är att sälja sig för en judaspenning, lika obenägna är arbetsköparna att betala priset för den judastjänst de erbjuder.

När en rörelse, som tidigare varit revolutionär och med rätt åberopat sig på syndikalismen, på Amiensresolutionen och Londondeklarationen, blivit så dekadent som SAC nu är, gör den sig inte förtjänt av annat än att fortast möjligt få skatta åt förgängelsen. Den kan aldrig mer komma igen med något hopp om att vinna sympati hos hederliga människor. Genom sin inställning kan SAC numera endast åstadkomma skada för den uppfattning rörelsen ursprungligen var ett levande uttryck för.
Anledningen till att det gått för SAC på detta sätt, har vi här delvis redogjort för genom att något erinra om anarkismens ideologiskt nedbrytande inflytande på rörelsen - ehuru syndikalismen inte har något att göra vare sig med anarkismen eller någon annan sektbildning.

Den kapitalistiska anda, som uppkom och lade beslag på SACs medlemmars uppmärksamhet när den tidigare förda registerkampen under 1930-talet trängdes undan av intresset för hoppet om den vinst man räknade med att de "producentkooperativa företagen" skulle ge, är en annan inte mindre beklämmande historia. Till den ska vi återkomma i annat sammanhang.

En konsekvent inriktad syndikalistisk rörelse bryr sig inte om vilka uppfattningar dess medlemmar har i de frågor, som inte ingår i den syndikalistiska rörelsens uppgift. Dess uppgift är att befria näringslivet, arbetarna och konsumenterna från alla former av utsugning genom därför nödvändig socialisering och genomförande av självstyrelse i företagen. De som delar detta krav och är beredda att kämpa för detsamma är syndikalister oberoende av om de räknar sig till handens eller hjärnans arbetare. Som sådana har de sin plats i den syndikalistiska rörelsen. Alla motståndare till denna uppgift, befinner sig på andra sidan barrikaden, oberoende av om de kallar sig anarkister eller något annat. Vi vet inte av andra människor än motståndare och anhängare till syndikalismen och de som intar en fullständigt likgiltig och menlös inställning till kravet på rättvisa i näringslivet.

I sitt förhållande till syndikalismen kan anarkisterna indelas i tre olika kategorier:

  1. De anarkister för vilkas målsättning den syndikalistiska rörelsens uppgift är en av förutsättningarna;
  2. De anarkister, som till följd av sin målsättning är motståndare till den uppgift som tillkommer syndikalismen och som av denna anledning helt naturligt ställer sig avvisande till och inte befattar sig med densamma;
  3. De anarkister, vilkas målsättningar är oförenliga med syndikalismen men som söker "nyorientera" rörelsen till glädje för kapitalisterna och vill göra den till redskap för helt andra syften, vilka lämnar kapitalismen i orubbat bo. De senare arbetar obestridligen på detta sätt kapitalisterna i händerna och är agenter åt dem, oberoende av om de erhåller eller inte erhåller ersättning därför och oberoende av om ersättningen utgår in natura, genom handtryckning, del i vinsten eller på annat sätt. Alla, som har denna inställning till arbetarnas kamp mot kapitalismen hör, vilken motivering de än använder sig av och vad de än kallar sig, hemma i den kategori som har judas till anfader.

Första promemorian till förhållandet mellan SYNDIKALISM OCH ANARKISM

8. Är "anarki" liktydigt med ordning?

Den som haft tillfälle att lyssna på några debatter mellan anarkister har inte undgått att lägga märke till att de redan genom sitt framställningssätt avgjort skiljer sig från varandra i två olika grupper:

de, för vilka anarkismen är en religion och som resonerar som om de vore besatta utan förankring i någon bestämd mening om hur samhället bör vara ordnat och

de, som avslöjar en känsla eller förnimmelse av eller inser, att det - så snart det är tal om samhället eller någon speciell del inom detta, exempelvis produktionen eller kommunikationerna etc - rör sig om ett ofrånkomligt behov av ordning och organisation och icke om anarki och därför ej undgår att visa och t o m förkunna, att de eftersträvar ordning när de säger sig vilja anarki!

Låt oss först anföra ett exempel på anarkismen som religion eller som uttryck för "livet självt", som de även brukar uttrycka sig. I tidn. Brand nr l, 1962, finns tre artiklar om anarkismen. I två av dem är det fråga om "anarki" respektive "ordning", vilka vi återkommer till, och i den tredje om "Anarkismens religion". I den får vi veta:

"Vi tro på livet, livet är vår religion...Vår religion är en praktisk religion… Vår inre människas frigörelse är vårt första bud. Först frigöra sig själv, sedan andra. Varje individ är sin egen frälsare och Gud. Jag måste avgöra mitt liv. Det gudomliga finns inom mig själv. Vara sann mot sig själv är det enda gudomliga... I en sådan människa förkroppsligar sig det vi kallar Gud".

Ivar Lennholm, som är en av dem som representerar denna anspråksfulla men Grönköpingsmässiga yttring av anarkism, anser sålunda att han i sig förkroppsligar en Gud! Även sånt larv får anarkismen numera dras med! Artikeln slutar med förklaringen:

"På denna grund stå vi. Denna religion, denna tro är vårt fäste i liv och död. Med den skola vi omskapa världen, vi livets förnyare, människornas omskapare och hjälpare".

Halleluja! "Vi livets förnyare, människornas omskapare", vi som är kallade att "omskapa världen"! Halleluja!
Nämnda artikel publicerades första gången i Brands Jul 1923, alltså för
nära 40 år sedan, men dess innehåll står så innerligt i överensstämmelse med "tänkandet" hos dem som nu handhar Brands redigering, att de, för att på nytt erinra läsekretsen om sin gudomliga inställning, ansett nödvändigt reproducera den 1962, fastän författaren, Ivar Lundberg, efter att han skrev den, övergick till nazismen och som furugårdare fortsatte att i nazismens namn predika precis samma religion: "vi livets förnyare, människornas omskapare och hjälpare"! Halleluja!

När sådant dravel får gälla som "anarkism" och som uttryck för andemeningen hos ledningen för en rörelse som kallar sig anarkistisk, måste det väl vara bevis för, att anarkismen nått bottenskiktet av "ideologisk förnedring"! Anarkismen! Som förr tog sig uttryck i handlingens propaganda, människor i täten och kamp för en samhällsomvälvande målsättning, nu en religion för paranoida naivister!

Alla som numera kallar sig anarkister befinner sig givetvis inte i detta förryckta själstillstånd. Men de som inte vågar ta konsekvenserna av den amorfistiska anarkin, av anarki i detta ords verkliga mening, utan i stället i sitt tänkande laborerar med ordning och organisation där de säger sig vilja anarki, befinner sig i ett lika olösligt dilemma.

Den grund dessa anarkister bygger på och utgår ifrån - och det gäller i mer eller mindre hög grad om alla anarkistiska yttringar utom amorfisterna - eliminerar genom sin anarki förutsättningarna för den ordning - vilken denna än är - som de anger som sin målsättning. Den ordning i samhället som de syftar till, är med andra ord oförenlig med deras krav på anarki. På de områden och så långt det råder en eller annan form av ordning, ges det inget utrymme för någon bestämd form av ordning. Detta är oemotsägligt. Ingenting kan samtidigt vara vad det inte är, lika litet som det är möjligt att dra en slipsten åt båda hållen samtidigt.

Den som samtidigt säger sig eftersträva både en bestämd ordning genom en därför nödvändig organisation och anarki, frihet från skyldigheten att underordna sig de regler för handlandet som är konstitutiva för organisationen och ordningen, kan inte undgå att hamna i en olöslig motsägelse. Detta har allt flera anarkister sedan länge börjat inse eller åtminstone få en förnimmelse av med följd, att de för att kunna krångla sig ur denna dilemma tagit och tar sin tillflykt till lögnen, att anarki inte är anarki, utan ordning!
Med detta logiska felslut som grundval och utgångspunkt tvingas de sedan fullfölja sitt resonemang med s k cirkelbevis, där påståenden, som skulle men inte kan bevisas, får gälla som bevis för andra påståenden i det oändliga enligt temat: anarki betyder ordning, ordning betyder anarki!

Vi ska peka på några exempel som bevisar detta. Vi håller oss till den som ligger oss allra närmast i tiden. För några veckor sedan stack man ett flygblad, rubricerat "Anarki" i händerna på mig, i vilket man förklarade:

"Våra ordböcker och lexikon ger falska upplysningar...Man utgår från att anarki innebär laglöshet och ...att anarki är kaos och oreda".

Efter att ha fått detta besked om våra ordböckers och lexikas "falska upplysningar" om ordet anarki, ehuru detta ord i dess etymologiska och språkliga betydelse vunnit burskap långt mer än två tusen år innan det av Jeremy Bentham första gången kom till användning i anslutning till frågan om samhällets gestaltning, fick vi i samma upprop även veta:

"Det förhållandet, att anarki är ett tillstånd utan lag, betyder inte laglöshet (!) eller "kaos och oordning", utan innebär "ett tillstånd av högsta grad av ordning och reda"!

Hur förhåller det sig med logiken i detta resonemang? Om ett tillstånd utan lag inte betyder laglöshet, vad kan man då mena med: utan lag och laglöshet?

Den som författat detta upprop har dock sannolikt en mycket stark känsla av att kravet på anarki, som element i samhällets gestaltning, är så orimligt att han inte bara måste göra gällande att ordet anarki betyder motsatsen till sin etymologiska, genom tradition rotade och - med undantag för en del anarkister - allmänt vedertagen innebörd! För att kunna driva denna mening måste han dessutom brännmärka alla språkforskare, alla semantiker och ordboksförfattare som förfalskare och illasinnade fiender till anarkismen och dem, som under det senaste århundradet "sökt göra sig" genom en beteckning, vars verkliga innebörd de flesta visat att de inte vågat eller vågar ta de riktiga konsekvenserna av, då de i stället sökt och söker intala sig själva och inbilla andra, att anarki betyder motsatsen till vad detta ord i realiteten innebär!

Hur har man kunnat hamna i denna dilemma och varför söker man hävda sin mening genom en lögn, vilken på ett så uppenbart sätt avslöjar sig i vederbörandes eget resonemang?

Den ende anarkist som veterligt ifrågasatt lämpligheten av "anarki" som beteckning på en rörelse med samhällsomdanande uppgift, är Peter Kropotkin. Han gjorde för sin del ingen ansats att försvara beteckningen anarki som konsekvens av de idéer om samhällets gestaltning, som han själv företrädde, utan sökte rättfärdiga rörelsen genom att förklara att den fått beteckningen anarki som "öknamn" av dess motståndare, vilka började använda denna beteckning i nedsättande syfte mot dem som ursprungligen kallade sig federalister för att inte bli förväxlade med Proudhons mutualister. I "En upprorsmans ord" säger Kropotkin i kapitlet om "Ordningen":

"Man förebrår oss ofta för att vi som motto antagit ordet anarki...Men låt oss till en början anmärka...att en ny riktning sällan har möjlighet att välja sitt eget namn. Det var icke geuserna i Brabant som uppfann sitt namn... Men från att först vara ett öknamn...blev det brukat av partiet..."

Detsamma gäller om den anarkistiska rörelsen säger Kropotkin - även om det verkar vara en sökt och dålig motivering; Han tillägger:

"När det ur Internationalens sköte framsprang ett parti som förnekade auktoriteten i denna organisation och revolterade mot all auktoritet i varje form (vilket vi aldrig funnit någon anarkist göra i praktiken! RH) kallade detta parti sig först för federalistpartiet...Vid denna tidpunkt undvek de själva att kalla sig anarkister. Ordet an-arki...syntes alltför intimt förbundet med Proudhons parti, vars idéer om ekonomiska reformer Internationalen... bekämpade...Det var för att bringa oreda, som det behagade motståndarna att bruka denna beteckning. De ville med ordet anarki visa att federalisterna önskade åstadkomma oordning och kaos, utan hänsyn till följderna".

Följden blev, enligt Kropotkin, "att partiet tog det namn man gav det" utan hänsyn till följderna: För egen del säger Kropotkin, att "det (ordet anarki) icke var väl valt för ett parti, som går till erövrandet av en ljusare framtid.

I detta besked har nog åtskilliga anarkister haft anledning att instämma, även om det skett i tysthet, medan andra, och det gäller nog om flertalet, genom att kalla sig "anarkister" omgett sig med ett märkvärdigt skimmer och en mystisk nimbus, utan att ens kunna ge ett otvetydigt besked om vad de menar med eller syftat till med sin anarkism, vilken därför blivit offer for alla tänkbara orimliga tolkningar. Ju orimligare meningar, desto mera märkvärdiga har åtskilliga ansetts och anser sig vara. "En anarkist!" "Va ä han for någe"!?

En beteckning på en rörelse som grundar sin verksamhet och framtid på en lögn, lögnen att anarki betyder raka motsatsen till den allmänt gängse, genom uråldrig tradition gällande meningen, kan sannerligen inte sägas "vara väl vald" med tanke på andra människor än de, som till följd av ett förryckt själstillstånd har behov av att streta mot strömmen oberoende av vilken organisatorisk inriktning samhällsutvecklingen har eller får.

En av de två andra artiklarna i ovannämnda nr av Brand "Anarkismen i nutiden", börjar med följande förklaring:

"Om man slår upp en ordbok, vilken som helst, så finner man att ordet anarki uppges betyda laglöshet, upplösning av samhällsordningen, förvirring, kaos o s v".
Men, tillägger författaren: "Ingenting är mer oriktigt"! Ingenting! Ju mera osäker en person är på sin sak, till desto större överdrift gar han i regel. Enligt denne anarkists tolkning av anarkismen innebär den "en socialt ändamålsenlig gemenskap" och icke anarki! Detta gäller, enkelspårigt som vanligt, oberoende av skillnaden mellan de många oförenliga riktningar som rivaliserar med varandra under beteckningen anarki och utan något besked om vari "gemenskapen" består eller hur den ska fungera i och genom sin anarki!

Gemenskap förutsätter organisation och regler, som de som tillhör den måste underkasta sig och - hur obehagligt uttrycket än låter - vara slavar under, för att gemenskapen ska kunna uppstå och äga bestånd. Det frihet, ordet anarki representerar, betyder upplösning av gemenskapen i sanna utsträckning som man låter anarkin få insteg i densamma.

I den andra av de tre artiklarna om anarkismen i nämnda nr av Brand, "Vad är anarkism", säger författaren:

"En fördom, missuppfattning eller bristande kunskap är att anarkismen betyder oordning och våld".

Så stor har fräckheten således blivit i vissa kretsar bland dem som kallar sig anarkister, att de brännmärker dem som håller sig till den realitet ordet anarki representerar, för "fördom, missuppfattning eller bristande kunskap"! För att visa detta drar författaren - "plattitydernas mästare" - till med följande förklaring:

"Ifråga om oordning och våld är anarkismen anhängare av ordning och principiell fiende till våld. Man behöver i detta fall endast hålla sig till ordets betydelse och ta del av lärans utformning sedan århundraden tillbaka, från filosofen Aristippos till den religiöse anarkisten Tolstoy, Proudhon, Bakunin och Kropotkin".

Hur mycket är sant och riktigt i detta uttalande? Det rör sig i detsamma, fullständigt oberoende av skillnaden mellan de olika anarkistiska riktningarna (låt oss enbart nämna: de amorfistiska, individualistiska, pacifistiska, illegalistiska, mutualistiska, kollektivistiska, kommunistiska, fria kommunistiska och absolut kommunistiska anarkisterna) om att anarkismen är:

  1. anhängare av ordning
  2. principiell fiende till våld
  3. att man endast behöver hålla sig till ordets betydelse och
  4. lärans utformning för att få besked om att anarki betyder ordning och avvisande av allt våld
  5. att Tolstoys, Proudhons, Bakunins och Kropotkins oförenliga uppfattningar bekräftar att det i punkterna 1-4 sagda är riktigt och
  6. att Aristippos var anarkist.

Den som gör sig mödan att granska dessa påståenden undgår inte erfarenheten att inget av dem äger relevans!

Utgår vi från det tillstånd som den amorfa anarkien skulle leda till, d v s fullständig frihet på alla områden i alla avseenden utan någon, vare sig moralisk eller artificiell begränsning, ett tillstånd i vilket det inte finns några samlevnadsregler och i vilket "det virrvarr och den oreda" råder, som enligt de gamla grekerna "var i begynnelsen" och som de som motsats till ordning kallade kaos, så innebär varje samlevnadsregel som införes i detta kaos ett steg till regelbunden ordning, vilken i samma grad upphäver kaos. Alla andra anarkistiska riktningar representerar därför mer eller mindre stora avsteg från det kaos i relationerna mellan människorna, som betecknas med uttrycket amorf anarki, till skillnad från de mer eller mindre modifierade anarkistiska riktningarna. Varje modifiering av den fullständiga anarkin innebär således en mer eller mindre begränsad ordning i avsikt att komma ifrån anarkin. Detta är ju en strävan av människorna att bringa anarkin i samlevnaden ur världen och icke en strävan till anarki, ens om de kallar sig anarkister.

Skiljer vi som sig bör och som måste ske i logiskt tänkande i främsta rummet mellan de angelägenheter i vilka vi vill åstadkomma en bestämd ordning och som därför bör tillhöra den sfär som vi kallar samhället eller den samordnade sfären, och den sfär inom vilken vi har att göra med den personliga friheten, vid sidan av den samordnade sfären, så kan det ju inte bli fråga om ett anspråk på anarki inom den samordnade sfären utan endast inom den personliga frihetens sfär. Det kan råda delade meningar om var gränsen mellan de två sfärerna bör gå, men detta är ju ett annat problem, vilket inte berättigar oss att påstå att vi har att göra med anarki där det råder ordning eller att vi menar ordning när vi eftersträvar anarki! Det är ju att göra sig skyldiga till ett halsbrytande, orimligt och rent avskräckande talesätt.

Då de enskilda själva allmänt inför en mer eller mindre ordnad livsstil i anslutning till därför nödvändiga levnadsregler även inom den för den personliga friheten reserverade sfären, kan vi med rätt tala om anarki endast inom den del av denna sfär, där den enskilde inte följer några regler i sitt beteende och inte visar någon form av livsstil. Att öka utrymmet eller "livsrummet för anarkin" inom den för den personliga friheten reserverade sfären är, även för dem som önskar mera oreda i sitt liv, något helt annat än att skapa anarki där erfarenhet och förstånd talar för, att ordning och organisation inte bara utgör oersättliga drivkrafter för utvecklingen och människornas behovstillfredsställelse, utan även bereder dem den största personliga friheten.

Sistnämnda sanning har svårighet att vinna resonansbotten i de anarkistiska kretsarna. Där ägnar man hela intresset åt djungelfriheten, den frihet som vi förlorar mer och mer av genom den samhälleliga organisationens utveckling, men inte inser eller vill inse och värdesätta den förvärvade friheten, den frihet som vinns som resultat av ökad och förbättrad organisation.

Djungelfriheten är oreglerad, okultiverad frihet, som innebär kaos, anarki till skillnad från den förvärvade friheten. Denna är en genom organisation och mödosamma ansträngningar förvärvad och kultiverad frihet, vilken visserligen kan förvandlas till och slå följe med djungelfriheten - om de som får ta de obehagliga konsekvenserna därav medger och finner sig i detta - men som annars är positivt skapande och icke som djungelfriheten en destruktivt verkande frihet.

9. Ett bland många andra avskräckande exempel på hur anarkismen kan tolkas!

I den senast citerade artikeln talar författaren om den anarkistiska "lärans utformning sedan århundraden, från filosofen Aristippos till den religiöse anarkisten Tolstoy, Proudhon, Bakunin och Kropotkin".

Enligt det resultat Kropotkin kom till genom sina forskningar, användes ordet "anarki" i anslutning till frågan om samhällets gestaltning, första gången av Jeremy Bentham, liberalerna Henry Sidgwicks, Herbert Spencers och Stuart Mills lärofader, för enbart omkring 150 år sedan. Proudhon gjorde bruk av det ett 50-tal år senare i samma liberala mening, som Bentham använt detsamma.

Att Aristippos skulle vara anarkismens fader är en nyhet, men en sannolikt omtyckt föreställning för åtskilliga anarkister och särskilt klarläggande för ifrågavarande författares, C J Björklunds, anarkism, även om han tidigare inte haft mod att ge offentlighet åt dem.

Aristippos verkade under 300-talet f.Kr. och anses vara den som först gjorde hedonismen till föremål för filosofiska och teoretiska betraktelser, varför han i filosofins historia gäller som hedonismens fader med Hegesias, "självmordsintalaren" och Theodorus Athlos och dottersonen Aristipp, som främsta lärjungar.

Begreppet "hedonism" kommer från det grekiska hedone som betyder njutning och gäller som beteckning på den idériktning inom det filosofiska tänkandet, som brukar sammanfattas i formeln: njutningen är huvudsaken för människan. Hedonismen är således gourmandernas (frossarnas) och libertinernas (vällustingarnas) samhällsuppfattning eller "ideologi"!

Hedonismen kallas även den "kyrenaiska" eller "cyrenaiska" skolan inom den grekiska filosofin. Aristippos var från det genom slavarbete välsituerade Kyrena. Logiskt utmynnar hedonismen i cynism, men den får därför inte förväxlas med "cynismen", dvs den filosofiska skola som räknar Antisthenes som sin förste om än ingalunda främste målsman.

Enligt hedonismen är lusten det goda, smärtan det onda och njutningen det enda för människan eftersträvansvärda, medan det mödosamma arbetet, förutsättningen för större delen av det som ger möjlighet till njutning, är oangenämt, motbjudande, smärtsamt och något föraktligt, som det inte tillkom andra än slavarna att ägna sig åt.

Aristippos definierade det goda som största möjliga summa av positivt njutningsfyllda livsögonblick. Hegesias ansåg emellertid för sin del, att summan av de njutningsfyllda ögonblicken för flertalet människor om inte rent av för alla blir mindre än summan av olust- och smärtfyllda ögonblick. Denna tes predikade han med sådan lidelse, kraft och verkan att han drev många av sina åhörare att begå självmord. Detta är anledningen till att han fick beteckningen "självmordsintalaren".

Om Theodorus Athlos får vi i Wägners "Den grekiska filosofins historia" följande upplysning:

"Theodorus...drog med cynisk hänsynslöshet de yttersta konsekvenserna av det hedonistiska betraktelsesättet. Sålunda förklarade han, att - då alltings värde låg i den fördel, den kunde bereda den handlande - allt som var för den vise fördelaktigt, var honom tillåtet. Att vissa handlingar stämplades som dåliga, skedde bara för att hålla den okunniga massan i styr. Den vise borde inte låta binda sig vid dylika fördomar; han behövde, ifall ändamålet så fordrade, inte skygga varken för äktenskapsbrott, stöld eller tempelrov".

Har detta något med anarkismen att göra? Björklund och likasinnade anarkister anser att så är fallet, och obestridligen har en del anarkistiska attityder vissa släktdrag gemensamma med hedonismen, släktdrag som Björklund tycks ha särskilda sympatier för och som gör att han vill att hedonismen ska anses vara liktydig med anarkism. Vi ska nöja oss med att peka på tre såna släktdrag.

Den som driver kravet på frihet in absurdum, har naturligtvis någon avsikt med detta. För dem, enligt vilka en handlings värde ligger i den fördel den skänker den som är inställd på att få njuta fördelar, är friheten eller makten förutsättningar för att handlandet ska kunna leda till sådana. Det lärde Theodorus och det lär även Björklund ha lärt av Aristippos.

För det andra sammanfaller de "idéer" de illegalistiska anarkisterna på sin tid gav prov på, med de konsekvenser Theodorus drog ur hedonismen. Deras motiv var visserligen åtminstone i många och kanske flertalet fall andra, men handlingssättet röjde ett omisskännligt släktdrag med hedonismen.

För det tredje - och det är nog här vi har att söka Björklunds sympatier
för hedonismen - är det anarkistiska betraktelsesätt som Max Nettlau kallar den "absoluta kommunismen" och som innebär "fri förbrukning" i förening med "frihet från allt tvång till arbete", helt i överensstämmelse med hedonismen. Genom denna tolkning av den kommunistiska anarkismen - vilken, att döma av den motivering som oftast anföres för den, är mest allmän - blir den en lära för gourmeter, eller i varje fall för människor för vilka njutningen är huvudsaken, medan det för njutningen nödvändiga arbetet röner mindre "förståelse" och intresse.

Visst finns det hedonister även bland anarkisterna, men frågan är om anarkismen genom detta synsätt kan undgå att göra bort sig själv? Har den inte redan gjort detta?

Hur står det för övrigt till i huvudet på de personer som intalat sig själva och söker förmå andra att acceptera den orimliga föreställningen, att vällustingen Aristippos och asketen Tolstoys diametralt motsatta betraktelsesätt och livsinställning är uttryck för samma uppfattning och låter förena sig i Anarkismen? Skulle en asket och en liderlig vällusting kunna trivas vid samma bord?

Har Björklund, som "under hela sitt liv ej varit annat än anarkist", som
någon skämtsamt sagt, inte upptäckt, att summan av hans egna njutningsfyllda ögonblick varit mindre än summan av de olust- och smärtfyllda ögonblicken, och att han och alla andra anarkister med samma mening och i samma situation, enbart kan ha att välja mellan att begå självmord eller att överge sin "hedonistiska anarkism? Eller har Björklund verkligen lyckats krångla sig till "ett överskott av njutning" i förhållande till den han gjort sig förtjänt utav?

Hade Björklund haft möjlighet till "fri förbrukning med frihet från tvång till arbete", så är det väl rätt tvärsäkert att han skulle ha åberopat sig på Aristippos och tillhört hedonisterna, eftersom han nu sätter Aristippos namn först på listan över de anarkister han refererar till som stöd för den "ordning" han syftar till i samhället genom sin anarki! Är det något att förundra sig över att människor med en hedonistisk livsinställning är "principiella fiender" till all makt och att de stämplar allt tvång som våld!

Det finns anarkister som känner sig illa berörda när de hör anarkismen tolkas på olika sätt. De menar att endast deras egen tolkning är riktig och inser ej eller vill inte inse eller erkänna, att anarkismen kan tolkas på lika många olika sätt som den själv ger frihet till olika tolkningar! Endast genom att uppställa bestämda regler inom vilka gränser den måste tolkas, är det möjligt att begränsa antalet tolkningar, men hur skulle det då gå med anarkismens eget anspråk på frihet från varje yttring av tvång? Har inte en person, som kallar sig anarkist, frihet att tolka anarkismen på det sätt han själv behagar? Antingen blir anarkismen ett hopplöst gungfly av inre motsägelser genom ett virrvarr av olika tolkningar, eller måste den underkasta sig det tvång som följer av de regler genom vilka dess tolkningar måste begränsa sig. Logiken medger ingen annan möjlighet.

10. Kan en rörelse, som syftar till en socialistisk eller kommunistisk ordning i samhället, vara "principiell fiende till våld"?

Är alla anarkister "principiella fiender" till det våld genom organiserad makt, utan vilket arbetarna inte kan befria sig själva och konsumenterna från den kapitalistiska utsugningen? Ja eller nej! Är det inte för oss, som har vårt öde förknippat med arbetarrörelsens socialistiska uppgift nödvändigt att definitivt skilja mellan de anarkister som besvarar denna fråga med "ja" och dem som besvarar den med "nej" och obevekligt säga upp bekantskapen med de förstnämnda!

Påståendet att anarkismen är "principiell fiende till våld" är av den art att det endast kan vara sant eller falskt . Är det någon svårighet att visa att det är falskt och en lögn om man, vilket Björklund gör, påstår att det gäller om anarkismen som sådan!

Granskar vi anarkisterna och de olika anarkistiska riktningarnas uppfattningar i denna fråga, så blir det med ens uppenbart att det funnits och finns anarkister som varit och är pacifister och andra som inte varit eller är det - även bland dem Björklund nämner och därför är ohederlig nog att genom sitt påstående beskylla för vad de icke varit!

Att Tolstoy var pacifist innebär ju inte att Bakunin eller Kropotkin var det, och vad vet Björklund om, vilken ställning Aristippos intog i denna fråga? Bör inte en person som nått pensionsåldern kräva av sig själv att inte prata i vädret och att avhålla sig från generaliseringar genom vilka han inte bara drar löje över sig själv utan gör sig skyldig till uppenbara osanningar?

Konsekvenserna av Tolstoys pacifism blev, att han var "principiell fiende" till arbetarrörelsen på grund av den organiserade makt, det tvång och det våld arbetarna sökte utöva genom den i sin kamp mot kapitalismen. Detta är inte blott konsekvensen av utan även syftet med pacifismen så snart man söker pacifisera arbetarrörelsen! Tolstoys målsättning var icke av den art att den krävde någon makt. Han var anarkist, men vare sig socialist eller kommunist. Han sökte inte samla de ryska slavarna till kamp mot kapitalismen, som han själv tillhörde. Den som därför söker introducera Tolstoys tankegång i arbetarrörelsen för att eliminera en av de oavvisliga förutsättningarna för dess socialistiska uppgift, visar därmed bara att han genom sin pacifism i likhet med Tolstoy är "principiell fiende", om inte till arbetarrörelsen som sådan så långt den kan bereda vederbörande ett lättfånget levebröd, men då det blir fråga om dess socialistiska uppgift. Den senare förutsätter den makt respektive det våld, utan vilket kapitalismen och utsugningen inte kan bringas ur världen.

De som är "principiella fiender" till denna makt och detta våld kan från arbetarnas och från socialistisk synpunkt inte betraktas eller bedömas på annat satt än som agenter åt eller lömska försvarsadvokater för kapitalismen. Om en sådan person kallar sig anarkist, ändrar i detta fall ingenting, men visar på ett ofrånkomligt sätt att det finns anarkister, som arbetarrörelsen har anledning att hålla på vederbörligt avstånd. Hade SAC gjort detta skulle den rörelsen nu ha tett sig på ett helt annat sätt än den gör.

Ingenting lär kunna anföras som bevis för att ens Proudhon var pacifist. Tidn. Brands redaktion borde veta att han var anhängare till och pläderade för att Frankrike skulle ge sig i krig mot ett av dess grannländer.

De "ekonomiska reformer" som Kropotkin ovan talar om att "Proudhons parti" syftade och begränsade sig till, var av den art att de inte förutsatte någon makt. Proudhon avsåg inte varken kapitalismens eller utsugningens avskaffande. Hans parti var i likhet med exempelvis vårt lands nuvarande centerparti småföretagarnas språkrör. Det var uteslutande deras distributionsproblem och kapitalbehov för företagens utveckling, Proudhon intresserade sig. Den makt arbetarna måste skaffa sig för att kunna avskaffa den kapitalistiska utsugningen, hade han inget intresse för. Det var ett problem, som resolut avvisades av mutualisterna.

Men - var detta fallet även om Bakunin och hans anhängare? För dem som stupade på barrikaderna i kampen för Pariserkommunen? Eller som tillhörde den av Bakunin skapade "Alliansen", vilken var en raffinerat genomtänkt organisation för en avgörande kamp mot kapitalismen i hela Europa under ledning av de hundra "Internationella bröderna"? Var de "principiella fiender till våld"? Var har vi de "principiella fienderna till våld" då det är fråga om verkliga avgöranden?

"Alliansen" var organisatoriskt till en del offentlig och till sin andra del hemlig. Den var organiserad i tre sektioner på sådant sätt att en diktatur skulle bli genomförbar i minsta detalj. Den översta eller exekutiva sektionen bestod av de hundra "Internationella bröderna". De kände varandra, måste verka i enlighet med precis samma principer, men var inte kända av de profana. "De äger inget annat fosterland än den allmänna revolutionen och ingen annan fiende än reaktionen".

Den andra sektionen bestod av de "Nationella bröderna", en sektion på hundra man i varje särskilt land, som tillsattes av de "Internationella bröderna. Bröderna i dessa två sektioner fick inte vara ekonomiskt bundna vid eller på något annat sätt beroende av det bestående samhället, och måste ha visat prov på att de "hade fan i kroppen". De nationella bröderna hade till speciell uppgift att förbereda och ta hand om ledningen av revolutionen i sina länder. Den tredje sektionen omfattade alla pålitliga anhängare i respektive länder. De skulle ha hand om ledningen inom de lokala organisationerna och figurera vid kongresserna.

I "Alliansens" program hette det bl a :

"De internationella brödernas association vill en allmän revolution, på samma gång social, filosofisk, ekonomisk och politisk, så att av tingens nuvarande ordning, som vilar på privategendom, på exploatering, på auktoritetsprincipen...icke må bliva kvar sten på sten, i hela Europa till en början och därefter i den övriga världen. Med dessa lösenord: 'Fred för arbetarna!' 'Frihet för alla förtryckta' och: 'död för alla slags tyranner, blodsugare och förmyndare!' 'vilja vi förstöra alla stater och alla kyrkor med alla deras institutioner och religiösa, politiska, juridiska, finansiella, polisiära, akademiska, ekonomiska och sociala lagar, på det att alla dessa miljoner bedragna, förslavade, plågade och utsugna människor äntligen skola bliva befriade från sina...ledare och välgörare, de må vara associationer eller individer, för att hädanefter kunna andas fullständigt fritt."

Man måste, heter det vidare, förstöra allt "för att åstadkomma en fullständig amorfism", ty om en enda av de gamla formerna bleve i behåll, "skulle den bli ett embryo, varur de gamla sociala orättvisorna skulle födas på nytt".

Man har sagt att det efter denna revolution ingenting annat kunde finnas kvar, än "den luft i vilken de 'befriade' kunde andas fritt"! Skulle ett sådant tillstånd kunna uppstå utan "våld"?

I sitt upprop "Revolutionens principer", för spridning i Ryssland, förklarade Bakunin:

"Då vi icke erkänna annan verksamhet än den förstörande, förklara vi, att formerna för denna verksamhet kunna vara ytterst olika: gift, dolk, snara. Revolutionen helgar allt utan åtskillnad".

I den chifferskrift allmänne åklagaren lät översätta till Netchajef-processen vid sessionen 8 juli 1871, hette det bland annat:

"Revolutionären är en människa, som vigt sitt liv åt den stora saken. Han får varken ha några personliga intressen, affärer, känslor eller egendom. Han bör helt och hållet gå upp i ett enda uteslutande intresse, i en enda tanke, en enda lidelse: revolutionen: Han har blott ett enda mål, en vetenskap: Förstörelsen. För detta mål, och bara för det, studerar han mekanik, fysik, kemi och stundom medicin...För honom är allt som bidrager till revolutionens seger moraliskt, allt som hämmar den omoraliskt och brottsligt… Han bör vara beredd att dö, att utstå tortyr såväl som att med egna händer döda alla, som lägga hinder i vägen för revolutionen".
Vi har återgivit dessa satser - det finns en massa sådant belysningsmaterial - endast för att med dem som bakgrund fråga: var Bakunin "principiell fiende till våld"? Om detta inte var fallet, varför ger Björklund och Brand då spridning av det lögnaktiga påståendet att han var det? Då Björklund själv utgivit en om än lika intetsägande som mångordig skrift om Bakunin, är det väl anledning antaga, att han inte är fullständigt omedveten om att han ljuger när han utkolporterar villfarelsen att Bakunin var principiell fiende till våld"! Vad är avsikten med denna tarvlighet?

Kropotkin var genom sin förnämliga ofta till gränsen av naivitet drivna humanistiska inställning i mentalt avseende nära nog raka motsatsen till Bakunin. Men var han därför "principiell fiende till våld"? Det lär inte vara möjligt att leta fram något uttalande i hans skrifter som med någon rätt kan tydas som pacifistiskt. Däremot är det möjligt att plocka fram hundratals uttalanden av honom som ger besked om motsatsen. Han var ju på sin tid t o m anklagad för att vara krigshetsare, genom sitt ställningstagande under första världskriget och om han fått uppleva andra världskriget hade han säkerligen helt engagerat sig i kampen mot de nazistiska länderna. Kropotkin sökte aldrig förmå arbetarna att avhålla sig från användning av några medel som de i sin avgörande kamp mot kapitalismen måste göra bruk av för att hemföra segern. Den som påstår annat söker i ett eller annat syfte bedra sina medmänniskor.

För att få ett karaktäristiskt exempel på kvintessensen i Kropotkins tankegång ifråga om arbetarnas kamp mot kapitalismen och vad som krävs av den för att befria sig från utsugningen, behöver vi inte bläddra genom många sidor i någon av hans skrifter. På måfå slår vi upp en sida i "En upprorsmans ord", där vi finner följande:

"Vad som är viktigt för oss det är att fastslå det mål som vi föresatt oss att uppnå. Och icke bara fastställa det, men också förkunna det med ord och handling, på ett sätt som gör det i högsta grad populärt, så populärt att det på handlingens dag undslipper allas mun. Det är en uppgift långt nödvändigare än man i allmänhet föreställer sig; ty om detta mål än står helt levande för ett litet antal, så är detta ingalunda förhållandet med den stora massan som blivit bearbetade av de borgerliga, liberala, kommunalistiska och kollektivistiska tidningarna etc."

Av målets art följer enligt Kropotkin skyldigheten att skapa de för dess genomförande nödvändiga förutsättningarna. Vi slår upp en annan sida i samma skrift. Där säger han:

"Medger ni nödvändigheten av den privata egendomens avskaffande? - Medger ni nödvändigheten av att, till förmån för alla, expropriera de nuvarande innehavarna av de samhälleliga rikedomarna? - Förstår ni nödvändigheten av att leva i enlighet med dessa principer? - Se där vad man fordom begärde av de nykomna innan man tryckte deras händer som socialister...Denna övertygelse om nödvändigheten av att förbereda sig för expropriationen inför den stundande revolutionen, var den ursprungliga socialistiska tanken".

Denna tanke, nödvändigheten för arbetarklassen att vara fullt införstådd med målet, var för Kropotkin huvudsaken. För den som är klar över målet är det ingen svårighet att inse förutsättningarna för dess genomförande och de förberedelser dessa kräver. .Att säga till arbetarna, att ni måste göra så eller så, är fullständigt felaktigt och förkastligt. Motståndet kommer att både till sin art och styrka bli olika på olika platser och i olika länder. Arbetarna måste därför vara så grundligt och allsidigt orienterade och förberedda, att de är i stånd att hemföra segern vilken karaktär och vilken styrka det motstånd de möter än kommer att få.

Denna genomtänkta uppfattning hade Kropotkin redan långt innan den syndikalistiska rörelsen hade blivit kallad till livet. När han senare studerat den och det den syftade till, förklarade han i sin lilla skrift, "Syndikalism och anarkism":

"Syndikalismen är den enda rörelsen som för tänkande människor visar en väg ut ur den återvändsgränd, in i vilken den kapitalistiska utvecklingen för närvarande drivit vårt släkte".

Tyvärr har den syndikalistiska rörelsen blivit så erbarmligt misskött, och anarkiserad, att den sedan Kropotkin gjorde detta uttalande, lämnat fältet fullständigt öppet för bolsjevismen i vissa och för socialdemokratin i andra länder, utan att kunna göra sin egen mening gällande, ehuru rörelsen i flera länder haft de tänkbaraste bästa förutsättningar att hävda sig, om den på ett obrottsligt konsekvent, lättfattligt och uppriktigt sätt fullföljt utvecklingen av och arbetet för sina ursprungliga idéer. Tyvärr drevs den in på avvägar redan vid konferensen i London 1913, och spårade sedan fullständigt ur när lAAs sekretariat förlades till Tyskland.

Kropotkin rekommenderade varken gift eller dolk, men han var lika medveten som Bakunin om att kapitalismen överallt, där kampen mellan arbetarna och den går in i ett avgörande skede, kommer att resa allt tillgängligt motstånd till det yttersta, och att arbetarna därför inte kan ta avstånd från några nödvändiga eller tänkbart verksamma medel utan att det kan betyda kapitulation från deras sida redan innan kampen på fullt allvar börjar. För Kropotkin stod det därför fullt klart, att de som sökte pacifisera arbetarrörelsen medvetet eller omedvetet går kapitalismens ärenden.

11. Frihet - makt - rättvisa

Vi skulle vilja se den i ansiktet som förnekar, att makten har en funktion att fylla i övergången från den kapitalistiska ordningen till en socialistisk eller kommunistisk ordning inom näringslivet. Ävenså skulle det vara av speciellt intresse att få se den i "syna", som bestrider, att friheten kan missbrukas såväl som makten, eller att inte orättvisor kan åstadkommas genom missbruk av friheten såväl som genom missbruk av makten. Att man måste erkänna bådadera beror främst på, att den ene kallar frihet vad den andre kallar makt.

I handlandet är friheten och makten ömsesidigt beroende av varandra. Ingen har frihet till det han inte har makt eller makt till det han inte har frihet. Friheten och makten är visserligen uttryck för två olika realiteter, men i det mänskliga handlandet förutsätter dessa två realiteter varandra. I handlandet är den ena betingelse för den andra.

När liberalen gör anspråk på frihet att tillägna sig oförtjänt överskott i inkomst i form av profit på andra människors bekostnad, bottnar den frihet genom vilken han utsuger andra, i den ekonomiska makt genom vilken han får och har denna frihet. På detta sätt erhåller kapitalismen sin näring och förklaring. Kapitalismen lever som sutenör på den "moraliskt lösaktiga", "frikostiga" och "toleranta" skökan Liberté.

Här rör det sig således om en frihet som verkar genom makten och som därför bländar den reflektionslöse då han inte inser att makten förlänar usurpatoren hans frihet.

Så förhåller det sig när Rättvisan (kravet på reciprocitet i människornas förhållande till varandra) saknar den makt som är nödvändig för att kunna förhindra Ohederligheten att utnyttja sin makt under beteckningen frihet.

När det däremot gäller att avskaffa en eller annan orättvisa, förhåller det sig på rakt motsatt sätt. Då måste friheten och makten byta roller. En orättvisa kan nämligen inte avskaffas på annat sätt än genom en eller annan form av makt, moralisk, organisatorisk, artificiell eller fysisk makt. Sådan är människans natur, vad hon än föredrar att kalla sig. Ingen form av makt har emellertid möjlighet att göra sig gällande på ett avgörande sätt, om den ej har frihet därtill.

Ordet "frihet" är ett insmickrande och därför särskilt av lågsinnade människor i både tid och otid utnyttjat "spinnord", medan ordet "makt" är ett av motvilja laddat "morrord". Den ohederlige, som smickrar in sig hos allmänheten genom att appellera till friheten för att den stillatigande och motståndslöst skall låta utnyttja sig genom den makt varpå han grundar sin frihet, har därigenom alltid en förmånsställning hos den oreflekterade massan, hos dem som stannat i sin själsliga utveckling i lekåldern, medan Rättvisan måste vädja till den makt utan vilken Ohederligheten inte kan besegras.

I kampen mot orättvisorna är friheten fullständigt vanmäktig utan hjälp av makten. Individualismens främste målsman, Max Stirner, som annars skulle ha varit frihetens främste representant, fann sig av det resultat han kom till genom sin analys av frihetens och maktens förhållande till varandra, tvingad att slå fast: Min frihet består i och beror av min makt: Vad gagn har jag av den frihet jag inte har makt att göra bruk av?

Med denna - av utrymmesskäl tyvärr alltför ofullständiga analys av det i sociologiskt avseende betydelsefulla problemet om förhållandet mellan friheten, makten och rättvisan - har vi velat konstatera, att medan usurpatörerna har fördelen att åberopa sig på friheten genom den ekonomiska makt de förfogar över, så måste de som vill bringa orättvisorna ur världen appellera till arbetarna att skaffa sig och göra bruk av därför nödvändig makt!

Detta kan en målmedveten socialist eller kommunist inte undgå att inse. Däremot har det ofta och tyvärr alltför ofta hänt, att anarkister drivit sitt krav på frihet så långt att de slagit följe med liberalerna och hamnat på usurpatörernas sida i den kamp som måste utkämpas av dem, som gjort och kommer att göra genomförandet av en socialistisk ordning i näringslivet till sin uppgift. Det tjänar ingenting till att förneka detta, för vilket bevisen är så många och överväldigande.

Till slut: Låt oss aldrig förlika oss med dem, som åsidosätter kravet på rättvisa för att få frihet eller makt att handla oegentligt mot sina medmänniskor! - Aldrig motsätta oss användningen av den makt, som är nödvändig för att genomföra fullständig rättvisa inom näringslivet! - Aldrig uppgiva kampen för den frihet som är möjlig när kravet på fullständig rättvisa blivit genomfört! - Aldrig förbise att det i de industrialiserade länderna är arbetarna som genom sin fackliga rörelse främst har skyldigheten att befria sig själva och konsumenterna från den kapitalistiska utsugningen genom näringslivets socialisering och genom självstyrelse i företagen bli bärare av den blivande produktionsordningen så långt de avhåller sig eller av konsumenterna förhindras att skapa monopol för nya former av utsugning.

ÖPPET BREV TILL"ANARKO-SYNDIKALISTERNA"

Inser ni inte, att den syndikalistiska rörelsen genom dess anarkisering, ofrånkomligt sönderfaller bit för bit till dess att det till slut inte återstår annat än ett fåtal enskilda individer, vilka - i likhet med maskarna från den ruttnande kroppen - i "frihet" försvinner i det okända och att inga har större anledning att tacka er för detta än kapitalisterna?
(RUDOLF HOLMÖ)

Andra promemorian till förhållandet mellan SYNDIKALISM OCH ANARKISM

12. Några data om statens uppkomst och grundläggande uppgift

Sedan urminnes har det organ, som haft hand om förvaltningen av de angelägenheter, vilka efterhand samordnats i samhället och som förfogat över den för denna uppgift nödvändiga lagstiftande och verkställande makten, betecknats med ordet "stat" eller "staten". Denna beteckning grundar sig på en så gammal och allmän tradition, att de, som säger sig vilja "avskaffa staten", sannolikt enbart av denna anledning inte lär få glädja sig åt att någonsin se sitt krav gå i uppfyllelse.

Ytterst grundar sig staten på två ofrånkomliga realiteter, vilka på ett oupplösligt sätt alltid hängt och så länge "Adams förbannelse vilar över människan" kommer att hänga samman med människornas strävanden att samordna de angelägenheter, som de inte förmått eller förmår ordna på ett tillfredsställande sätt på enskild väg eller genom enbart fria överenskommelser.

För det första har det gällt att uppbringa de medel som fordrats för bestridande av kostnaderna för de gemensamma angelägenheternas ordnande och för det andra har det överallt varit fråga om den makt samhället tvingats skaffa sig och göra bruk av för att förmå dem, som uraktlåtit att självmant fullgöra sina skyldigheter mot samhället (och sina medmänniskor) att göra detta. I sambandet mellan dessa två realiteter har vi att söka statens uppkomst och grundläggande uppgift. Mera invecklat är inte problemet om vi gör oss mödan att gå till grunden i detsamma.

Stat (av lat. sta'tus) betyder ställning i meningen överslags-eller förhandsberäkning av för en förestående tid förutsedda utgifter för de uppgifter och institutioner som genom träffade överenskommelser samordnats i samhället och de inkomster, som fordras för täckandet av de därför ofrånkomliga kostnaderna. Betecknings stat har därför även gällt ifråga om den instans i samhället, till vilken den högsta, d v s lagstiftande makten varit förlagd oberoende av om den enbart omfattat en by, köping, kanton, stad, en nationalstat eller en riksstat som omfattat flera nationsstater, som fallet är i Förenta staterna, Sovjetunionen och Västtyskland.

Liksom vi ifråga om t ex logiken, fysiken, nationalekonomin etc. betecknar läran eller vetenskapen med samma ord som föremålet för densamma, har ordet stat som ursprungligen gällt som beteckning på utgifts- och inkomstberäkningen, överförts och även blivit beteckning på det organ för de samordnade angelägenheter, vilka utgifts- och inkomstberäkningen omfattat.

Vi kan ha olika meningar både om vilka angelägenheter den samordnade sektorn bör omfatta och om vilken territoriell omfattning den bör vara begränsad till, men så snart det rör sig om en eller flera samordnade angelägenheter inom ett mer eller mindre stort territorium med egen lagstiftande och verkställande makt, har vi att göra med en stat. Detta gäller om Monaco såväl som om Kina och i tidigare skeden har det gällt om många åtskilligt mindre ehuru självständiga samhällsbildningar än Monaco nu är.

Att avskaffa staten måste därför antingen innebära, att de institutioner och verk som är samordnade i den, elimineras, eller att man endast ger det centrala organ, i vilket de egentliga samhällsangelägenheterna samordnas, ett annat namn efter att de institutioner som man vill ha bort, "likviderats". Säkert är, att det mänskliga samhället som ofrånkomlig följd av befolkningstillväxten och de stegrade kulturbehoven, är och blir tvingat att oupphörligt vidga den samordnade sektorn, samtidigt som det bör ligga i människornas intresse att beslutanderätten differentieras i enlighet med självstyrelseprincipens krav.

13. Statens uppkomst hos de äldre kulturfolken

Om statens uppkomst hos de grekiska och romerska folken säger Fustel de Coulanges i sitt av franska akademien prisbelönta verk "Staten i forntiden", vilket var resultatet av ett helt livs forskarmöda: Varje familj, förenad genom blodsband, hade sin egen kult i anslutning till den gud de offrade åt för att vinna framgång och undgå faror. Kulten förbjöd två familjer att sammansmälta men gav dem frihet att av praktiska anledningar eller syften förena sig i vad grekerna kallade phratria (och romarna curia ), med en för de förenade familjerna gemensam kult. Phratriorna kunde i sin tur förena sig i stammar med en för den gemensam kult, och när två eller flera stammar förenade sig i anslutning till en gemensam kult, innebar detta förbund uppkomsten av en stat genom de maktbefogenheter som ifrågavarande stammars gemensamma ledning måste äga för att kunna förmå de olika stammarnas medlemmar att fullgöra sina skyldigheter, som var en direkt följd av de rättigheter förbundet mellan stammarna avsåg att ge och säkerställa.

Med den stora vikt stammarna lade vid sin egen kult ingick dessa inte förbund med varandra utan tvingande anledningar eller betydelsefulla syften. Oftast dikterades stammarnas förbund med varandra av de uppgifter som var förenade med den begynnande fasta bebyggelsen.

Från början var staten, säger Coulanges, "sålunda icke en samling enskilda individer; den var ett förbund av flera före den konstituerade samfund, vilka den låter bestå". Staten framgick ur folkens religiösa tro och utvecklades i enlighet med de regler, enligt vilka de i sin kult föreställde sig att deras gudar önskade eller krävde att de skulle bete sig för att kunna blidka dem och vinna deras gunst och bevågenhet. "Man får ej glömma", säger Coulanges, "att hos de gamle en kult var det sammanbindande elementet i varje slag av samfund". I varje särskild instans i samhället, i "familjen, i phratrian, i stammen och i staten, var det genom den härskande kulten som de regler utvecklades, vilka gällde till efterrättelse. Inom de områden där stammarna börjat rota sig genom en mera bofast tillvaro och förenade sig, omfattade staten från början endast en kanton eller köping (omgivningen kring en torgplats).

För Attikas vidkommande levde före stadsstatens uppkomst enligt Coulanges "ett hundratal sådana små samhällen isolerade från varandra i landet, utan att känna vare sig religiösa eller politiska band, vart och ett med sitt landområde, ofta i krig med varandra". De tilltagande behoven av samverkan drev dem dock att efterhand förena sig. I ett antal av fyra, fem eller sex slöt de sig tillsammans i större grupper. "Sålunda finna vi att den marathonska slättens fyra köpingar förenade sig om att gemensamt tillbedja den delfiske Apollo, folken i Pinaeus, i Phalerum och två andra kantoner förenade sig och uppförde gemensamt ett tempel åt Heracles. Efterhand gick de hundra kantonerna upp i tolv olika stater. Slutligen förvärvade Cecropiderna, som utvecklat Athene-kulten, väldet över de andra elva staterna. Alla traditioner säga samstämmigt att Theseus (omkr. l 600 f.Kr.) förenade de tolv tidigare staterna till en enda stat".

"Från den stunden var den athenska enheten grundad; i religiöst avseende bevarade varje kanton sin gamla kult, men alla antog en gemensam; i politiskt avseende bevarade var och en sina överhuvuden, sina domare, sin församlingsrätt, men över dessa lokala styrelser stod -en centrala statens ledning".

14. Det regelbundna samhället

Man får inte förbise de oerhört stora svårigheter, fortsätter Coulanges, som mötte forntidens folk då det gällde att grundlägga regelbundna samhällen. Det sociala bandet är icke lätt knutet mellan primitiva mänskliga varelser, som är så olika, så fria och så ombytliga. För att ge dem gemensamma regler, för att inrätta en myndighet som kunde åstadkomma att reglerna efterlevdes, för att bringa lidelserna att vika för förnuftet och det individuella förnuftet för det allmänna, "erfordras någonting starkare än den fysiska styrkan, någonting mera aktningsbjudande än egennyttan, någonting säkrare än en filosofisk teori, någonting oföränderligare än de fritt ingångna överenskommelserna - det erfordras någonting som i lika mån gick på djupet i allas hjärtan, och därifrån kunde göra sig gällande med makt".

"Detta någonting var tro. Ingenting har större makt över själen. En tro är visserligen vår andes verk, men det står oss icke fritt att jämka den efter gottfinnande. Den är vår skapelse, men det veta vi icke. Den är mänsklig , men vi hålla den för gud, den är verkan av vår makt, men ändå starkare än vi. Den är uti oss; den lämnar oss inte; i varje ögonblick talar den till oss. Om den bjuder oss att lyda, så lyder vi, om den för oss utstakar plikter, underkastar vi oss dessa. Människan kan kuva naturen, men är slav under sin tanke".

Coulanges ville med detta visa vilken avgörande betydelse den religiösa kulten hade och att de levnadsregler, som utbildades genom den utövade ett avgörande inflytande på samhällets gestaltning och utveckling hos de äldre kulturfolken. "Samma regler, som funnits och stadgats i familjen fick efterhand till tillämpning i phratrian i stammen och i staten". Reglerna blev efterhand modifierade, mera enhetliga och strikta, till dess att de religiösa föreställningarna började undermineras och vittra sönder genom de besuttnas själviska intressen och det anspråk på frihet som då liksom senare varit särintressenas signatur. "Den gamla ordningen försvann, och tog med sig de stränga regler, som tidigare stadgats i allting".

Makten övergick från kulten och de samlevnadsregler som framgått ur den, till de personer och släkter, som förfogade över fast egendom i Attika. "Ombildningen försiggick långsamt och omärkligt, men den var därför icke mindre fullständig". Till slut erkändes ingen annan skillnad än den som bestämdes av rikedomen. De politiska rättigheterna blev oskiljaktligt förenade med förmögenheten.
När Kleisthenes besökte Oraklet i Delfi med begäran om råd för åtgärder mot den egenmäktiga oligarkin, ägdes allt som var värt att äga i Attika, av ett fåtal släkter. Den grekiska demokratins uppkomst och snara förfall är en historia för sig som på ett belysande sätt blottar hur det ofrånkomligt går när folket inte är vuxet sin uppgift. Om orsaken till den grekiska demokratins undergång ger Coulanges följande beaktansvärda besked:

"Det gavs ej längre några regler, och demokratin kan ej leva utan de strängaste och med största noggrannhet iakttagna regler".

För studier av statens uppkomst hos de äldre kulturfolken vill vi utom Coulanges verk rekommendera: "De ledande idéerna i Mänsklighetens historia" av Z. Yrjö-Koskinen; "Arbete och slaveri i antiken" och "Demokratin i det gamla Aten" av Natan Valmin. För jämförande studier med våra dagars naturfolks samhällsliv lämnar "Kulturens ursprungsformer" av Gunnar Landtman och resultaten av andra forskares beskrivning av dessa folks strävan till en regelbunden ordning, värdefullt material.

De som nöjer sig med det de enbart tror, tycker och anser, hamnar lätt i sådana absurditeter som exempelvis att "Staten är Djävulen" eller andra liknande orimligheter.

15. Anledningarna till byordningarnas tillkomst

För dem som vill studera de avgörande realiteterna för den regelbundna samhällsordningens uppkomst finns ett utomordentligt givande material i de orsaker, som framtvingade byordningarna. Med "byordning" menas en av domstol legaliserad punktbeskrivning eller stadga för den ordning som enligt en bys egna innevånares mening skulle råda i den by de tillhörde. Tusentals sådana i lag fastställda bystadgar finns lyckligtvis ännu bevarade även i vårt land, ehuru många genom tanklöshet fått skatta åt förgängelsen.

Den redogörelse prof. Sigurd Erixon och Sven Ljung utförde i början av 1950-talet över de i arkiven och av privatpersoner bevarade och funna byordningarna, omfattar närmare tusentalet, och flera har kommit i dagen sen dess. Nämnda redogörelse finns i "Folk-Liv" 1953-1954.

Om det arbete varav nämnda redogörelse blev ett resultat heter det:

"Byordningsinventeringen utgör ett led i Institutets för folklivsforskning arbete men har varit av så speciell natur, att särskilda åtgärder varit nödvändiga för dess genomförande. Sven Ljung som är historiker har knutits till institutet för denna uppgift. Ljung och Erixon har tillsammans bedrivit efterforskningarna. Erixon har härvidlag framför allt införskaffat material från byarkiv och privatpersoner och därvid kunnat utnyttja resultaten av byundersökningar bedrivna under en lång följd av år genom. Nordiska museet och Institutet för folklivsforskning. Ljung har haft efterforskningen i de administrativa arkiven som sin huvudsakliga uppgift och särskilt efterletat material i domböckerna… Vid avskrivningen har institutets arbetskrafter i stor utsträckning anlitats, men även extra anställd personal har biträtt och endast en mindre del har kopierats genom mikrofilmning och fotostatering. Till utomordentlig hjälp har varit det bistånd som givits av Nordiska museet, Riksarkivet och en rad landsarkiv. Institutet har därvid fått låna betydande sviter, vilket underlättat arbetet. Sådan lättnad har också erhållits genom bistånd av privatforskare, som tillfälligtvis uppspårat byordningar. Bland folklivsarkiv, som tidigare insamlat material och ställt detta till förfogande, står Folklivsarkivet i Lund i främsta rummet".

I anslutning till redogörelsen har en prickkarta upprättats över de byar i vilka respektive byordningar varit gällande bylagar.

Det är ur resultaten av dylik forskning vi har att sluta oss till de realiteter, som gjort sig gällande i det regelbundna samhällets uppkomst och utveckling.

De fria överenskommelser, som träffats i byarna om den ordning som borde råda inom dem och som under århundraden föregick byordningarna, gick under många olika beteckningar: "Grannhällsbrev" , "Byasämja", "Grannsämja", "Byförlikning" etc. I byordningarna finns åtskilliga bestämmelser "som bär medeltida prägel" och således härrör från fria överenskommelser under tidigare århundraden.

Då de äldsta hittills funna lagfästa byordningarna daterar sig från 1800-talet och senare, kan man fråga sig hur det förhöll sig med samlevnaden och "grannsämjan" i byarna dessförinnan? Innehållet i de punktbestämmelser som finns upptagna i de bevarade byordningarna erinrar om de orsaker som tidigare givit upphov till de otaliga strider som utkämpats, dels inom byarna dels mellan angränsande byar, ej sällan med stor ödeläggelse, dödlig utgång, invaliditet och våldsamma hämndaktioner som följd.

Att byboerna till slut måste begära att få sina bystadgar fastställda i lag när detta blev möjligt, berodde huvudsakligast dels på

  1. att en mer eller mindre stor del av byborna uraktlåtit att efterleva de fritt träffade överenskommelserna, dels på
  2. att det fanns angelägenheter, i vilka byboerna inte kunde komma överens och i vilka de därför måste hemställa till domstol att diktera de bestämmelser som i ifrågavarande fall skulle gälla till efterrättelse.

Domstolarna kunde dessutom modifiera obilliga formuleringar, omformulera de punkter som kunde tolkas på olika sätt och tillföra bestämmelser som erfarenheten visat vara nödvändiga.

Det är de orsaker, vilka visar att de "fria överenskommelserna" icke erbjuder en i alla avseenden framkomlig väg, som är av speciellt intresse i detta sammanhang. Att den fria överenskommelsen är hållbar och möjlig att uppnå i vissa mindre invecklade fall, innebär inte att den håller eller är möjlig att uppnå i andra angelägenheter. Hade den fria överenskommelsen erbjudit en i alla avseenden tillförlitlig grundval för människornas samlevnad, skulle det aldrig ha blivit något behov av lagfästa byordningar. Före deras tillkomst hade man i otaliga byar under århundraden av olösliga strider laborerat med de fria överenskommelserna, utan att på denna väg lyckas nå den regelbundna ordning i samlevnaden som man eftersträvade. Vad skulle de människor, som på mångfaldiga sätt (byordningarna omfattar i vissa fall ett 60- till 70-tal bestämmelser i olika angelägenheter som skulle gälla till efterrättelse) ta sig till när en del av byborna uraktlät att följa träffade överenskommelser eller när några av byborna vägrade att underteckna ett av majoriteten antaget förslag till bystadgar? Stryk hjälpte inte, utan gav ofta endast upphov till ännu större osämja och mera omfattande och ödesdigra slagsmål inom och mellan byarna.

Allmänt förekommande bestämmelser i byordningarna gäller: anläggning och underhåll av vägar enligt gängse föreskrifter, dränering av för byns folk värdefull mark, inhägnader och stängning av grindarna för att den ene bybons djur inte skulle förstöra de andras grödor, aktsamhet mot brandfara till följd av dåliga skorstenar, svedjor och eld i markerna, jakt och fiske, skydd kring vattenbrunnarna, hjälp till personer som genom ålder- eller sjukdom saknade möjlighet att klara sig själva etc. etc.

Med utvecklingen reste sig ständigt flera och större anspråk på utgifter för uppförande av skolhus och anställning av lärare, fattiggårdar och sjukstugor och personal till dem. För att kunna lösa dessa och många andra ekonomiskt krävande uppgifter måste byarna förena sig i kommuner; överallt ansågs kyrkor nödvändiga för att med religionens hjälp lägga sordin på bärsärkarlynnet. För att lösa andra uppgifter måste kommunerna förena sig i härader, häradena i län och länen i nationalstaten.

Sådan har samhällets utveckling underifrån varit enligt de fakta och data som står till buds. Å andra sidan har maktsjuka kungar, adelsmän, ståthållare, fogdar och präster gjort vad de kunnat för att slå under sig makten i de överordnade organen. I denna strävan har de också lyckats i den utsträckning som massan genom bristande omtanke, av okunnighet, efterlåtenhet, kryperi och avsaknad av organisation medgivit detta. Därför har det blivit som det är och har inte kunnat bli på något annat sätt! Tänk på och förbise inte detta!

Man kan fråga sig hur samhället nu skulle ha tett sig om den "lagstiftande och verkställande makten" begränsats till byarna eller till kommunerna på grundval av enbart "fria överenskommelser"? Skulle vi i så fall ännu haft allmän skolplikt? Hade man "frivilligt" offrat nödvändiga medel för utbildning av lärare och läkare på ett tillfredsställande sätt? Skulle det nu ha funnits läroverk för andra än de mest förmögnas ungdom? Hade ens vägväsendet med dess stora kostnader varit som det nu är? Har tvånget till utgifter för samhällets utveckling inte varit nödvändigt?

Att de besuttna utan att möta nödvändigt motstånd hos massan i likhet med våra dagars politiker tillskansat sig makten och utnyttjat den för att rikta sig själva, bl a med hjälp av skeva lagar och genom att lägga angelägenheter under staten som inte hört hemma i den samtidigt som de själva tillskansat sig herraväldet över de angelägenheter, bl a äganderätten till naturtillgångarna och makten över produktionen och varuutbytet, som bort innehas av samhället, varigenom statens organisation blivit förryckt, är företeelser som inte varit något att göra åt, då de som skulle ha förhindrat detta varit lika oförmögna att förhindra det som "folket" i våra dagar är oförmöget att förhindra det självsvåld som politikerna gör sig skyldiga till.

Att människor som tillägnar sig eller anförtros makt, missbrukar den om de ges möjlighet därtill, är väl numera en lika ofrånkomlig och välkänd företeelse som att de enskilda missbrukar sin frihet då de ges möjligheter till detta. Även om detta inte är en regel utan undantag, så innebär det likväl att det fordras makt både för att förhindra missbruk av friheten och missbruk av makten och för att de, som blir offer för detta missbruk, skall få möjlighet till gottgörelse och upprättelse. Liksom det är samhällets oavvisliga skyldighet att sätta gränser för de enskildas frihet där de inte självmant avhåller sig från att missbruka den, även om staten av denna anledning röner fribytarnas ovilja, så måste folket i dess helhet sörja för att genom ett därför nödvändigt regelsystem kompromisslöst förhindra att de som anförtros makt, inte utnyttjar den för egna eller vissa gruppers särintressen, även om detta skapar ovilja bland de "liberala", vilka trånar efter frihet eller makt att handla oegentligt mot samhället eller mot sina medmänniskor för att få ett "överskott av njutning".

Om vi kallar det organ genom vilket den demokratiska ordningen måste genomföras med hjälp av uppfostran och makt där uppfostran genom sakskäl inte visar sig ha avsedd verkan, staten eller SVERIGES ARBETARES CENTRALORGANISATION eller landsorganisationen eller något annat, saknar betydelse. Lika envetet som vi genom uppfostran och med makt måste försvara den frihet som inte missbrukas, måste vi göra bruk av den större makt som är nödvändig för att göra slut på den makt som missbrukas, där sakskälen inte har åsyftad verkan.

I det mänskliga samhället ska vi varken eftersträva anarki eller despoti utan *reciprocitet med hjälp av de medel som i varje särskilt fall visar sig vara nödvändiga för att nå den regelbundna ordning i vilken rättvisan slutgiltigt blir bestämmande i människornas relationer till varandra.

Not: Reciprocitet = ömsesidighet: En lärjunge frågade en gång i tiden mästaren Konfucius om det fanns ett enda ord att använda i de mänskliga relationerna. Mästaren svarade: det skulle då vara ömsesidigheten d v s handla som du vill att andra ska handla gentemot dig. (utg.)

16. Behovet av ett regelsystem som obetingat måste följas

För att kunna överblicka det mänskliga samhällets styrelseproblem på ett överskådligt sätt ifråga om de angelägenheter som nu är eller bör vara samordnade i samhällets regi kan vi använda oss av en statsverksproposition och börja med att dela upp de angelägenheter och funktioner, som den omfattar, i följande tre grupper:

  1. de funktioner hos staten som vi vill avskaffa;
  2. de funktioner hos staten som vi på något sätt vill omorganisera, decentralisera eller ytterligare centralisera och
  3. de funktioner som vi anser oss kunna behålla i befintligt skick, samordnade i ett gemensamt organ, som vi kan kalla "staten" eller något annat som vi tror äger tillräcklig genomslagskraft för att definitivt ersätta "staten".

Vilka av de hundratals ekonomiskt krävande funktioner som nu är samordnade i staten till en kostnad som uppgår till 20-tals miljarder kronor per år, skulle de, som vill "avskaffa staten", få i var och en av de tre olika grupperna? Skulle fördelningen av dem i nämnvärd grad skilja sig från den fördelning som de skulle komma till, vilka hävdar att flertalet av de funktioner staten nu har är av den art att de inte kan eller bör avskaffas?

När vi anmodar dem, som kräver att staten skall avskaffas, att ange de funktioner hos staten som de vill eliminera, brukar svaret i regel begränsa sig till ett vanemässigt mer eller mindre exalterat uppräknande av "militarismen, kungahuset och statskyrkan", men sedan brukar eftertanken med ens ta sig uttryck i en mera lågmäld attityd. Ställda mot väggen skulle de flesta ur egen fatabur inte ens kunna ange alla funktioner i samhället som skulle utplånas genom statens avskaffande. Skulle de som säger sig vilja avskaffa staten ens bland sig själva kunna uppbringa majoritet för avskaffandet av några av de övriga institutionerna? Hur många skulle numera vilja vara med om att avskaffa den allmänna skolplikten, den högre undervisningen, utbildningen eller forskningen, sjukvården, folkpensionen och socialförsäkringarna, muséerna, arkiven, natur-, skogs- och vattenvården, de i statens regi befintliga kommunikationerna, järnvägarna och telegraf-, telefon- och postverken etc.? I vilka av dessa och många andra liknande fall skulle de som vill avskaffa staten kunna uppbringa majoritet ens bland sig själva för sitt krav på statens avskaffande? Hur stor procent av allmänhetens röster skulle ett förslag om nämnda institutioners avskaffande erhålla genom en allmän folkomröstning?

Vid närmare och mera grundlig eftertanke kan de, som vill avskaffa staten sannolikt inte undgå att inse, att de inte har någon utsikt att vinna tillräcklig anslutning för sitt krav och att de, om det var möjligt att "krossa staten genom en revolution", skulle bli tvingade att bygga upp ett nytt organ på i stort sett samma grunder, som den stat som krossats vilat på! I annat fall skulle de bli tvingade att tolerera alla oegentligheter, som inte kan bringas ur världen på annat sätt än genom makt och tvång, där sakskäl inte har avsedd verkan! Skulle tillräckligt många kunna förmås att visa denna tolerans mot de oegentligheter de då kom att bli utsatta för av dem, som kunde göra bruk av sin frihet och makt att kränka andras rätt? Kan man ha någon aktning för människor som tolererar och finner sig i de orättvisor de själva eller andra blir utsatta för? Skall en kräkaktig tolerans ersätta kravet på och kampen för rättvisa?

Ställda inför de oegentligheter, som inte kan bringas ur världen genom enbart på sakskäl grundad uppfostran, har vi att välja mellan att antingen tillgripa artificiella åtgärder och nödvändigt tvång, eller att finna oss i de oegentligheter vi själva och andra blir utsatta för. Vi frågar nu dem som säger sig vilja avskaffa staten: vilken grupp ansluter ni er till: dem som upptar och engagerar sig i kampen mot förekommande oegentligheter med de medel som visar sig vara nödvändiga eller till dem som faller undan och tolererar oegentligheterna?

Att det finns anarkister som sällar sig till den sistnämnda gruppen, om de följer den mening de säger sig företräda, är uppenbart, men en målmedveten syndikalist, kan inte göra detta. Här har vi att göra med en avgörande skillnad, även om den glädjande nog inte gäller om alla anarkister. Om de "anarkister", som uppger kampen och tolererar och finner sig i påtagliga oegentligheter därför att de inte kan förlika sig med de medel som måste användas för att bringa dem ur världen, har varje målmedveten syndikalist anledning att i likhet med Robert Service i Yukons lag utropa: -Gud! Tag tillbaka rasket igen!

För att den makt och rättsskipning som är nödvändig för bekämpandet av de oegentligheter och orättvisor som inte kan elimineras enbart genom förnuftspåverkan, ska kunna utövas på ett ensartat sätt, är det önskvärt att den är förlagd så centralt som möjligt. Sakta men säkert fortskrider också utvecklingen i den riktningen, men de mest allmänna rättsreglerna får en till alla fribytares förargelse internationellt "likriktad" innebörd. Om det eller de organ, som har den i rättsligt avseende verkställande makten, betecknas med ordet stat eller något annat, har som sagt ingen betydelse i sak. Däremot kan frågan om det är lättare eller erbjuder en mera framkomlig väg att genom en revolution "krossa den nuvarande staten" och därefter bygga upp ett nytt i stort sett liknande organ under samma eller en annan beteckning, eller om en nödvändig reorganisation av den nuvarande staten är att föredraga?

Det sistnämnda skulle innebära att alla nuvarande institutioner i staten, som inte tjänar ett för hela folket gemensamt ekonomiskt intresse eller fyller någon social, kulturell, humanitär eller sanitär uppgift, måste opereras bort och att en del av de övriga institutionerna måste omorganiseras så att beslutanderätten över dem blir förlagd i de forum i vilken den enligt självstyrelseprincipen hör hemma.

Detta är dock endast en sida av saken. Den andra åtskilligt viktigare och långt mera svårlösta sidan av det mänskliga samhällets styrelseproblem hör samman med den representation, genom vilken folket måste anförtro förvaltningen av och verkställigheten inom de centrala organen eller instanserna. Här blir det frågan om hur en tillräckligt stor del av folket skall kunna bli vuxet en demokratisk ordning i detta ords egentliga mening. Den frågan löses inte genom att man ersätter staten med ett annat organ för de angelägenheter som det i många fall är nödvändigt och i andra fall fördelaktigt och därför önskvärt att samordna i ett enda centralt organs regi. Så länge kapitalismen och de politiska partierna och andra advokater för den bestående ordningen genom pressen, radion, TV:n, idrotten, filmen etc. kan hålla den stora massan kvar i lekåldern genom att mätta dess sensationshunger, kommer samhället, hur man än laborerar med dess organisation, att behärskas av dem som är inställda på att ekonomiskt utsuga och politiskt utnyttja den korrumperade massan. De som inte inser detta visar därmed att de är blinda för de realiteter, av vilka de rådande orättvisorna i den mänskliga samlevnaden är en följd. En socialistisk ordning är inte möjlig eller ens tänkbar förrän det skikt inom folket, på vilkas arbete samhället ytterst vilar, når upp på ett så pass högt intellektuellt och moraliskt plan att man i detta skikt å ena sidan inte tolererar några oegentligheter varken inom det ekonomiska eller det politiska livet och å andra sidan är i stånd att skapa, upprätthålla och tillräckligt eftertryckligt använda ett så pass verkningsfullt regelsystem, att inga varken inom det ekonomiska livet eller i de allmänna samhällsorganens förvaltning vågar eller kan utnyttja sin ställning, makt eller frihet i något tänkbart oegentligt syfte utan att det straffar sig så hårt att lusten att missbruka friheten eller makten leder till tillräckligt verksamt obehag i stället för "ett överskott av njutning".

17. Syndikalismens förhållande till staten

Bland alla ännu olösta angelägenheter i våra dagars industriellt utvecklade länder är ingen av större och mera vital betydelse än den omgestaltning inom näringslivet, som är ofrånkomlig och förr eller senare måste ske även inom de västeuropeiska länderna. Ett näringsliv organiserat på sådant sätt att en del av befolkningen har möjlighet att leva ett parasitliv i överflöd genom plundring av arbetarna och konsumenterna borde, tycker man, vara en omöjlighet i de länder i vilka analfabetismen avskaffats för mer än ett hundratal år sedan. Att kapitalismen alltjämt får härska i de västeuropeiska länderna visar på ett beklämmande sätt att förmågan att läsa och skriva ännu inte nämnvärt medverkat till att öka massans reflektionsförmåga eller rättsmedvetande. Kapitalismen inte bara lever på utan utvecklas alltjämt genom den okunnighet, den brist på andlig vitalitet och moralisk ambition, som gör de västerländska arbetarna kampodugliga till och med ifråga om de angelägenheter i vilka varken arbetarna eller konsumenterna kan undgå att inse att de är offer för vanhedrande orättvisor.

Det var ur ett begynnande uppvaknande ur detta tillstånd som den syndikalistiska uppfattningen uppkom och tog form i anslutning till den fackliga rörelsen. Det är också till detta problem som den syndikalistiska uppfattningen i realiteten begränsar sig - om man bortser från den allmänna opinionsbildning som den i anslutning till kravet på rättvisa har oavvislig skyldighet att ägna all tillgänglig kraft och stringent omsorg åt. Här ska vi emellertid begränsa oss till att enbart peka på den rent organisatoriska uppgift, som den syndikalistiska rörelsen har att fylla genom den fackliga rörelsen.

DEN SYNDIKALISTISKA RÖRELSENS ORGANISATORISKA UPPGIFT består i och begränsar sig till kravet på att arbetarna skall befria näringslivet, sig själva och konsumenterna från alla former av utsugning. Detta bör i de industriellt utvecklade länderna enligt syndikalismen ske genom den fackliga rörelsen och innebär att arbetarna genom

  1. träning till färdighet och
  2. nödvändiga studier skaffar sig alla förutsättningar att
  3. socialisera näringslivet på grundval av självstyrelse inom företagen.

Detta är en både stor och krävande uppgift, men man glömmer på sina håll tyvärr likväl alltför ofta, att syndikalismen begränsar sig till just denna uppgift och pådyvlar den uppgifter, som den inte har och som den av flera oavvisliga skäl inte kan ha. Påståendet att den syndikalistiska rörelsen skulle ha till uppgift att "avskaffa staten", vilket är ett anarkistiskt anspråk, är från syndikalistisk synpunkt vettlöst. Syndikalismen är oavhängig i partipolitiskt avseende, den kan kritisera och dess medlemmar kan lämna de partier som motsätter sig näringslivets socialisering åt sitt öde, men i alla andra samhällsangelägenheter låter den syndikalistiska rörelsen, så långt dess inställning är konsekvent, de politiska partierna rivalisera med varandra utan att befatta sig varken med dem eller kommunerna eller staten, i vilka de har sina operationsfält, om man, som redan är sagt, bortser från den opinionsbildning med ledning av rättvisekravet, som rörelsen har oavvislig skyldighet att fullfölja i alla frågor. Att först förklara sig oavhängig i sitt förhållande till de politiska partierna och sedan säga sig vilja avskaffa det forum inom vilket partierna verkar, är så inkonsekvent, att endast fullständigt reflektionslösa människor kan göra sig skyldiga till detsamma.

Den syndikalistiska rörelsens medlemmar har fullständigt obeskuren frihet att ägna sig åt de övriga samhällsangelägenheterna i staten såväl som kommunen genom de partier, vilkas inställning de närmast sympatiserar med. Rörelsen kan ju inte samtidigt ge medlemmarna denna frihet och å andra sidan säga sig vilja avskaffa ett av de forum inom vilket den ger dem frihet att göra sina egna meningar gällande i andra frågor än de som direkt berör näringslivets organisation. Den syndikalistiska rörelsens partipolitiska oavhängighet beror ju dessutom inte på att den är fientligt inställd till de politiska partierna, utan på att näringslivets socialisering enligt syndikalismen inte kan genomföras på parlamentarisk väg utan måste ske genom den fackliga rörelsen, om man inte vill kasta sig i armarna på en partidiktatur, dels på att den enighet bland arbetarna som av denna anledning är en tvingande nödvändighet för näringslivets socialisering, skall kunna bevaras intakt.

Detta är en sida av saken. En annan är denna. Genom sin begränsning till näringslivets socialisering och därmed direkt sammanhängande problem, får den syndikalistiska rörelsen - så långt dess inställning är konsekvent i sin kamp att göra med staten i endast två olika avseenden: staten som skyddsvakt åt kapitalismen och staten som företagare. Med kapitalismens försvinnande upphör statens uppgift, som dess beskyddare. Detta har många gånger påpekats, även av anarkister, bl a Sébastien Faure, utan att de anarkister, som föranlett denna erinran, fäst något avseende vid den.

Där staten eller kommunen är företagare, gäller kravet från syndikalistiskt håll: Självstyrelse inom företagen intill den gräns där det föreligger fara för monopol, genom vilket de som är sysselsatta i ifrågavarande företag kan få möjlighet att plundra allmänheten. Till dessa två angelägenheter begränsar sig syndikalismens förhållande till staten.

De anarkister, som inte varit nöjda med den uppgift vartill syndikalismen begränsar sig, liksom de som å andra sidan motsätter sig kravet på näringslivets socialisering och därför vill göra den syndikalistiska rörelsen till redskap för andra uppgifter, har till skillnad från de anarkister som helhjärtat medverkat inom den syndikalistiska rörelsen, aldrig dragit sig för att tolka in uppgifter i syndikalismen, som är oförenliga med den, M.Pierrot och Pierre Ramus (pseudonym för Rudolf Grossman) och deras eftersägare har hört till dem. Likaså de som åberopar sig på Proudhon, Landauer, Malatesta Nettlau. Peter Kropotkin och Sébastien Faure intog den rakt motsatta inställningen. Albert Jensen och många andra anarkister har däremot glidit som olycksaliga och hållningslösa andar mellan dessa från anarkistiskt håll diametralt motsatta ställningstaganden till syndikalismen.

De som har sökt och söker tolka in andra uppgifter i syndikalismen än denna har eller med konsekvenskravets sanktion kan ha, har inte gjort och kan inte göra detta i egenskap av syndikalister, utan gör det under inflytande av andra uppfattningar i strid mot den syndikatlistiska rörelsens partipolitiska oavhängighet. Sålunda är talet om "statens avskaffande" uttryck för ett uteslutande anarkistiskt och icke för ett syndikalistiskt anspråk. Detta anspråk kom visserligen beklagligt nog att införas i Londondeklarationen 1913, men det är oförenligt med den syndikalistiska rörelsens uppgift hur många gånger det än fattas och med vilken majoritet detta än sker. Lika litet som det skulle kunna vara ett uttryck för syndikalismen att "avskaffa religionen", till vilken den även är oavhängig då den syndikalistiska rörelsen, även vill vinna de religiösa för kravet på näringslivets socialisering, lika litet är Londondeklarationens beslut om att syndikalismen vill avskaffa staten ett intryck för den, eftersom syndikalismen - för att lyckas i sin uppgift - även måste vinna dem, som inte vill avskaffa staten, för sitt krav på näringslivets socialisering.

I Londondeklarationen talar man som bekant på ett ställe om "det framtida störtandet av det kapitalistiska systemet och staten" och på ett annat ställe om "slutlig befrielse från kapitalismens och statens herravälde". I det första utkastet till denna deklaration, vilket emanerade från Holland, var det inte alls fråga om "störtandet.. av staten eller "statens" herravälde, utan endast om "arbetarklassens omedelbara materiella och intellektuella utveckling och ett framtida störtande av det kapitalistiska systemet".

Den kommitté som fick i uppdrag att granska förslaget till principuttalande bestod av Fritz Kater, Tyskland, José Negré, Spanien, Silvio Corio, Italien, Jack Wills, England och Albert Jensen, Sverige.

I det förslag som först förelades kongressen från kommitténs sida talade man i punkt 1. bl a om att arbetarklassen lider under "kapitalistiskt slaveri, politiskt såväl som ekonomiskt" ; punkt 2. slutade med "störtandet av det kapitalistiska systemet" ; punkt 4. med förklaringen "att proletariatet blott kan öva inflytande på staten genom direkt aktion" och punkt 5. avslutade med orden: befrielse från kapitalismens herravälde".

I sitt referat från kongressen i Syndikalisten om debatten på kongressen om detta förslag, säger Albert Jensen:

"En livlig debatt uppstod framkallad av Italiens ledamot i kommittén som föreslog (att nyss anförda del i punkt 4 i stället skulle lyda) "att striden är av sådan ekonomisk karaktär att den utesluter all verksamhet genom regerande institutioner och är beroende enbart av de organiserade arbetarnas egen direkta aktion".

Corio förklarade vidare att man helt enkelt måste ignorera staten och regeringen och icke befatta sig med att ens öva inflytande på den genom direkt aktion, utan av kapitalismen direkt tillkämpa sig vad man kräver. Ville därför även ha uteslutet frasen: 'politiskt såväl sam ekonomiskt' i punkt 1.

L.de Ambris, Italien, föreslog likaledes att resolutionens fras politiskt "såväl som ekonomiskt' skulle strykas och menade, att 'kapitalistiskt slaveri' sade allt som skulle sägas".

Staten skulle således enligt de italienska delegaternas mening inte nämnas i uttalandet i konsekvens med att den syndikalistiska rörelsen inte befattade sig med varken partipolitiken eller de forum i vilka den verkade.

"Häremot" - säger Jensen som själv var av annan mening - "förklarades det från skilda håll, att den Corioska formuleringen var praktiskt ohållbar. Man levde i staten och under statens politiska tyranni såväl som under kapitalismens ekonomiska... Att ignorera staten vore därför lika omöjligt som att krypa ur sitt eget skinn".

Det var här det skar sig och här kan det inte undgå att skära sig mellan syndikalismen och vissa anarkister. Samtliga delegater vid kongressen, även Wills, var så långt jag kunnat utröna, anarkister, men de företrädde olika attityder och som sådana olika meningar om vad den syndikalistiska rörelsen borde befatta sig med. Tydligt är att majoriteten av dem inte ville acceptera den syndikalistiska uppfattningen, att dess uppgift begränsar sig till avskaffandet av det "ekonomiska tyranniet". De sökte även pådyvla den skyldigheten att eliminera det "politiska tyranniet", genom att "avskaffa staten"! Detta är vissa anarkistiska riktningars men, som sagt, icke den syndikalistiska rörelsens uppgift.

Jensen fortsatte i sitt referat:

"Av skilda motiv understödde kongressens majoritet dessa (italienarnas) förslag, men genom utgåendet av frasen 'politiskt såväl som ekonomiskt' hade kongressen blott uttalat sig mot det ekonomiska slaveriet, men inte mot "staten" och därmed" - förklarar Jensen fräckt och vilseledande i sitt referat - "i själva verket mot sin egen vilja, placerat sig på en socialdemokratisk nivå, - varför "kommittén, till vilken förslaget återförvisades, hade att reparera felet".

Nu kunde kommitténs majoritet inte uraktlåta att företaga de ändringar kongressen beslutat. Men i stället tillförde den i slutet av punkt 2 störtandet av det kapitalistiska systemet "och staten" och i punkt 5 befrielse från kapitalismens "och statens" herravälde.

När detta förslag kom på kongressens bord var dess tid till ända varför varken detta eller sju andra av dagordningens nio punkter kunde underkastas några överläggningar, trots att det i varje punkt förelåg motioner från de syndikalistiska organisationerna i flera länder.

Anledningen till att det blev denna tidsnöd för kongressen och att delegaterna fick ge sig i väg hals över huvud med inte ens halvförrättat ärende, var följande.

Likt en skock halsstarriga barnungar började ombuden andra dagen ett långvarigt och tidsödande gräl om ordföranden, Jack Wills, som dagen dessförinnan valts till presidiet. Det började med att ett av de franska ombuden, Michelet, hade blivit underrättad om att Wills blivit kallad och låtit välja sig till ledamot i en administrativ styrelse för ett kommunalt verk, vilket omfattade spårvägen, vattenledningsverket och renhållningen i London, varför Michelet ifrågasatte "huruvida det kunde vara överensstämmande med rörelsens principer att på den första internationella syndikalistiska kongressen ha en sådan ordförande", säger Jensen. Hur skulle en kongress, som dominerades av anarkister, kunna finna sig i att ha en ordförande, som befattade sig med för samhället så viktiga och ofrånkomliga uppgifter som spårvägar, vatten- och renhållning? En sådan förnedring kunde flertalet ombud inte finna sig i.

"Ett av 12 ombud undertecknat resolutionsförslag slog fast", säger Jensen, "att syndikalismen strävade att frigöra fackföreningsrörelsen från allt politiskt inflytande, att det var en inkonsekvens, som inte kunde tolereras, att sätta en aktiv politiker som kongressens ordförande".

Efter en lång debatt, som lade beslag på en stor del av kongressens tid och visade till vilka snorkiga och söndrande konsekvenser den anarkistiska inställningen kan leda och leder till för den syndikalistiska rörelsen, beslöt kongressen

"med 24 röster mot 9 (3 neutrala)... att Wills skulle avgå från ordförandeskapet".

I den upprörda stämningen över Wills "politiska" engagemang glömde man emellertid att avlägsna honom från den kommitté, som fått i uppdrag att redigera principuttalandet! Vilket var en principiellt vida viktigare uppgift. Följden av beslutet blev ännu en tidsödande diskussion. Jensen fortsätter:

"Detta beslut bragte kongressen till en kritisk punkt. Den sju man starka holländska delegationen förklarade att den nu inte visste om den längre kunde deltaga i förhandlingarna" då den ansåg att det fattade beslutet var ett avgörande i en "principfråga och stridande mot syndikalismens politiska neutralitet. Vad Wills var utanför den ekonomiska organisationen angick oss inte; han godkände syndikalismens principer och måste således godtagas som fullgod representant. Beslutet var ett steg mot positiv antiparlamentarism, som var syndikalismens främmande".

Efter att kongressen genom denna debatt förlorat ännu en del av sin knappa tid och den holländska delegationen efter en enskild överläggning hade förmåtts att besluta sig för att stanna, kunde de egentliga förhandlingarna fortsätta.

Alla de nio punkterna på dagordningen hann kongressen inte med mer än att ofullständigt behandla frågan om ett uttalande och frågan om kongressen skulle besluta att bilda en syndikalistisk international eller enbart ge något lands syndikalister i uppdrag att utse en kommitté, som korresponderande förmedlingsorgan.

Tanken på en international med ett verkställande utskott avvisades av flertalet ombud med motiveringen att ett sånt organ skulle bli en kopia av den reformistiska fackföreningsinternationalen! Friheten förbjöd kongressens ombud att binda rörelsen vid ett sådant organ. Albert Jensen förklarade för sin del att han "som representant för SAC, som önskade bildandet av en international, kom att rösta för förslaget (om en international som krävdes av SAC m fl länders rörelser),men var själv av den meningen, att man borde vänta". Enligt Jensens referat beslöt dock kongressen "enhälligt, utan ett enda nej", att inte bilda någon international, utan att med 16 röster mot 10 endast uppmana holländarna att utse en "kommitté entente". I rubriken över Jensens referat i Syndikalisten hette det dock med stora bokstäver "DEN RÖDA INTERNATIONALEN"!

Det blev således inte tid för några överläggningar om kommitténs andra förslag till principuttalande. Det fick gälla och har sen dess gällt för vad det blev under den tidsnöd det antogs.

Är det förmätet att nu fråga om någon kan vara så enfaldig att han inte inser, att en rörelse, som säger sig ha till uppgift att "avskaffa staten", inte kan räkna med att vinna anslutning av andra än dem som företräder samma anspråk på statens avskaffande? - om vi bortser från dem som kan ramla in i en rörelse utan att veta eller ens bry sig om vad rörelsen syftar till!

Är "statens avskaffande" en uppgift eller ett villkor för den syndikalistiska rörelsen? Var detta fallet skulle den enbart av denna anledning vara dödsdömd. Den skulle då inte ha möjlighet att samla så många i sina led att den kunde få kraft att fylla sin uppgift ifråga om näringslivets socialisering utan vilken rörelsen inte är syndikalistisk.

Den syndikalistiska rörelsen får varken företaga sig något eller fatta såna beslut att den berövar sig möjligheten att lyckas i sin strävan. Detta är ju ett oavvisligt krav, som den syndikalistiska rörelsen måste ställa på sig själv! Förbiser den detta krav kan det endast ske av okunnighet om syndikalismens uppgift och förutsättningar eller genom inflytande från med syndikalismen oförenliga meningar.

Jag kan inte framhålla detta på ett mera enkelt, lättfattligt men ändå obevekligt sätt än med några ord av min för många år sedan bortgångne vän, Algot Rosberg. I en artikel i Arbetarens Maj 1926 förklarade han:

"För att realisera de stora mål och uppgifter arbetarklassen har sig förelagda är det helt naturligt, att klassen måste sträva efter enighet och t o m enhet. Uppgifterna kräver en sådan vitalitet, en sådan kraft och slagstyrka och det är inte tänkbart, att en splittrad arbetarklass skall lyckas lösa dem".

Så börjar ett konsekvent syndikalistiskt resonemang och från denna utgångspunkt måste det utan hänsynstagande till några särintressen fullföljas och utvecklas i anslutning till syndikalismens syfte: näringslivets, arbetarnas och konsumenternas frigörelse från alla former av utsugning. De som eftersträvar något annat - och det finns ju åtskilligt annat som är i allra högsta grad eftersträvansvärt - kan inte göra detta i egenskap av syndikalister eller genom den syndikalistiska rörelsen, så långt det är fråga om särintressen, utan att splittra sammanhållningen inom och göra den syndikalistiska rörelsen oförmögen att fylla sin uppgift.

Detta konstaterande kunde av flera olika skäl vara mitt sista ord om syndikalismen i medvetande om att det endast är i detta tecken som den kan bli den kraft vi knyter våra största förhoppningar till, men så länge den syndikalistiska uppfattningen om näringslivets organisation har vedersakare och är utsatt för söndring tillkommer det främst oss äldre att hålla den ren från särintressen och skydda den från hotande villfarelser, även om vi är pinsamt medvetna om att det i de västeuropeiska länderna kommer att dröja innan en tillräckligt stor del av arbetarklassen blir vuxen sin uppgift att befria näringslivet och samhället från den parasitära kapitalismen. När detta kommer att ske i dessa länder kan vi som läget bland arbetarna nu är inte ens göra oss någon föreställning, men att det förr eller senare måste ske och kommer att ske, lär väl inte många vara blinda för. Då kommer det att visa sig i vad mån vi lyckats skapa de nödvändiga förutsättningarna för den ordning inom näringslivet, som syndikalismen syftar till. Säkert är att de, som söker utnyttja den syndikalistiska rörelsen för andra syften, inte kommer att medverka till dess seger.