Kooperationen och den industriella demokratin [fulltext]

Av Folke Fridell ursprungligen utgiven av Kooperativa förbundets bokförlag, 1947.

Förord
Frågan om kooperationens ställning till den industriella demokratin är ett delikat spörsmål och jag är mycket tacksam mot KF:s bokförlag för att jag på detta sätt får göra mig till tolk för de många svenska kooperatörer som i kooperationens klimax ser en eliminering av spänningen mellan producenter och konsumenter.

Mina synpunkter i det efterföljande - vilka i huvudsak kommer att bygga på en kritisk värdering av hr Örnes definition av begreppet ekonomisk demokrati sådan han framställt den i sin bok med samma namn - vilar helt på den personliga erfarenhetens grund. Skillnaden är att hr Örne ser problemen uppifrån toppen, medan jag ser dem underifrån. På sitt sätt representerar vi skilda världar och därför tror jag också att mitt lilla debattinlägg i någon mån ska bidraga till en allsidig belysning av ämnet och hjälpa fram ett tillstånd där sanningen segrar. Egentligen borde jag väl avstå från ordet av den anledningen, att jag tillhör den grupp av människor, vilken enligt hr Örnes kategoriska påstående saknar "varje som helst förutsättning att föra ett vettigt resonemang om demokrati". När jag trots detta vågar mig p å försöket så är det närmast därför att jag hoppas på ett något mildare dom från det tusental av okända kooperatörer ute i bygderna, som genom troget arbete bidragit till att bygga kooperationen till den löftesrika position den i dag intar.

Lagan i juli 1946.
Folke Fridell

Vad är demokrati?
Det har inte saknats definitioner av begreppet demokrati genom tiderna. De som distinkt söker överföra demokratin som en styrelseform - och ingenting annat - från det politiska området till det ekonomiska, skapar klarhet i begreppen men gör demokratin mindre eftersträvansvärd för de flesta människor. Den strävan till social och industriell frigörelse, som väl lagt grunden till alla folkrörelser, kommer på något sätt i motsatsförhållande till denna tolkning av ekonomisk demokrati. Även om definitionen är helt logisk - vilket kan diskuteras - så leder den knappast till tillfredsställande resultat. Man är frestad att värja sig på samma sätt som Segerstedt på sin tid gjorde: "Livet är inte så enkelt att man har råd att ständigt vara logisk." De demokratiska värdena täckes bättre under beteckningen social demokrati eller kanske hellre - för att nu använda ett ord som kommit i vanryckte - total demokrati. Ett fullödigt demokratiskt tillstånd bör vara ett förhållande där politisk och ekonomisk demokrati flyter samman till ett demokratiskt helhetstillstånd. Man har sagt att den politiska demokratin är enbent så länge den inte har sin motsvarighet på det ekonomiska området. Detta är riktigt men till detta kan läggas att enbentheten består också efter en överföring av demokratin som enbart en styrelseform till det ekonomiska området. Det är vanskligt att definiera begreppet demokrati alldeles för extremt. Demokrati är mer än en styrelseform, den är också ett etiskt värdeförhållande. Demokrati är någonting helt, ett harmoniskt tillstånd där de olika demokratiska förhållandena liksom gripa in i varandra, kompletterande men också kontrollerande; demokrati är en allsidig och alla krafter samlande strävan till det rätta och moraliska. Denna definition är visserligen abstrakt och inte så distinkt som deras, vilka i demokratin endast ser en styrelseform, men den samlar dock demokratins egenvälde på ett betydligt lyckligare sätt. Jag skulle också kunna ansluta mig till den definition som en svensk biskop gjort: "Demokratien måste innefatta rättvisa, godhet, människokärlek".

De som i demokratin ser endast en styrelseform anser en mer vidgad definition vara en förväxling mellan styrelseform och de egenskaper, som kräves av ett folk för att det ska förmå styra sig självt - d. v. s. uppträda demokratiskt - eller en förväxling med de mål som kan uppnås genom denna styrelseform. Man anser med andra ord att ett tillstånd där orättvisa, ondhet och människohat - för att nu ordagrant överföra biskopens definition i sin motsats - ändock kan inordnas under begreppet demokrati. Enligt denna tolkning skulle alltså demokratin vara den ram inom vilken människorna kan styra sig själva, men heller ingenting mer. Denna ram gör det möjligt för folken att - om de så eftersträvar - leva ett liv i rättvisa, godhet och människokärlek. Detta till skillnad från diktaturen vars form inte ger plats för dessa mänskliga rättigheter. Detta kan sägas om man i begreppet demokrati inte innefattar någonting annat än just styrelseformen. Det räcker emellertid inte alls till om man vill åstadkomma en social eller total demokrati. Vi vill gärna tänka oss också andra saker som flyter in under begreppet demokrati. Sålunda kan näppeligen en politisk styrelseform verka demokratiskt under absurda ekonomiska förhållanden. Rent teoretiskt kan visserligen alla människor ha samma politiska rättigheter oavsett inkomst och samhällsställning men deras ekonomi, arbetsförhållanden etc. kan förtaga denna teoris praktiska verkan.

Gentemot dem som definierar demokrati som enbart en styrelseform skulle jag vilja påstå: demokrati är någonting mer än en styrelseform; den är ett rättvisetillstånd och ett ansvars- och frihetsförhållande omfattande hela folket.

Industriell demokrati.
Den alltmer ökade debattlustan kring den industriella demokratins problem torde bottna i de ihållande krav på medinflytande som de industrianställda ställer. Det finns de som i dessa krav ser en återgång till skråsystemets produktionshämmande tankegång och en fara för den demokrati, som består i konsumenternas inflytande och kontroll över produktionen.

Först några ord beträffande produktionskooperationens eller gillesocialismens förmenta misslyckande.

Man har från skilda håll sökt göra gillesocialismen till en slags oöverlagd och sjuklig kris- eller krigsföreteelse. Detta markeras i tydliga ordalag i Folkpartiets principprogrammatiska deklaration för vad man på det hållet inbegriper i uttrycket industriell demokrati.

Den reella frågan är emellertid den: har gillessocialismen eller produktionskooperationen så allvarligt prövats att man på basis av gjorda erfarenheter helt kan utdöma den och ändock göra anspråk på vederhäftighet? Jag tror det inte. De försök som då och då gjorts i skilda länder har haft alldeles för sporadisk och temporär karaktär och därtill varit allt för regionalt avgränsade.

Dessutom är det oriktigt att göra jämförelser mellan producent- och konsumentkooperationen därför att man här måste räkna med så oerhört växlande svårighetsgrader. Konsumentkooperationens styrka ligger i att den kan skapa med mycket små medel utan att därför behöva dagtinga med principerna - därom är väl alla vi kooperatörer ense - men jag tycker det är oriktigt att för den skull utdöma en annan art av kooperation, som har det betydligt svårare just i startögonblicket. Det lyckades för Rochdalevävarna att medelst sina fattiga småslantar lägga grunden till en verklig världsrörelse, men skulle de experimenterat med vågspelet att redan från början etablera sig som "självförsörjande" så hade nog det hela slutat på ett mindre lyckligt sätt. De engelska vävarna sålde till att börja med socker, mjöl, ljus och några andra nödvändighetsvaror; den mångfald av andra oundgängliga förnödenheter, som de vid sidan om sina egna varor måste ha, dem skaffade de sig genom den privata, på vinsthushållning byggda handeln. Så förhåller det sig inte med arbetarkooperationen. Där kunde man inte nöja sig med att köpa de produktionsinstrument man hade råd till för att sedan gå till den privata arbetsgivaren och färdigställa sin produkt under resten av arbetsdagen.

Med detta har jag sökt bevisa att det är svårt för arbetarna att skaffa sig det kapital som är nödvändigt för produktionen och att det är denna svårighet som orsakat de misslyckanden man måste notera. Men att för den skull utdöma produktionskooperationen som en praktiskt omöjlig produktionsform är nog allt för lättsinnigt.

Kravet på industriell demokrati har haft resonans bland de egendomslösa lönearbetarna ända från den tid då industrialiseringen ryckte verktygen ur händerna på yrkesmänniskorna och gjorde dem till köpta varor i stället för självständiga yrkesmän. Detta frihetsbehov har växt i samma tempo som industriarbetet specialiserats och tillvaron innanför fabriksportarna gjorts till ett beroendetillstånd. Möjligen kan man sammankoppla krigen med de höjda kraven på industriell demokrati i så måtto, att man från arbetarhåll dels tänkt sig en koopererande produktionsform som säkraste garantin mot nya krig, dels att höjda krav på medbestämmanderätt väl alltid följer på krig, där man ställt så stora krav på människorna. Det är inte alls så underligt att eruptioner kommer efter krig, då industrins maskinslavar och temporobotar fått offra för land och nationalrikedomar. Efter dylika katastrofer kommer alltid skärpta krav.

Det är mycket egendomligt att man kan framställa dessa industriarbetarnas krav på vidgad frihetssfär som en helt igenom odemokratisk tanke, absolut oförenlig med verklig ekonomisk demokrati. Enligt detta snäva betraktelsesätt finns bara ett reellt intresse: konsumentintresset. Produktionens uppgift är att tjäna konsumtionen. Följaktligen är det konsumenterna som ska äga produktionsmedlen. I boken "Ekonomisk demokrati" uttryckes detta så här:

"Då det ekonomiska livet är till för att tjäna alla människor i deras egenskap av förbrukare, eller, som det heter, konsumenter, så kan ordsammansättningen ekonomisk demokrati icke betyda någonting annat än att människorna själva i sin egenskap av konsumenter skall styra eller åtminstone kontrollera industrins, handelns, och samfärdselns företag. Varje annan ordning än en , som ger inflytandet åt dem, vilkas behov företagen skola tjäna genom de av företagen frambragta nyttigheterna, är odemokratisk".

Förhåller det sig på det sättet, att demokratin endast är en styrelseform så finns det troligen ingenting att invända mot det ovan citerade. Hyser man den uppfattningen däremot, att demokratin är ett frihetstillstånd, då bör det sägas ifrån att detta konsumenternas inflytande och kontroll inte får taga sig sådana former att produktionslivet för de flesta människor blir ofritt och därmed odemokratiskt. Annars är det naturligtvis riktigt att konsumenterna ska ha kontroll över konsumtionen och därmed också över produktionen. Den industriella demokratin och dess producentintresse torde här i fullt samförstånd kunna möta konsumentintresset. Den har mycket vagt uppfattat de bevekelsegrunder som ligger bakom kravet på industriell demokrati, som i detta krav vill se en återgång till skråmonopolismens tidevarv och ett yrkes egoistiskt uppsplittrande av människorna.

Den ekonomiska demokrati, som till sin förutsättning har ett industriellt slaveri, är en grotesk företeelse ur rent allmändemokratisk synpunkt. På detta område lyser de olika definitionernas kontrastverkan klarast igenom. De som förutsätter att ekonomisk demokrati är liktydig med en styrelseform tillsatt av konsumenterna accepterar därmed också ofria förhållanden för producenterna som en given konsekvens. På detta sätt skulle den ekonomiska demokratin som sin förutsättning ha industriell diktatur, och industriarbetarna uppfattar denna diktatur som ett tvång, som de önskar eliminera genom ett överförande av demokratin också på det industriella området. Att en dylik industriell demokratisering skulle betyda ekonomisk diktatur är ett onödigt pessimistiskt betraktelsesätt. Så långt jag kan förstå skulle konsumenternas kontroll över en demokratiserad produktion bli både tillförlitligare och framför allt mer tilltalande än under disciplinära produktionsförhållanden. Vår strävan bör vara att kooperera på alla områden - också på det industriella.

Producentföreningarna och konsumentkooperationen
Ett extremt tillämpande av den ekonomiska demokrati som kooperatisterna rekommenderar skulle föra konsumentkooperationen fram till en olöslig konflikt med jordbrukskooperationen. Det samarbete som mödosamt byggts upp mellan konsument- och jordbrukskooperationen måste elimineras och ersättas med ett dekreterande från konsumenternas sida om en dylik ekonomisk demokrati lägges som enda grund för konsumentkooperativ gärning. Detta därför att producentkooperationen ovedersägligen representerar ett producentintresse. Är ekonomisk demokrati endast en renodling av konsumenternas styrelseform, då är ett koopererande mellan jordbrukskooperationen och konsumentintressena omöjligt. Inom jordbrukskooperationen är det nämligen producenterna som äger och de av dessa frambragta nyttigheterna är till och med de mest nödvändighetsbetonade konsumtionsvaror man rätt kan tänka sig. Drar man konsekvenserna ur detta resonemang så skulle jordbrukarna nu vara i färd med att skapa ett ur ekonomisk-demokratisk synpunkt mycket vanskligt diktaturförhållande på det agrara området.

Ett extremt tillämpande av denna "ekonomiska demokrati" innebär att producentkooperationens olika arter förnekas av konsumentkooperationen. Ett kooperativt ideal i sin strängt kooperatistiska form kan inte tolerera någon producentkooperation därför att detta skulle lägga en del av bestämmanderätten i händerna på producenterna i stället för hos konsumenterna.

Detta ensidiga utdömande av allt som inte kan räknas som hundraprocentigt konsumentkooperativt är otidsenligt och djupast sett troligen också odemokratiskt. Det finns ingen rimlig anledning att för en orealiserbar princips skull sätta sig på tvären mot en utveckling fram mot ett vidgat koopererande. allra helst som man av allt att döma kan nå fram till helhetsmålet fortare genom samarbete mellan de olika kooperationsarterna. Är det nödvändigt att rida spärr mot ett samarbete, som faktiskt redan på skilda håll visat positiva resultat, bara därför att man envist vill hålla fast vid att demokratin är en styrelseform och ingenting annat? Är det hållbart ur allmändemokratisk synpunkt att sterilt avgränsa frihetsaspekten den gången den kan vidareutvecklas?

Den kooperatistiska uppfattningen bygger helt på den av Charles Gide förfäktade åskådningen. I det tredje avsnittet av sina doktriner för konsumentkooperationen säger Gide: "Först måste handelns område erövras, därefter industrins och i tredje rummet jordbrukets". Sedemera tvingades Gide av verkligheten att beträffande jordbruket revidera sin kooperatism.

Arvo Horn för frågan vidare (Kooperatören den 31 nov. 1945) när han skriver: "Skulle det vara önskvärt att ersätta de händer, som nu sköta jorden, med konsumentkooperativa föreningar? Arbetarna och personalen på sådana anläggningar skulle förbli löntagare och, som Charles Gide påpekade i sina föreläsningar om jordbrukskooperativa föreningar vid College de France, 'skulle de icke komma att lägga ned mer av sin själ i arbetet än arbetarna på de privata egendomarna' ".

Detta är ett klart erkännande av producentintresset och det bör här anmärkas att det står i strid med uppfattningen om demokratin som enbart en styrelseform.

Samme Arvo Horn ger för övrigt i en annan artikel (Kooperatören den 30 mars 1946) rubricerad: "En dubbelsidig konsumentkooperativ organisation" en intressant bild av de baltiska ländernas experiment att samla och ge plats för både konsument- och producentintressena i samma kooperativa ram. Balternas försök visar att det går för sig att kooperera utan ensidig integration framåt eller bakåt, d. v. s. utan den av många som omistlig betraktade disciplinära principaliteten.

Horn avslutar sin artikel med följande ord: "Om denna utveckling hade fortsatt, kunde det ha hänt att utopin att bygga upp ett lands hela ekonomi på kooperativ grundval efter några få decennier skulle ha blivit förverkligad i Estland och Lettland."

Man skulle kunna fortsätta sida efter sida och ge exempel på hur dylikt samarbete på kooperativ grund löst många svåra problem. Också den svenska jordbrukskooperationens utveckling ger vissa garantier för att producentkooperationen också kan leda till blick för konsumenternas intressen. Även utan att underskatta vissa monopoltendenser och andra svårigheter, måste helhetsomdömet bli av positiv natur. Lokalt har jag levat mitt uppe i dessa händelser och uppmärksammat dragkampen åt två håll. Men jag vet också att samarbetet på många platser i dag är det allra bästa. Det gläder mig alldeles särskilt att jag i detta sammanhang kan anföra exempel från den lilla ort där jag själv tillhör den kooperativa rörelsen. Mellersta Finnvedens Konsum, med dess värderade och energiske affärschef, Albin Nykvist, i spetsen, har under många år bedrivit ett gott samarbete med jordbrukarnas organisationer. Genom samarbete mellan producenter och konsumenter har det lyckats oss att mer och mer slipa av motsättningarna och i dag kan man med fullt fog påstå att samarbetet är det bästa tänkbara.

Men också beträffande den svenska producentkooperationen i sin helhet tror jag att man bör inrikta sig på samarbete i stället för ett envist fasthakande vid konsumentsidans principalitet. En jämförelse mellan priserna på jordbruksprodukter under detta senaste krig och det förra ger en god bild av att jordbrukskooperationen har verkat i motsatt riktning än den renodlade yrkesegoismen. Bönderna har tydligen inte blivit mer egoistiska som producentkooperatörer än de var den gången de blängde ilsket på varandra över ägornas stängsel och processade sig till fördelar, som de nu söker vinna på koopererandets väg. Tvärtom har de villigaste solidariserat sig med samhällsintresset, d. v. s. med konsumenterna. Detta är ett förhållande som också en objektiv iakttagare kan spåra inom deras egen rörelse. Likaavgifterna för mejeriernas transportkostnader är här ett fullgott bevis. Det kan för övrigt rätt gärna inte vara på något annat sätt. Blicken för sammanslutningens nödvändighet vidgar den allmänna horisonten. Vetenskapen om solidarisk samverkan leder till resultat måste ge utövarna en mogenhetssyn, som den individualistiskt inställde bonden så gott som helt saknade.

En av kooperationens kända krafter, studierektor Herman Stolpe, ger i sin skrift "Kooperationen och fredsplaneringen " en syn på förhållandet mellan konsumentkooperationen och producentkooperationen, som jag för min del helt understryker och som får bli en lämplig avslutning på detta kapitel. Stolpe diskuterar först frågan om den ena eller den andra kooperationsartens praktiska förutsättningar att bli helt dominerande. Han avvisar den som helt omöjlig att genomföra utan tvång: "En till sina yttersta konsekvenser driven producenthushållning skulle innebära, att producenterna skulle sköta icke bara produktionen av råvaror och förädlingen av dessa utan även varudistributionen till konsumenterna, d. v. s. dessa skulle få pröva på effekten av ett hundraprocentigt producentmonopol. Skulle å andra sidan konsumenterna övertaga icke blott hela detaljhandeln och grosshandeln utan även hela produktionen av fördigfabrikat och råvaror, skulle alla nu självägande producenter bli anställda inom konsumentkooperationen. Det ligger i öppen dag, att dessa tankekonstruktioner icke innebära praktiskt rimliga handlingsprogram och de ha därjämte den ur kooperativ synpunkt allvarliga bristen, att de icke kunna förverkligas på frivillighetens grundval utan förutsätta tvångsmässiga ingripanden."

De industrianställdas producentintresse.
Anledningen till att jag så utförligt sysslat med jordbrukarnas rörelse är att det lite varstans inom den konsumentkooperativa rörelsen finns en dragning hän mot ett särskilt hänsynstagande speciellt för jordbrukarna. Många kooperatörer tycks vilja bedöma jordbrukarna efter en mall och de industrianställda efter en annan, vilket jag för min del tycker är en egendomlig demokrati. När kooperatisten säger: allt för konsumenterna, så lägger de flesta till: utom vad det gäller jordbrukarnas kooperation.

Denna särskilda omtanke med den del av producenterna som är jordbrukare förefaller misstänkt. Av vilken anledning bör man ge en grupp av människor dubbelvärde, ett värde både som producenter och konsumenter? Är man medveten om att jordbrukarna har ett produktionskooperativt intresse att tillvarataga, då måste ett erkännande av detta logiskt leda till ett erkännande också av industriarbetarnas produktionsintresse. Såvida man inte vill dela upp jordbrukarna och de industrianställda i direkt väsensskilda arter, med olika livsönskningar och olika frihetsbehov. Är det på det viset - och det erkännes ju av en så framstående kooperatist som Gide - att en konsumentägd jordbrukshantering med de nuvarande bönderna som löneanställda lantarbetare skulle skapa ointresse och arbetslikgiltighet - då måste i rimlighetens namn samma beroendetillstånd inom industriarbetarnas led skapa precis samma situation beträffande den industriella produktionen. Förresten borde denna lojhet bli än märkbarare av den anledningen, att arbetet i jorden nog aldrig kan bli så rationaliserat som arbetet inom industrin.

Gör man undantaget för jordbrukarnas producentintresse, då bör man också vara rättvis nog att ge samma erkännande åt de industrianställda. De ökade kraven på industriell demokrati som i dag karaktäriserar så gott som hela världens industrianställda, kan helt enkelt kanaliseras fram till precis samma attityd som jordbrukarna intar när de ställs inför utsikten att bli lönearbetare åt konsumentkooperationen. Det är en vakthållning kring arbetets frihet, eller kanske rättare kring arbetet under frihetliga former, som gör jordbrukarna ovilliga att bli löneanställda och det är i princip samma sak som ligger till grund för kravet på industriell demokrati från arbetarhåll.

Jag förstår att det måste verka chockerande för många när jag på okonstlad proletärjargong talar om industriellt slaveri eller industriell diktatur. Jag vill inte alls påstå, att de som tror på nödvändigheten av ofria och disciplinära förhållanden på arbetsplatserna i detta tillstånd ser någonting av diktatur. Men det är ganska egendomligt att de olika perspektiven - underifrån eller uppifrån - så eftertryckligt kan skilja människornas betraktelsesätt. Det förhåller sig faktiskt på det sättet, att vi tempoarbetare ser vår ställning i arbetet som ett slaviskt tillstånd och vi reagerar kraftigt när någon säger oss att denna vår ovärderade ställning egentligen är nödvändig också under en kooperativa produktionsform; att detta slaveri måste fortsätta för att den ekonomiska demokratin inte ska äventyras.

Klyftan i betraktelsesätten mellan toppen och djupet återspeglas också hos alla dem, som i våra nuvarande ekonomiska och industriella förhållanden vägrar att se någon orättvisa och vill påskina att den moderna tidens arbetare i allt är jämbördig med alla andra samhällsklasser.

Utifrån min synkrets blir panoramat inte fullt så harmoniskt. Och jag har - det är det kanske lämpligt att förutskicka - trettioårig erfarenhet som funktionerande, löneanställd, ovärderad, förhyrd handelsvara. Sanningen är - sådan vi erfarit den - att en svensk arbetare sällan kommer fram till förhandlingsbordet. Representationssystemet i vår funktionalistiska värld har liksom avskalat de individuella rättigheterna och de individuella möjligheterna; arbetets specialisering med dess tusentals tariffer och specialiseringar är nära nog en vetenskap vid sidan av den övriga. Den indirekta demokratin är så oerhört indirekt numera, att ett faktiskt vacuum skapats kring den enskilde arbetaren, vars läge snarare kan betraktas som hjälplöshet än som jämbördighet med andra.

Även om arbetaren kommer fram till förhandlingsbordet kan man naturligtvis inte tala om jämbördighet. I varje fall endast under den förutsättningen att arbetaren erkänner sin ställning som ordertagande, ovärderad, funktionerande detalj i produktionslivet. Men arbetarnas industriella demokrati är ju en strävan att öka värderingen av arbetsinsatsen. Om man vid den ena sidan förhandlingsbordet placerar en egendomslös arbetare, som för att kunna leva måste hyra ut sig, och vid den andra sidan sitter en arbetsgivare som äger och bestämmer över de produktionsinstrument som kanske tiotusentals arbetare är beroende av för sitt liv och sin konsumtionsförmåga - kan man då i sådana fall tala jämbördighet? Visst har den svenske arbetaren den formella rätten att underhandla (fast inte heller detta i alla fall), underhandla indirekt genom valda ombud om kollektivförsäljning för ett år i sänder av varan mänsklig arbetskraft, men detta torde inte kunna kallas jämbördighet. Vid sidan om denna underhandlingsrätt har han dessutom den individuella möjligheten att sluta sin anställning, men då detta samtidigt medför hans oförmåga att konsumera, har frågan i det här sammanhanget endast retoriskt intresse.

Att arbetarna medelst den industriella demokratin söker tillförsäkra sig en bättre värdering och ett rymligare frihetsområde i sitt produktiva liv efter kooperativa former - den industriella demokratin måste nämligen djupast sett innebära ett försök att lösa motsättningarna i enlighet med kooperativa grundsatser - borde framkalla objektivt intresse också bland konsumentkooperatörernas led. Benägenheten att misstänkliggöra denna de industrianställdas strävan måste leda till rakt motsatt resultat: en skärpning av spänningen mellan producenter och konsumenter.

Tjäna varandra - tjäna andra
Karaktäristiskt för den extrema kooperatismens attityd gentemot de s. k. arbetarproduktionsföreningarna är motiveringen för dessas misslyckande. Man gör gällande att gynnsamma förutsättningar var för handen, men att producentkooperationen misslyckades som en följd av sin egen inneboende svaghet. Jag har tidigare något berört de svårigheter som producentkooperatörerna ställts inför och skall därför inte upprepa dessa argument. I det här sammanhanget vill jag dock passa på att göra ett påstående i förbigående: Just svårigheterna att skapa egna kooperativa industrier har säkerligen vänt arbetarna fram mot den industriella demokratin. Man avser med andra ord att nå arbetstrivsel och högre värdering genom att skapa sig ett frihetsutrymme inom det produktionsmaskineri som redan finns.

I sökandet efter angreppspunkter finner den industriella demokratins motståndare någonting enligt deras mening verkligt kardinalt i produktionskooperationens brist på principal ledning. Tydligen ser den industriella demokratins motståndare i den principala ledningen tvenne betydelsefulla faktorer; först själva principaliteten och sedan ledningen. Beträffande själva principalen, så är det vid närmare eftertanke alldeles tydligt att endast en ekonomisk demokrati tillsammans med en industriell demokrati kan skapa fram den verkligt ideala principalen. De nuvarande icke-kooperativa ägandeförhållandena bygger just på obefintligheten av en dylik enhetlig principalitet. Så länge produktionen tynges av tvenne skilda intressen - konsumenternas och producenternas - och där dessutom producenternas intressen blir avgörande för deras konsumtionsförmåga, där kan man inte tala om en enhetlig principal.

Påståendet att konsumentintresset är den enda verkliga principalen håller inte inför verkligheten, därför att denna principal måste tvingas på producenterna av konsumenternas representanter. Här är emellertid ett område inom den allmänna idédebatten, som mycket sällan har diskuterats och jag tror att en debatt på den punkten skulle åtskilligt berika de erfarenheter vi redan har. Under alla förhållanden bör det i allra högsta grad intressera kooperationen att en förutsättningslös diskussion kring dessa problem kommer till stånd.

Så långt är det utan vidare klart, att inte heller konsumentkooperationen skulle nått fram till sin nuvarande position om den byggt uteslutande på omedelbart konsumtionsintresse. Det är detta konsumentintresse parat med en växande ekonomisk mogenhet, som lärt medlemmarna att ta ansvar för sin rörelse.

"Inte tjäna på andra utan tjäna varandra" är ju ett av den svenska konsumentkooperationens allra modernaste propagandaord. Med en mild travestering skulle man också kunna få fram uttrycket: "Tjäna varandra - tjäna andra", vilket jag satt som rubrik till detta kapitel. Gör man en jämförelse mellan konsumentkooperationen förr och nu så finner man att det existerar någonting mer än endast ett omedelbart konsumtionsintresse. Avsättningen till reservfonden fördyrar naturligtvis den omedelbara konsumtionsvaran: återbäringen på gjorda köp är i dag som regel begränsad till tre procent av hänsyn till konkurrensförmågan och viljan att göra kooperationen till en prisreglerande faktor, medan den tidigare tillämpade högre återbäringen hade en mer egoistisk tendens. Överhuvud kan väl knappast viljan att tjäna andra betecknas som ett omedelbart konsumtionsintresse. Men så gör ju faktiskt konsumentkooperationen bl. a. därigenom att nytillträdande medlemmar får samma rättigheter som de vilka varit med om att bygga upp kooperationen. Kooperationen kan också göra detta därför att den lyckats skola sina medlemmar och därför att den bygger på en verklig rättsprincip.

Tjäna varandra - tjäna andra - borde inte den syntesen också kunna symbolisera den industriella demokratin?

Att man emellertid på kooperatistiskt håll också avser någonting annat med uttrycket principalitet än skapandet av ett enhetsintresse, det förstår man av det vanliga resonemanget. När man söker efter de olika företagsformernas principal, så finner man den hos konsumentkooperationen hos de sammanslutna hushållen och där styrelsen kan tala med den auktoritet medvetandet att representera en stor medlemskrets skänker; hos statsföretaget där principalen utgöres av hela samhället och hos de privata företagens ägare i arbetsgivareföreningar och styrelser.

Det är tydligen endast i en produktionsform man helt och hållet saknar denna nödvändiga principal: i det samfällda arbetarföretaget, där arbetarna också är företagets principaler. Detta - att producentkooperationen saknar principalitet - är alltså själva huvudanledningen till kooperatisternas misstro mot produktionskooperationen och mot den industriella demokratin.

Så långt jag kan finna överensstämmer dock denna ledningens beroendeställning till de ledda fullkomligt med definitionen om demokratin som styrelseform. Det är ju de, för vilka styrelsen är till - alltså de styrda - som enligt den politiska demokratin bör ha samma rätt att inverka på styrelsens sammansättning. Är det demokrati på det politiska området att de styrda kontrollerar och väljer sin styrelse - och ingen vill väl förneka att så är förhållandet - då leder ju faktiskt den industriella demokratin direkt fram till detta mål på industrins område.

Det är därför egendomligt att vad man å ena sidan vill etikettera som politisk demokrati, blir till rena diktaturen överfört på det industriella arbetslivets område. När politisk styrelse är en tjänandets attityd mot de styrda och samtidigt de styrdas lika kontroll över sin styrelse och lika rätt att inverka på styrelsens sammansättning, då ligger det dualism i att samtidigt utmåla dessa styrdas rättigheter - tillämpade på det industriella området - som någonting absurt, någonting som omöjliggör vidare utveckling.

Till skillnad från dem som hyser övertro på principaliteten, anser jag att produktionskooperationens möjligheter att ge producenterna kontroll över sina ledare och anställda och avskeda förmän och styrelser, är en i högsta grad värdefull tillgång. Jag tror också att denna metod är den enda som kan skapa trivsel och frihet på arbetsplatserna. När jag nu får göra ett försök att motivera denna inställning - som måste verka nästan kriminell i rättrogna kooperatisters öron - så blir det på något sätt en sammanställning av de livserfarenheter jag samlat under en trettioårig anställning inom en allt mer rationaliserad industri - inte som ledare utan som ledd och obetydlig kugge i ett invecklat maskineri. Jag skulle önska återge åtminstone något av det jag själv känt under dessa år, men också ge en bild av hela den förkrympta frihetslängtan, som i våra dagar krampaktigt klamrar sig fast vid kravet på industriell demokrati.

Fördelningsproblemet är naturligtvis oerhört viktigt både för produktionens volym och för trivseln på arbetsplatsen, men viktigare är ändock vilka som får uppdraget att verkställa denna fördelning. Industriarbetarnas beslutanderätt i denna fråga skall säkert ge den sin lyckligaste lösning. Det är värderingen ovanifrån som skapar olustkänslor. En kooperativ egenvärdering skulle inte utgöra något problemet i egentlig mening. De som tillför produktionen särskilt värdefulla tjänster blir säkert uppskattade om alla i samverkan får avgöra. Värderingen underifrån blir också verkställd från initierat håll, vilket inte alltid är förhållandet när bestämmanderätten är koncentrerad till toppen. Om den enskilde arbetaren-kooperatören hade möjlighet att tillsammans med sina kamrater själv värdera sin egen och sina medproducenters produktiva verksamhet, så är möjligheterna till felaktig värdering så gott som uteslutna. Olikheterna blir under alla förhållanden lättare att bära den gången besluten emanerar från alla. Det mest deprimerande i det kapitalistiska systemet är att få värdelöshetens stämpel påkletad som en befallning ovanifrån.

Detta utesluter inte att människornas strävan måste gå mot ekonomisk jämlikhet, eller, som Albin Johansson en gång uttryckte det i en artikel i Kooperatören där han behandlade löneförhållandena för de kooperativt anställda, att målet måste vara ett tillfredsställande av människornas behov. Särskilt vill jag reservera mig mot uppfattningen att olika värdering är någonting i och för sig prisvärt och instämmer i den synpunkt, som den kände ekonomen Douglas Jay anför: "I själva verket är olikheten i och för sig ett ont. Den är ett ont, emedan den ger upphov till en falsk värderingsskala: falsk servilitet och hyckleri å ena sidan och falsk självbelåtenhet å den andra..." "Det är omöjligt att bestrida, att olikheten ödelägger frihet, oberoende, självaktning och människovärde. I viss utsträckning är dessa missförhållanden ofrånkomliga, eftersom ett visst mått av olikhet är ofrånkomligt; men det är missförhållanden, som bör reduceras till ett minimum, icke förtjänster som böra prisas."

När en industriell ledning utrustas med auktoritär makt från ett kapitalistiskt företag, då inträder den falska värderingsskala Jay talar om. Det är för övrigt en av de tvetydigaste sanningar som finns, att den dugligaste, den bästa, den lämpligaste människan alltid är den som utvecklas till ledare. Den servilitet och det hyckleri som Jay talar om är i långt högre grad utslagsgivande än duglighet. Den falska självbelåtenheten höves också för att tränga fram i förmansställning. Viljan att höja sig över lönearbetarklassen förutsätter - under ett produktionsförhållande där bestämmanderätten är principal i disciplinär mening - med nödvändighet en brytning med den solidaritet som ligger till grund för arbetarrörelsen. Arbetsgivarna tar inte bara hänsyn till dugligheten när de väljer förmän utan i lika mån till lojaliteten mot företaget. De som i egenskap av vanliga arbetare utvecklat den största aktiviteten för organisatoriska sammanhang är minst skickade att bli förtroendemän åt den motsatta parten. taktiken från företagarhåll har ju många gånger varit att neutralisera en arbetares aktivitet för sig själv och sina kamrater genom en förmansplacering. Arbetaren ställs då inför ett val: en förmansställning med följande inkomstökning eller fortsatt ansträngning att i solidaritet med sina kamrater arbeta för en kollektiv förbättring av levnads- och arbetsvillkor. Här är det egoismen som fäller utslaget. Blir arbetaren förmån så måste han bryta kontakten med sina kamrater och lösa sitt sociala problem individuellt; han blir förtroendearbetare åt den kapitalistiske ägaren och måste ställa sig på denna sida.

Förhållandet skulle bli helt omvänt om förmän och chefer valdes av de anställda eller tillsammans med konsumentintressenterna. För att få ledarställning erfordrades då förtroende hos producenterna, duglighet i arbetet och i övrigt alla de egenskaper som bör besittas av en industriledare. Invändningarna som göres är inte mycket värda. En olydnad eller ett brott mot den nödvändiga ordergivningen blir det kooperativa producentföretaget ett brott mot hela kollektivet; meddelaktigheten och medansvaret gör arbetarna måna om företaget, dess materiel och medel. Förmånen att ytan hämningar eller friktioner kunna kalla alla arbetare till rådslag när för driften viktiga avgöranden skall ske är så uppenbar och stor att någon debatt om den saken inte borde behöva förekomma. Om ett kooperativt företag vill utse en av sina medlemmar till ledare, behöver han inte tveka på samma sätt som när det gäller ett kapitalistiskt företag. Här blir det inte egoismen utan dess motsats, som blir avgörande. Här är det fråga om huruvida idealiteten och entusiasmen för det kollektiva företaget är stark nog att skjuta fram en medlem till ledare eller förman. I det kooperativa producentföretag blir det idealiteten parad med dugligheten som får sista ordet; symmetrin mellan aktivitet, idealitet och ledarförmåga blir fullständigt. Här blir det inte fråga om att dagtinga med sitt samvetes solidaritet eller det förflutnas attityd när erbjudandet om en förmansplats inställer sig. Chefskapet blir här en komplimang från lika tänkande i stället för någonting som liknar judaspengar; ett bevis för medlemmarnas absoluta förtroende för den utvalde.

Men alla dessa positiva faktorer - som inte är skrivbordsfantasier utan faktiska förhållanden - är inte allt. Möjligen de funderingar som först inställer sig. Genom att ingen intresseklyvning förekommer mellan företaget och arbetarna, så kommer arbetsledaren att framstå som ett uttryck för allas bästa. Men naturligtvis också "allas sämsta" - om han missköter sig. Där en vanlig arbetsledare i sin buffertställning mellan parterna kan vinna vissa arbetares bevågenhet genom att vara i viss mån vårdslös med företagets medel och tillgångar, där möter den producentkooperative arbetsledaren motstånd. Han har "bolagsherrarnas" ständigt omkring sig; kan inte ta ett steg eller genomföra en åtgärd utan att intressenterna ser det. Därför måste han sköta sig - men han kan också göra det utan att komma i konflikt med arbetarna.

Hela rationaliseringsproblemet skulle få en helt annan aspekt inom en koopererande industriell produktion. De effektivitetsåtgärder som vidtoges skulle gå direkt till alla anställda. Hela tidsstudieeländet skulle utan vidare kunna placeras på sophögen. Jag skriver med avsikt tidsstudieeländet, därför att jag med detta vill göra klart att jag inte förkastar arbetsstudier i princip. Det kan mycket väl hända att en kooperativ produktionsförening anställer tidsstudiemän eller väljer sådana inom egna led. Tidsstudier är en sak - tidsstudieelände en annan. Eländet uppstår därför att den ena parten - ägarna - anställer dessa som pådrivare, som spioner på den andra parten. Och den som underifrån upplevat denna sak finner knappast ord starka nog att fördöma allt vad tidsstudier heter. Vad blir då skillnaden om en kooperativ förening anställer tidsstudiemän? Helt enkelt den, att tidsstudiemännen kommer på beslut av alla arbetarna; att de kommer som kamrater och hjälpare i stället för som fiender och spioner. Endast den människa som aldrig känt ovärderingens förnedring kan påstå att dylika förhållanden på en arbetsplats svär mot demokratin. Det är oriktigt att för en egendomlig principalsprincips skull försöka helt avidealisera förhållandena på arbetsplatserna. Visst är det sant att alla människor är konsumenter - ingen mer än en komplett idiot försöker förneka den saken. Det är också sant att produktionens mål är konsumtion. Men vad har allt detta att göra med frågan om frihet eller slaveri på arbetsplatserna? Lika sant som det är att alla människor är konsumenter, lika sant är det att nästan alla människor också är producenter - och en del som inte är det borde vara det - och varför ska bestämmanderätten inskränkas till konsumtionsstadiet allena? Vi måste ju producera för att ha någonting att konsumera - bör vi då inte ha lika rätt att vara fria, ansvarstagande individer när vi lagar mat som när vi äter upp den?

Är det för övrigt inte ett fatalt och ödesdigert misstag att sätta den idealitet som finns hos producentintresset - arbetarrörelsens ekonomiska organisationer - i ett slags underligt motsatsförhållande till konsumentintressets idealitet? Eller ska vi inte alls räkna med någonting så immateriellt som idealism?

Det är förvånansvärt att man kan fråntaga idealiteten allt värde och rent av framställa den som en fara, när den tar producentkooperativ gestalt. Är inte producenternas frigörelsesträvan bemängd med idealism; är inte tanken på trivsel, människovärde och arbetsfrihet någonting positivt och skapande? Var hade konsumentkooperationen stått i dag utan idealism? Är inte beroendetillståndet, ofriheten, omyndigheten på arbetsplatserna ovärdigt fria människor? Är det riktigt att göra de nuvarande missnöjesyttringarna på arbetsplatserna liktydiga med de misslyckades kverulans; de enkla människornas naiva funderingar? Är det på de motsatta egenskaperna vi skall timra den frihetens framtidsvärld vi alla längtar efter - på den enkla förnöjsamheten, den böjda ryggens, det tacksamma leendets? Är det de väldisciplinerade, ordertagande, lydande varelserna som blir fundamentet för frihetens samhälle? Jag tvivlar på detta.

Och för övrigt. Om man vill gå litet djupare. Vem är mäktig att värdera en människa? Vem vill åtaga sig uppgiften att klassificera levande mänskliga varelser så att värderingen sammanfaller med full rättvisa?

Jag vet att anhängarna av "demokratin som en styrelseform" kommer att invända: Vad har allt detta med den ekonomiska demokratin att göra? Demokratin som bara är en styrelseform? På detta kan man svara, att humanitet, rättvisa och vanlig mänsklig anständighet inte heller är någon styrelseform - men nog är det demokrati och nog är det nödvändigt för att människorna ska känna trivsel i sitt arbete.

En ekonomisk demokrati som till sin grund har ett industriellt slaveri blir till och med än mer orimlig när slavarna ska spela herrar i egenskap av konsumenter. Är det omöjligt att tänka sig ett demokratiskt produktionssystem där konsumenterna kan utsträcka sitt förtroende att omfatta alla de anställda i stället för enbart den "principala ledningen"? För det är väl detta frågan djupast sett gäller. Förtroendet måste ju under alla förhållanden finnas. Konsumenternas förtroende till vissa producenter - nämligen de som fått som sin producentuppgift att utgöra principal ledning i tjänst hos konsumenterna - kan ju inte den mest frenetiske motståndare till industriell demokrati klara sig undan.

Den avgörande skillnaden mellan denna egendomliga principaluppfattning och den industriella demokratin blir då om detta förtroende ska utsträckas till att omfatta alla producenter - vilket skulle överbrygga den konstlade klyftan mellan konsument- och producentintresset och garantera frihet och trivsel i arbetet - eller detta förtroende ska lämnas enbart till de industriella ledarna, och därmed bli ett misstroendevotum mot den stora massan av producenter. Väljer man den senare linjen - den som kooperatisterna rekommenderar - då skärper man spänningen mellan producenter och konsumenter; då söker man neutralisera rivaliteten genom att ge rätten att befalla åt den ena sidan (konsumenterna) medan den andra sidan (producenterna) får plikten att lyda. Och detta måste bli ett ur allmänmänsklig synpunkt onaturligt sätt att ordna samvaron mellan fria människor. Sedan får det vara hur formaldemokratiskt som helst.

Kan man på fullt allvar förutsätta att ett producentkooperativt inflytande, som bygger på personlighetsvärde, på större trivsel i arbetet och på fördelningsprincipens kollektiva sanktion - leder till grupp- och yrkesegoism? Att resultatet skulle bli ett sönderslitande av konsumentintresset och en uppspaltning av människorna i vettlöst rivaliserande producentgrupper? Endast den nattsvartaste pessimism kan dra dessa konsekvenser. Så sant som idealiteten varit den solida grunden för konsumenternas koopererande frigörelsesträvan, så sant kommer också producenternas frihetslängtan att ge positiva resultat.

En produktion i frihet under konsumenternas kontroll; eller om man så vill, ett samägande mellan konsumenter och producenter måste bli den allmänna effekten av en praktiserad industriell demokrati. Den som inte har upplevat tempoarbetets deprimerande verkan och slavkaraktär kan kanske inte fullt förstå värdet av den industriella demokratin. Att alltid känna sig ställd utanför som producent; att bli räknad som en vara bland andra i kalkylära sammanhang; att bedömas enbart utifrån funktionerande effektivitets synpunkt - det är i detta förhållande som spänningen skapas mellan konsument- och producentintresse.

Slutligen: Inte tjäna på andra utan tjäna varandra! Är det inte en fullödig bekännelse till en social kooperation, som ger plats både för ekonomisk och industriell demokrati? På ett eller annat sätt kommer den industriella demokratin förr eller senare att genomföras. Frågan är bara under vilka former och den frågan är så pass viktig att den tarvar ett särskilt kapitel.

Kooperation eller statsproduktion
Hittills har jag försökt bevisa den uppfattningen att demokratin inte bara är en form av styrelse utan också ett trivselförhållande och ett frihetstillstånd. Till detta kan också läggas att demokratin är frihet från onödig styrelse. Någon har sagt att den regering regerar bäst som regerar minst. Det ligger en otvetydig sanning i detta. Den styrelseform som lämnar folken största möjliga mått av frihet och rörelseförmåga är den bästa styrelseformen. Motsatsen är den totala styrelsen, den som nazismen försökte praktisera. Denna styrelsetotalitet innebär att individernas och folkens liv snärjes in under statens tvångströja; att hela livet blir en riskabel balansgång mellan statliga doktriner och direktiv.

För egen del är jag övertygad om att en ekonomisk demokrati i intimt samarbete med en industriell demokrati framgångsrikt skulle kunna bryta den nästan snörräta människomarschen mot statstotalism som tycks vara tidens enda givna tendens - en tendens som inte ens demokratiernas seger i det senaste världskriget förmådde ge annan riktning åt. Här har koopererandet mellan individerna en viktig uppgift. En frivillig kompromiss mellan producent- och konsumentintressena, eller sannare uttryckt, en högre kooperativ etik där producenternas skaparglädje inordnas i ett generellt konsumtionsbehov, skulle aktualisera kooperationens skapande frihetsvärde och bli den samlade punkten för människornas strävan. Den allmänna politiseringen - uttrycket här använt som beteckning på tendensen till ökad statsmakt - skulle förbytas i en ökad självverksamhet, d. v. s. ett ökat mått av koopererande människorna emellan. Och inte endast mellan individerna av samma nationalitet utan också över gränserna i den bemärkelse Albin Johansson avser i sin ypperliga stridsskrift: "Ett fredsproblem". Precis som Albin Johansson med profetisk skärpa betonar nödvändigheten av konsumentintressets internationalisering, precis på samma sätt skulle producentkooperationens industriella intressen stråla ut i en internationalism - också den tidsenlig och nödvändighetsbetingad. Här skulle producent- och konsumentkooperation tillsammans staka ut den kungsväg där folken kunde vandra fria från nationalistiska fördomar fram mot den världsunionella förbrödring som Clarence K. Streit siar om i "Union Nu".

Konsumentkooperationen har inte råd att avstå från det styrketillskott, som producenternas längtan efter en koopererande form av industriell demokrati måste innebära för kooperationen som allmän kulturföreteelse. Konsumentkooperationens allmänna attityd mot statsingripande är avvisande. Vi kooperatörer anser, att frihet på det ekonomiska området är livsluft för kooperationen; det behövs inga direktiv där friheten kan leda till ideala förhållanden. Ingenting blir så värdefullt i fostrande mening som det egenskapen och den frivilliga ansvarskänslan framskapat.

Ändock framstår i dag för många människor statsdriften som ett mål att sträva till. Den industriella demokratin är den andra vägen till friheten - den enda verkliga för övrigt - och betyder självverksamhet och självfostran under ansvar. Om de industrianställda väljer vägen mot statscentralism i stället för den industriella demokratins väg - kommer i stor utsträckning att bli beroende av den ställning internationell konsumentkooperation intar till dessa problem. Om konsumentkooperationens accepterar kooperatisternas påståenden om att industriell demokrati är liktydig med ekonomisk diktatur och därmed intar en fientlig attityd mot den industriella demokratin, då måste detta med nödvändighet jämna vägen fram mot ytterligare statstotalism. I precis lika utsträckning kommer konsumentkooperationens sympatier för de industrianställdas demokratiseringskrav att avleda intresset för statsdrift och nationalisering av produktion.

Den industriella demokratin kan aldrig genomföras medelst statsdrift. Byråkrati och mandarinvälde kommer i stället för fri samverkan och ett dylikt tillstånd kan knappast ens nämnas i ett demokratiskt sammanhang. Beroendet av staten blir så gott som totalt och underdånigheten kommer att ta insmickrande och ödmjukande former. Det gäller därför att vara på sin vakt mot allt som skjuter på mot den redan långt framskridna statsförgudningen.

Detta tror jag att vi kooperatörer lämpligast gör genom att föra ut kooperarandets idé till allt fler områden. Går det att framgångsrikt reglera konsumtionen kooperativt och utan statliga restriktioner, då bör det också gå att ordna produktionen under sådana former. Varför ser i dag så många industrianställda med välbehag på statens ökande makt? Helt enkelt därför att de i denna utveckling ser en begynnande industriell demokratisering. Att resultatet av det hela blir ungefär raka motsatsen är en annan sak och gör hela situationen än mer grotesk.

Denna tendens kunde vändas i en lycklig motsats om koopererandets vackra princip växte ut att omfatta också det produktiva området.

Naturligtvis är det ingen som tänker på att genom någon slags erövringsaktion från arbetarhåll tillskansa sig de industriella företag konsumentkooperationen byggt upp här eller i andra länder; arbetarnas solidaritet med de konsumentägda företagen är ju klart bevislig även om stridigheter inte helt kunnat undvikas. Vad man däremot kunde komma fram till inom denna industri som helt arbetar i konsumenternas intressen och som alltså avkopplat vinstbegäret, är ett på frivilliga uppgörelser byggt samarbete mellan ägarna och de anställda. Jag tror att kooperationen här skulle kunna utnyttja sina företag till experimentella institutioner. Detta förslag är egentligen ingenting nytt; bara en effektivisering av ett sedan länge klart markerat tidsskeende. Den överenskommelse som nyligen träffats beträffande de konsumentkooperativa arbetsplatserna är ett litet steg på demokratiseringens väg; de rättigheter som de privatanställda arbetarna under år av ansträngning lyckats avtvinga motvilliga företagare, är också samma sak.

Kooperationen borde ha råd till att ge de anställda en chans att själva skapa trivsel inom arbetet. Nu vet jag mycket väl att moderniteten och fritidsuppläggningen står toppen i den kooperativa industrin, men det är inte så mycket detta jag tänker på; mindervärdeskänslan kan inte tvättas bort i en aldrig så rostfri inramning. Musik och gymnastik är bra, men inte heller detta räcker till för trivsel. I alla fall inte så länge dessa saker kommer som en nådegåva från ovan, fastställd av den allsmäktige principalen. En decentralisering av bestämmanderätten över produktionen är visserligen ett djärvt förslag att komma med och jag riktigt känner hur alla våra präktiga konsumentkooperativa industriledare småleende skakar sina adonislockar inför så mycken kverulerande dårskap. När jag i alla fall rekommenderar ett försök så gör jag det därför att jag riktigt känner hur dylika metoder skulle mötas med sympati från de anställdas sida. Att bli värderad, att få ett förtroende trots att man bara har en funktionerande uppgift; att räknas som en riktig människa bland andra trots att man bara automatiskt sköter en bagatelldetalj.

Här ligger experimentalfältet öppet för den kooperativa rörelsen: att slå en trivselns brygga mellan producent- och konsumentintresset; att diskutera i stället för att dekretera, att rådgöra i stället för att befalla; att så att säga fånga in producentintresset i stället för att disciplinera det. Jag har ingen erfarenhet som företagsledare - och ingen lust att få det heller under kapitalistiska förhållanden - men som ledd är jag själva sakkunskapen. Anledningen till vantrivseln känner jag; arbetarnas reagens likaså, och min trettioåriga erfarenhet som saluförare av varan arbetskraft säger mig: experiment i den riktningen skulle kunna göra underverk.

En öppen famn från konsumentkooperativt håll mot den industriella demokratin skulle öppna oanade perspektiv och leda in det ekonomiska livet på en väg som klart avviker från den som slutar i statstotalism och innebär frihetens eliminering.

Och därmed skulle jag vara färdig att säga några avslutande ord om producentkooperationen.

Det är oriktigt och orättvist att döma producentkooperationen därför att en del av dessa försök misslyckats eller endast i rent kapitalistiska företag. Så länge man inte kan bevisa, att svenska, danska, finska och andra länders producentkooperativa rörelser gjort bönderna skada eller gjort dem omöjligare att samarbeta med, så länge kan man inte utdöma producentkooperationen.

Till detta kan läggas ytterligare en mångfald producentkooperativa fall, som än mer accepterar det positiva värde som här ligger förborgat. Bohusläns Kooperativa Stenindustri är ett av dessa. Detta företag växte fram på det sättet, efter starten i Hovenäset 1926, att det på skilda platser uppstod grupper, som först sålde sten till företaget och sedan upptogs i detta, så att det blev ett enhetligt kooperativt företag. Det största intresset ligger kanske i det förhållandet, att alla de lokala egenheterna kom till uttryck och färgade företaget och dess verksamhet. När sedemera ett enhetligt organisationssystem utbildades så togs nämligen hänsyn till de olika orternas egenartade förhållanden, vanor, arbetssätt och uppfattningar. Med andra ord: livets egen nyansering hade fritt fått göra sig gällande och den sedemera kommande organisatoriska enhetligheten gav fortfarande plats för denna färgskiftning. Ingen dekreterade att de gemensamma arbetsreglerna skulle följas i större utsträckning än varje plats själv ansåg lämpligt. Häri ligger inte bara ett bevarande av friheten, utan också ett tävlingsmoment. D. v. s. att man så småningom kunde avläsa hur de olika arbetssätten låg till ur effektivitetssynpunkt. Dessa erfarenheter tillvaratogs och rekommenderades - men dekreterades aldrig till någon.

Resultatet av dylika arbetsförhållanden blir tillfredsställelse, berikande nyansering och effektivitet i förening. Dekret ovanifrån kan aldrig uppnå detta.

Så långt det gäller Bohusläns Kooperativa Stenindustri, så väljes företagets centrala ledning på årsstämman, medan de olika lokala arbetsledarna väljes lokalt. Väljes av de i företaget sysselsatta arbetarna direkt, dock i intimt samråd med centralledningen. Alla uppslag för trivsel, effektivisering och dylikt kom självfallet från arbetarna. Men det hände aldrig att detta vållade någon slitning på det sättet att någon från sitt detaljhörn yrkade på genomförandet av en åtgärd, som kunde vara diskutabel ur det helas synpunkt. Likaså kan noteras, att intresset för fondering och materialanskaffning, övergång till maskindrift o. s. v. var allmän bland arbetarna.

En annan anmärkningsvärd detalj - som jävar pessimism beträffande producentkooperationen - är ställningen till fördelningsproblemet. Man höjde för den administrativa personalen, utan att massan kunde följa med. En lönedifferentiering beslutad underifrån alltså; ett frivilligt erkännande av ett högre producentvärde. Personligen tycker jag detta är att ställa logiken på huvudet, men har velat påpeka tendensen ur rent taktisk synpunkt.

Innan jag lämnar den kooperativa stenindustrin vill jag ge ännu en liten glimt. Det berör problemet om att avskeda när det blir brist på arbete. Det vanliga - även av arbetarrörelsen accepterade men i alla fall mycket diskutabla - tillvägagångssättet, är ju att den sist anställde får gå. De koopererande stenhuggarna använde en annan metod: Ingen avskedades. Ingen ansåg sig ha rätt att avskeda den andre. I stället delades allt befintligt arbete broderligt upp, vilket naturligtvis medförde ytterligt låg inkomst. Det fanns tider då inkomsten stannade vid 35 kr. pr månad. Men det fanns inte mer arbete - och den som ville fick gå, det var lika för alla. Den som kunde få någonting bättre gick naturligtvis och då förbättrades läget för de kvarvarande. Sammanhållningen var dock fullständig. Ingen klagade fast nöden var fruktansvärd. Solidariteten, lojaliteten, kamratskapet - och idealiteten höll inför alla dessa påfrestningar.

Nu kan man kanske säga att det där är undantagsfall; att det var särskilt lämpade människor med en allvarlig livsmening bakom sitt koopererande. Det sista är nu sant. De män som gick i täten för denna producentkooperation var medvetna kooperatörer; män med frihetsbehov och med vilja att förverkliga de kooperativa idealen också på produktionens område. Men är det inte kooperationens uppgift att knyta an till de bästa, resligaste gestalterna inom arbetarvärlden?

Och för resten: jag skulle kunna ge praktiska exempel till och med från högindustrialiserade fabriker och arbetsplatser där ledningen förstått att utnyttja de anställdas frihetsbehov på ett sätt som gett goda resultat även ur kapacitetssynpunkt. Man har inte dekreterat utan uppdragit åt arbetarna att finna sin egen väg. Förhållningsreglerna har försvunnit och ersatts med förtroende från ledningens sida.

Jag skulle kunna nämna namn på arbetsplatser där produktionen bedrives så idealiskt man kan tänka sig. Men jag nämner inga namn därför att jag är förbjuden att göra det. Man har så pass fria arbetsförhållanden att dess avslöjande kanske kunde leda till en ändring. Det finns en plats där en facklig sammanslutning under många år arbetat efter principen: "Kooperativ arbets- och inkomstfördelning". Här praktiseras ett ur rättvisesynpunkt nära nog idealiskt system. Jag citerar ur de kooperativa stadgarnas § 1 om föreningens syfte och ändamål: "Arbetsfördelningens syfte och ändamål är att på basis av fri överenskommelse och i solidarisk samverkan med varandra så långt sig göra låter sinsemellan fördela arbete och arbetsinkomst för samtliga arbetare vid..." Längre får jag tyvärr inte gå i mina "avslöjanden" av vårt lands kanske mest koopererande arbetsplats. Jag kan bara tillägga att programmet följes planenligt. Att det tyngsta arbetet alternerar mellan kooperatörerna; att de medlemmar som har det högsta antalet arbetstimmar ersättas med de som har det lägsta; att inkomsten är lika för alla oavsett sysselsättning; att rätt man alltid placeras på rätt plats så att omflyttningar av arbetskraft äger rum om så erfordras.

Det är till dessa koopererande människor - som praktisk och hård verklighet försöker tillämpa sina frihetsbehov - den konsumentkooperativa rörelsen bör knyta an. Att försöka binda dylika positiva krafter under en falsk principal är något av det mest opsykologiska man kan tänka sig. Och det har heller ingenting att skaffa med verklig kooperativ anda.

Behöver man frukta att ett samarbete med ett sådant producentintresse ska leda till yrkesegoism och söndersplittring?

Inte kan man göra människorna friare genom ofrihet.

Innan jag avbryter mitt resonemang om producentkooperationen kan jag inte underlåta att något beröra Kinas producentkooperation. Också den är nämligen så uppbyggd att den omöjligt kan godkännas av dem som till varje pris fasthåller vid konsumentsidans principalitet. Hwang Tsu-Yü, lektor vid Honanuniversitetet i Kina, lämnar i Kooperatören den 30 jan. 1945 en mycket intressant rapport från kinesernas arbetarkooperativa rörelse (Chinese Industrial Cooperation). Jag vill rekommendera alla som betraktar producentkooperationen som en olycka eller som ett avsteg från demokratins väg att grundligt studera nämnda artikel. Själv ska jag inskränka mig till att referera en liten passus där författaren talar om det praktiska arbetet och organisationsverksamheten: "För att bilda en förening ansluten till den kinesiska arbetarkooperationen, fodras, att minst sju personer med tillfredsställande yrkesutbildning sammansluta sig. Föreningens styrelsesätt är helt demokratiskt, tjänstemän väljas och löner och arbetsuppgifter fastställas på allmänna medlemsmöten  eller inom av medlemmarna valda kommittéer..." "Överskottet fördelas vid slutet av året i enlighet med grundsatserna och vanligtvis enligt följande schema:

Reservfonden 20-30%
För oförutsedda utgifter eller bidrag till centralorg 10%
Tilläggsbetalning o bonus (till de anställda) 10%
För gemensamma ändamål avsedda medel 10%
Återbäring till medlemmar och arbetare 40-50%

I fortsättningen meddelar författaren att kapitalbildningen fortgår tillfredsställande och att alla kooperatörer ser ljust på framtiden. Varje arbetarkooperativt företag är på samma gång ett kulturcentrum. "De arbetarkooperativa företagen föra stadigt och säkert Kina i riktning mot ekonomisk demokrati, både i inre och yttre bemärkelse. I den mån Kina industrialiseras kommer klasskillnaden mellan arbetare och företagare med nödvändighet att bli alltmera utpräglad och förhållandena att bli allt spändare. Detta kan säkerligen komma att bli en fara för efterkrigstidens Kina. Lyckligtvis kan den arbetarkooperativa rörelsen, som nu dominerar den industriella utvecklingen, bli i stånd att avvärja hotande kris, ty samtidigt som den ur teknisk synpunkt främjar produktionen, kan den också rädda Kina från industrialiseringens nackdelar, nämligen monopoltendenserna och klasskampen."

Människan och demokratin
Om man icke ser människans individuella frihet och andliga utveckling som det verkliga målet för den sociala och ekonomiska utvecklingen, hemfaller man liksom de totalitära staternas profeter åt vad jag skulle vilja kalla den rationella ladugårdsskötselns ideal tillämpat på det mänskliga samhället
Anders Örne i Ekonomisk demokrati

Innan jag slutar min lilla skrift finns det anledning att något syssla med frågan om människan och maskinen. Först vill jag dock säga några ord om begreppen rationalisering, effektivisering och människovärde.

Tidens enda reella gudomlighet heter effektivitet. Det var beundran för hastiga, hänsynslösa beslut, det absolut effektiva utnyttjandet av tillfället, det fullständiga avkopplandet av alla andra orsakssammanhang än möjligheten, som bl. a. skapade den gynnsamma atmosfären för nationalsocialismen. "Han är dock en tusan till karl, Hitler!" var ett erkännande som man kunde höra från håll som annars var ganska påtagligt demokratiskt. Till och med i nazismens behandling av judarna kunde vissa anpasslingar finna denna sympatiskt röda tråd av effektivitet.

Vår uppgift är - både som kooperatörer och demokrater - att riva ner detta effektivitetsbeläte, utan att därför slå över i dess motsats. När jag nu påstår, att denna avgudadyrkan bottnar i ett undertryckande av arbetarnas intressen och trivsel på arbetsplatserna, så är jag medveten om att jag får många motsägare. Ändock torde det förhålla sig så. Jag är kanske inte människa att formulera min uppfattning så klart som är behövligt, men om jag säger att hastigheten och effekten måste ha en direkt motpol och att denna motpol inte kan vara någonting annat än den enskilda individen eller människorna tillsammans, så hoppas jag bli förstådd. Hur långt denna effektivitet får drivas måste alltså slutligen avgöras av den fungerande människan själv.

Denna motpol existerar inte under nuvarande produktionsförhållanden. Den klassiskt vordna möjligheten att svälta ihjäl eller underordna sig har ju värde endast som tragedi i ett drama men inte i verkliga livet.

Låt mig nu försöka bevisa mina påståenden.

Den privata företagsamheten bygger på vinsthushållningen som primus motor. Härav följer logiskt att effektivitetssynpunkten helt måste dominera. Något annat är inte möjligt. Alla rationaliseringsåtgärder har till uppgift att rationalisera för vinstens skull. Varan mänsklig arbetskraft blir en vara som andra. Produktionsägarens frågeställning är klar: högsta möjliga effektivitet.

Också med konsumentintresset som enda principal måste effektiviteten i produktionen vara viktigare än allt annat; viktigare än människan som producent blir människan som konsument. En industriledare som är anställd i konsumenternas tjänst får kapaciteten som högsta dygd och rättesnöre. De anställda producenterna blir en sak vid sidan om. Detta är inte sagt som kritik mot våra konsumentkooperativa industriledare utan bara ett nyktert konstaterande att det måste bli så.

Ett säkert medel att tämja hastighetsjakten och ersätta den med en sund rationaliseringssträvan är att tillerkänna producentkooperationen en reglerande uppgift, d. v. s. acceptera idén om den industriella demokratin. Då blir människan och dennas rättigheter den nödvändiga motpolen mot hetsen och hastigheten.

Industrialismen har i grunden revolutionerat arbetets process. I stället för självständiga yrken, där produkterna färdiggjordes av utbildade yrkesmän, finns nu i alla högrationaliserade industrier en arbetarorganisation som förutsätter en fullkomlig detaljspecialisering. Yrkena försvinner mer och mer. Producenternas förmåga att göra en produkt färdig är i dag så gott som försvunnen. I stället för den forna yrkesskickligheten träder beroendetillståndet fram. Våra dagars producenter kan - naturligtvis frånsett vissa mer eller mindre konstnärliga sysselsättningar - inte framställa en produkt individuellt. Endast kollektivt. Den enskildes förmåga att hävda sig blir mer och mer beroende av medmänniskornas handlingar. Tillsammans kan en arbetsgrupp fabricera de finaste instrument, men en och en är de negativa i sin produktion. De kan var och en bara sin lilla detalj.

Detta gick väl an och är också nödvändigt. Men kanske till och med kan tala om det slag av inbördes hjälp som Krapotkin analyserade på sin tid. Om rationalitet kom som en följd av de forna yrkesmännens fria och frivilliga överenskommelse vore det helt i linje med maskintidens innersta mening: att göra arbetet lättare och livet behagligare. Felet var att individens äganderätt till verktyget inte ersattes av kollektivt ägande av maskinen. Resultatet blev att de forna hantverkarna stod med tomma händer. Enskilda människor med kapital blev ägare till de produktionsinstrument, vilka det stora flertalet måste sköta för att kunna fortsätta livet. Här uppstod från början överskattningen av ägandets betydelse - av principaliteten.

Tendensen är tydlig även om den kommit gradvis: allt mer yrkesutplåning; allt mer tempoarbete; allt fler kollektiviserade människor.

De industrianställda delas nu i tvenne markanta grupper. Den ena fogas samman med den "principala ledningen", d. v. s. med ägarna till produktionsmedlen; det är expertisen, specialisterna, kontrollanterna. Dessa stirrar sig blinda på sin uppgift: hastigheten, rationaliteten. Man glömmer bort människan bland kontrollur och tabeller. Den stora massan av tempoarbete blir kuggar i ett för expertisen intressant maskineri.

Och den andra delen av människorna? Den som är löneanställd pr tid och timma? Den värderas som en annan vara fast sämre; den har inget engångsvärde därför att den inte är köpt utan hyrd. Här ligger problemets kärnpunkt: Hur ska man under en fortlöpande rationalisering kunna neutralisera verkningarna av specialiseringen? Den industriella utvecklingen håller på att skapa en förändring bland människorna som vår demokrati kan stupa på .

Den substantiella rationaliteten - eget förståndsanvändande, initiativ- och organisationsförmåga - är reserverad för ägarna till produktionsmedlen och deras närmaste medhjälpare. (Under det nuvarande systemet med privatägd produktion kan ju också ägarna besitta en tredje sort av funktionalitet: funktionen att ta emot profitens mångfald utan något som helst produktivt vederlag.) Denna substantiella rationalitet blir också i de konsumentkooperativa företagen förbehållna konsumenternas principala uttryck: högsta industriledningen. Naturligtvis endast så länge man är motståndare till den industriella demokratin. Ju mer tillkrånglad produktionen blir som helhet betraktad, ju enklare - intellektuellt sett - blir den stora massans insats i arbetarprocessen. Därav den alltmer markanta gränsdragningen mellan vetande och ovetande.

Hur kommer nu denna avgränsning i tänkande och icke tänkande varelser att ta sig uttryck? Något fullgott svar på den frågan kan inte ges, men tendensen är redan nu fullt tydlig. Så långt det gäller vetenskapen har man ju formulerat satsen, att denna står över uppfattningar och idéer. Hur sedan människorna använder rön och upptäckter är en för denna vetenskap ovidkommande sak. Även om detta är riktigt i allmänhet - vilket kan diskuteras - så håller det inte beträffande arbetsvetenskapen, därför att denna direkt tillämpas på människorna. Ändock kan man tydligt iaktta denna "vetenskapliga" tendens hos de substantiellt verkande människorna: ägarna, ledarna, experterna, kontrollanterna. Jag har redan sagt att deras gudom heter effektivitet. Deras livsuppgift är att höja volymen. Det är ett hårt påstående och gäller givetvis inte individuellt. Kanske kan man inte säga någonting ont om detta. De fattar sin uppgift på allvar och deras uppgift är att placera in de ovetande människorna i sitt maskinella sammanhang, så att minsta möjliga irritation uppstår i produktionshastigheten. Det är svårt för dessa den moderna maskintidens kammarherrar att skilja på vad som är maskin och vad som bara är ynklig människa! Det blir nästan ett brott mot maskinreligiositeten att stoppa upp inför människan.

Den substantiella delen av de industrianställdas utveckling kommer troligen med tiden att slå över i en överlägsenhetens och arrogansens irrationalitet.

Men kanske hinner inte denna irrationalitet att bjuda några överraskningar av den anledningen att de ovetandes massa växer fortare. Jag har påstått att skillnaden mellan hantverkarens och tempoarbetarens ställning i arbetet är ofantligt. Från självständighet har färden gått mot ett allt mer totalt beroende. På arbetsplatsen finns inte längre någon rörelsefrihet; varje sekund, varje rörelse, varje onödigt steg kontrolleras, mätes, katalogiseras, allt i det vällovliga syftet att öka produktionen.

Resultatet av denna utveckling måste bli massornas inpassande i en ovetenhetssfär, där alla problem blir för stora och invecklade. Utom hatets, missnöjets och hjälplöshetens. Men det är en oerhörd förvanskning att etikettera en hjälplös attityd som kverulans. Otrivsamhetens atmosfär sveper allt tjockare in över de industrianställda. Tempoarbetaren har inte längre någon användning för hjärnan och biologin lär oss att en onödig kroppsdel krymper samman för att med tiden helt försvinna. Dessutom är det funktionerande livet ett förnedringstillstånd, som kanske kommer att ända i total katastrof.

Robotmänniskan är inget ideal att sträva efter, men vi är på kliv ditåt i alla fall.

Naturligtvis har rationaliseringen också en framsida - jag är medveten om att jag endast målat med färger från baksidan - högre levnadsstandard, större fritid o. s. v. Men de som står till knäna i sörjan från baksidan hinner aldrig riktigt rena förrän en ny förnedringens dag kommer. Mindervärdesstämpeln från arbetstiden sitter i och sprider sin olust och skapar sina problem också utanför fabriksportarna. Någonting annat är inte heller tänkbart. Man kan inte fungera som en själlös mekanism under åtta timmar av dagen - möjligen tillerkännas ett kollektivvärde indirekt vid avtalsförhandlingar - för att sedan gå ut som en jämbördig människa resten av tiden. En som dresserats att oreflekterat lyda och fungera kan inte utgöra något lämpligt underlag för en demokrati.

Det vore oriktigt att påstå att inte samhället har blicken öppen för dessa problem och olika metoder rekommenderas. Jag skulle vilja rekommendera den industriella demokratin. Den generationsklyfta som det blivit så populärt att tala om, är väl delvis en följd av en tilltagande funktionalitetstendens. Ungdomens ointresse får en kuslig inramning i den ovetenhetsmiljö, den moderna industrialismen har i beredskap åt den. Nog är det vackert med den så moderna "rådgivningen i yrkesfrågor" - och några tusen om året hittar väl också ett ben att gnaga på - men annars har förträfflighetens trumpetfanfar sina falska ackord.

Vi vet hur det brukar låta i radioprogrammens yrkesvalstimmar. Nästan alltid kommer det någon pojke som vill bli flygare. Och det kan man förstå - lika lätt som att inte en på tio tusen har chans att bli flygare. ..."Men det finns väl andra yrken"! Och så får ungdomarna till livs en hel rabbelkedja av prima livssysselsättningar: Jägmästare, skogvaktare, verkmästare, trädgårdsmästare, spinnmästare, smedmästare och en faslig massa andra mästare.

Jag frågar: vore det inte mer rationellt - i vår rationalitetsdyrkande tid och framför allt mer rättvist att med en gång tala om för de förhoppningsfulla ungdomarna hur små chanserna egentligen är att bli mästare av något slag? Hur många jägmästare kan vårt land ge anställning åt? Går det mer än en skogvaktare på 200 skogsarbetare? Hur stor är utsikten att bli trädgårdsmästare, spinnmästare etc.? Får man tro yrkesvalsexpertisen så skulle framtidens värld bestå av idel ädel adel på mästarnas område! Men vilka skulle då stå som funktionerande maskinbetjänter på våra högrationaliserade arbetsplatser? Nej, jag håller faktiskt på att det vore bättre med den nakna sanningen. Klyftan mellan teori och praktik blev mindre på det sättet och fick mindre chockverkan. Varför inte tala om för det uppväxande släktet att den stora majoriteten av dem måste stanna som tempoarbetare. För det är ju i alla fall nakna sanningen.

Ett sätt att rädda framtiden undan denna tragik är - så långt jag kan förstå - att genomföra den industriella demokratin. Medbestämmanderätt på arbetsplatserna; egenvärdering i stället för förnedring.

Avslutningsvis ber jag få påpeka, att den industriella demokratin jag här gjort mig till tolk för naturligtvis inte får och inte kan innebära att konsumenternas intressen blir åsidosatta. Bestämmanderätten måste så regleras mellan producenter och konsumenter att harmoni blir följden. Säkert måste man inom en hel del företag räkna med ett stort mått av konsumentinflytande, men detta kan säkert ske utan den undervärdering av producenterna som är ett faktum.

En annan viktig sak är att den industriella demokratins brygga mellan konsumenter och producenter skulle stärka internationalismen på nationalismens bekostnad. Jag har tidigare snuddat vid Albin Johanssons skrift, där han siar om en kooperativ framtidsskapelse som skulle innebära en ny och bättre värld. Jag skulle önska sluta med följande ord:

Förskjut inte de producentkooperativa färdkamraterna på den vägen mot en förnuftig värld. Anhängarna av den industriella demokratin hindras också av nationalismen. Enheten skulle bli fullkomlig om ekonomisk demokrati samtidigt innebure industriell demokrati.