Bakom Barcelonas Barrikader [fulltext]

Av Axel Österberg utgiven av Federativs Förlag 1936 45 s.

Ej komplett endast s 1-32.

Förord

Att i skrivande stund göra en sammanfattning eller en översikt över den spanska revolutionsrörelsen är hart när omöjligt. Min avsikt har inte heller varit denna. Detta lilla häfte gör inte ens anspråk på att teckna rörelsens yttre konturer. Jag har endast önskat återge några spridda intryck, några ögonblicksbilder från det röda Barcelona, den antifascistiska kampens högborg och den revolutionära syndikalismens starkaste fäste i Europa. Revolutionens historia kommer att skrivas av andra, mera kvalificerade pennor. Och det är mer än nödvändigt att så sker. Den spanska revolutionens betydelse för Västerlandet är omätlig. Detta tappra och målmedvetna folk har redan visat Europas arbetare vägen till friheten, vägen till oberoendet, vägen till den frihetliga socialismen. Från denna väldiga jäsningsprocess är dessa ögonblicksbilder hämtade, spridda, oordnade och betydelselösa måhända, men kanske dock i någon mån avspeglande karaktären hos det folk, som mitt i vapenlarmet, mitt i den dånande kampen trevade sig fram till något nytt, till vändpunkten i hela mänsklighetens historia.

Barcelona i oktober 1936

AXEL ÖSTERBERG

 "Vi önskar inga militära dekorationer och titlar. Vi vill inte veta av några ministerposter - När vi segrat ska vi återvända dit varifrån vi har kommit, till arbetsplatserna - I fabrikerna, i verkstäderna, på fälten ska vi bygga upp det nya frihetliga Spanien." 

Ur ett upprop från Durrutis kolonn vid Aragonska fronten.

Den blodiga söndagen

I tre nätter hade arbetarna vakat på syndikaten. Från södra Spanien kom meddelanden om fascistiska framstötar och militärkupper. "Generalidad" kände sig osäker och vädjade till arbetarna, till CNT :s syndikat. Arbetarna begärde vapen, men regeringen tvekade.

- Håll er beredda. Ni får vapen när det bryter loss, var det stående svaret.

Men arbetarna ville inte vänta. Natten mellan den 17 och 18 juli lämnade de sina syndikat och samlade sig på gatorna, högljutt ropande på vapen. Regeringen var fortfarande ovillig, och då arbetarna insåg det lönlösa i att bearbeta regeringen gick de till aktion. Några fartyg i hamnen stormades med matrosernas välvilliga hjälp, och bytet blev 150 gevär. 150 gevär för tiotusentals män! Och t.o.m dessa ville regeringen ta ifrån dem.

Klockan fem på söndagsmorgonen bultade vår värdinna på dörren. Hon var i största upphetsning.

- Det har börjat, det har börjat!

Den i Barcelona förlagda militären, "demokratins försvarare", för att tala med folkfrontsmännen, hade öppnat angreppet, mot folkfronten, mot demokratin och arbetarna. De fascistiska kanonerna spelade redan inne i stadens centrum innan regeringen insåg nödvändigheten av att ge arbetarna de vapen som fanns tillgängliga. Men de visade sig vara otillräckliga. Fascisterna hade redan lagt beslag på brorslotten.

Kvickt hoppar vi i kläderna och skyndar in mot staden. Våra kamrater har redan börjat kasta upp barrikader i förstäderna. Överallt växer barrikaderna upp som svampar ur marken. Kvinnor och barn deltar i arbetet, och de första bilarna med CNT:s och FAI:s tecken börjar cirkulera.

Försiktigt avancerar vi in mot centrum. Man måste gå försiktigt och välja gatorna med urskillning, ty rätt vad det är visslar en förlupen kula förbi öronen, och rätt vad det är kan det komma en bredsalva från något näste, där fascisterna ligger i bakhåll och skjuter på alla de kan se på gatorna. Då gäller det att tränga upp sig mot en vägg och vänta tills det värsta är över. Sedan kan man avancera ett kvarter igen.

I barrikaden vid Sans slår den första granaten ned. Åtta dödade och elva sårade. Ett kvinnohuvud hittas ungefär 70 meter från barrikaden och likdelarna hänger i träden runtomkring. Men med gevär och revolvrar stormar arbetarna fram mot kanonerna. Det är myggans kamp mot elefanten, men det otroliga inträffar. Myggan vinner. Man skulle kunna skriva romaner om kampen vid Plaza de Cataluña och Urquinaona. Med ett suveränt dödsförakt stormar de endast till hälften beväpnade arbetarna fram mot fascisternas kanoner och gevär.

Kampen fortsätter hela dagen utan avbrott. Fascisterna har vapen, men arbetarna har entusiasm och dödsförakt. Vid halvfyratiden på eftermiddagen nås kulmen. Nu har arbetarna fått vapen av fascisterna, som trängts tillbaka, lämnande maskingevär och ammunition i sticket. Några FAI-medlemmar kommer dragande med den första erövrade kanonen. Kring mynningen hänger svarta och röda band, och dånande viva-rop för FAI höjs när kanonen släpas fram och riktas in mot fascisterna.

Det fascistiska kavalleriet har gått till anfall och nedgjorts till sista man. 200 välbeväpnade kavallerister mot en grupp "Fajfolk", som termen lyder. Inträngda i ett pass, med polistrupper i ryggen och arbetare framifrån kämpar de förtvivlat men dukar under. Deras vapen kommer arbetarna väl tillgodo.

Fascistfronten på Plaza de Cataluña vacklar. Sakta drivs den tillbaka. Nedöver Rambla, det mondäna Barcelonas populära promenadplats, fortsätter den sega kampen. Steg för steg kämpar sig arbetarna framåt, lämnande efter sig stupade kamrater. Men när skymningen faller över de blodiga gatorna sträcker de sista fascisterna vapen. Generalen själv, Goded, ger sig fången, och hans adjutanter skjuter sig. Officerarna grips av panik. En officer skjuter sin hustru, sina två barn och sist sig själv.

Arbetarna har fått övertaget, och med övertaget får de också vapen. Varje man är beväpnad, och nu börjar det sista hårda anloppet. Nu stormas kasernerna, nu vänder fascisternas soldater vapnen mot sina officerare. De svartröda fanorna börjar vaja över de offentliga byggnaderna, nu börjar gerillakriget.

Stormningen av kasernen vid Atarazanas är en historisk bragd, endast jämförbar med stormningen av Bastiljen. Att storma den välbefästa kasernen med gevär och kulsprutor är ingen leksak, helst som fascisterna besatt Columbus staty och därifrån behärskar gatorna till kasernen. Men den faller, fast det kostar offer. CNT:s metallarbetarsyndikat, som genomförde stormningen, lämnar många av sina bästa militanter kvar på valplatsen, bland dem den internationellt kände anarkisten Ascaso.

Fascisterna söker förtvivlat efter nya utvägar. De utrustar några bilar, förser dem med initialerna CNT-FAI, det gemensamma antifascistiska tecknet, och hoppas på så sätt kunna överrumpla arbetarvärnet. Men arbetarvärnet har förutsett detta och vidtagit två snabba motdrag. För det första genomförs en enhetlig signal för alla antifascistiska bilar, tre korta signaler. Det betyder C-N-T. Vidare ändras initialerna på bilarna till CT-FAI. Inom kort är några fascistiska bilar infångade och de åkande oskadliggjorda.

Fascisterna måste byta taktik, och de skyr inga medel, inte ens de mest smutsiga. De målar röda korset på sina bilar, och den metoden lyckas bättre. Röda korsbilarna susar genom arbetarkvarteren, hälsade med knutna händer, det gemensamma antifascistiska tecknet. Men från de förmenta rödakorsbilarna svarar maskingevär, och civilbefolkningen måste fly in i husen, efterlämnande döda och sårade.

Arbetarvärnen genomför sträng kontroll. Även de sk rödakorsbilarna är snart ur spelet, och fascisterna barrikerar sig i stället i privathus, kyrkor och kloster.

Hela natten rasar gerillakriget. När måndagsmorgonen bryter in har de flesta fascistiska maskingevär tystnat, men än dånar enstaka salvor från kyrkor och kloster. Särskilt Centrallasarettet är utsatt för den fascistiska beskjutningen. Oupphörligen kommer rödakorsbilar susande med sårade, men de har svårt att komma fram genom kulregnet. Det värsta är att ingen till en början vet varifrån elden egentligen kommer. En ung pojke, kanske sexton år, åtog sig att utleta fiendens ställning. Med ett gevär i handen går han obetäckt fram och tillbaka på den öppna platsen framför sjukhuset, ivrigt spanande för att upptäcka krutröken. Helt obekymrad står han där och kikar mitt i skottlinjen. Till slut finner han gåtans lösning. Fascisterna har förskansat sig i en kyrka, varifrån de med lätthet beskjuter lasarettet.

Så går den vilda jakten över staden. Från kyrka till kyrka drivs fascisterna undan, kloster efter kloster rensas. Och fascisternas svar blir allt mattare och mattare. Från taken kan de behärska vissa kvarter, men inte mera.

Den blodiga söndagens strider krävde ungefär femhundra människoliv, varav tvåhundra arbetare. Under måndagens gerillakrig dödades ytterligare något över hundra. Den fascistiska kuppen var visserligen nedslagen, men kampen hade krävt blod. Barcelonas gator var rödfärgade, husen demolerade, spårvagnsnätet sönderskjutet. Barcelonas arbetare hade försvarat sig hjältemodigt och lämnat sitt offer till friheten. "Banditerna med medlemsbok" hade räddat den snålt tillskurna friheten undan fascisternas förtrampande stövlar, de hade räddat anseendet på den regim, som för dem inte haft annat än hån och förtryck till övers. Denna ständigt kampberedda anarkosyndikalistiska rörelses initialer blev den antifascistiska rörelsens tecken. Ett värdigt svar till dem som älskat att tala om CNT och FAI som reaktionens hemliga bundsförvanter. Den föraktade, förhånade, förtrampade och censurerade anarkosyndikalistiska rörelsen gick i spetsen för att rädda Europa från världsfascismen.

Europas demokratiska stater tackar dem med vapenblockad.

Kyrkorna brinner!

Söndagen den 19:e led mot sitt slut. Skymningen föll över Barcelonas blodiga gator, snabbt bredde det tropiska mörkret en slöja över hästkadaver och ännu icke undanforslade likdelar. Inne i staden pågick gerillakriget, och utanför kasernen Atarazanas böljade den blodiga kampen fram och tillbaka.

Lyktorna var sönderskjutna eller sönderslagna. Kaféerna var stängda, och centrum låg öde och tomt. Men ute i förstäderna ljusnade horisonten.

Till kyrkorna! Till kyrkorna!

Hur många gånger har icke det ropet genljudit i Barcelona, i Madrid, i alla Spaniens städer. Kyrkorna, symbolen för den hatade klerikalismen, kyrkorna, upplagsplats för fascisternas ammunition, de måste brännas, renas i elden för att kunna bli användbara som folkets egendom.

Redan tidigare på dagen hade en kamrat sagt:

- I kväll brinner kyrkorna.

Vi behövde inte vänta länge på evenemanget. Det började i förstäderna, i arbetarkvarteren, och den ljusnande natthimlen i förening med brandröken ledde snart varje sökare på rätt spår. Hela natten pågick skådespelet, och folkmassan drog från kyrka till kyrka.

Att bränna en spansk kyrka är inte så lätt som det låter. Sten brinner inte. Men innanmätet, altare, bänkar osv är brännbart, och elden äter sakta upp helgonbilder och granna mässkjortor. Det luktar bränt tyg, oljefärg och brända ben. Ofta kastas innanmätet ut på gatan och bränns där innan man sätter eld på altare och bänkar. Och när allt är bränt, när väggarna står nakna och tomma och de sista lågorna slickar helgonens förkolnande rester, då hissas den svartröda fanan på tornet, ett tecken till att lokalen är renad och kan restaureras och tas i användning för folkets behov.

Vi går förbi kyrkan Sagrada Familia. Kyrkan är endast halvfärdig. Det var ursprungligen meningen att det skulle bli någonting alldeles extra, ett den spanska katolicismens monument för evärdliga tider. En biskop, som var särdeles stark i tron, brukade årligen företa insamlingar. Sedan byggde man så länge pengarna räckte, och så var det att vänta på nästa insamling. Men biskopen dog och blev helgon i laga ordning, varefter kyrkan fick stå som den stod. Den var alldeles för vräkigt planerad och blev aldrig färdigbyggd. Men tornen reser sig högt över de andra kyrkornas torn och gipshelgonen sitter uppklättrade på de svindlande väggarna och ser ut över den platta, smutsiga och larmande staden. Där är alla tolv apostlarna, patriarkerna och madonnan med barnet i flera upplagor. Under golvet finns stora katakomber, mörka, tysta, mögliga och skrämmande.

Fascisterna använde kyrkan för att bombardera folket. Det är den omedelbara anledningen till att man i denna tidiga gryningstimma tänder eldar under de ännu kvarstående byggnadsställningarna. Lågorna slickar begärligt det fnösktorra träet, de färgade glasrutorna springer sönder med skarpa smällar. Brandröken är irriterande.

Det är mest ungdomar som samlats på den rymliga planen utanför kyrkan. De äldre har inte orkat vaka ut fler kyrkbränder - de har också vakat på syndikaten i flera nätter. Någon slänger en brand ner i det fuktiga mörkret i katakomberna. Branden blir liggande därnere och flämtar, spridande ett svagt och irrande sken. Vi ser några lårar, byggavfall, klädtrasor och annat rask. Elden griper det, sprider sig, och inom kort är katakomberna ett flammande eldhav. Det finns mycket brännbart därnere, och för att det skall bli bättre ventilation hugger man upp kyrkgolvet med hackor.

De yngsta roar sig med att kasta till måls på helgonen, som sitter och svartnar i röken. En näsa eller ett öra ramlar av till allmän förtjusning. Men det går för sakta. Med tillhjälp av ett rep klättrar en ung man uppför kyrkväggen. Det går långsamt, och stundvis är han skymd av brandröken. Slutligen når han sitt mål, en väldig nisch i väggen. Där sitter hela apostlaskaran församlad, i dubbel mansstorlek i gips. De är inte lätta att rubba, men den unge mannen sätter sig ogenerat i knät på sankt Petrus och kastar repet som en lasso kring halsen på sankt Johannes. Han rycker och sliter, samtidigt som de väntande därnere på marken bombarderar det stackars helgonet med stenar och andra föremål. Johannes nickar med huvudet, och innan vi vet ordet av tappar han det. Med en skräll slår det ihåliga huvudet i marken, till hälften krossat. Mängden jublar, och den unge mannen kastar snaran kring halsen på ett nytt offer. Så håller han på och arbetar i sitt anletes svett tills alla helgonen är nackade. Då bryter han loss en spjäla ur en bredvidstående byggnadsställning och går löst på helgonens armar och ben. Gipsdammet ryker, brandröken sticker i halsen, helgonarmar och helgonben ramla i högar på marken.

Så fortsätter han vidare uppåt väggen. Madonnan, barnet och alla patriarkerna får göra helgonen sällskap, och efter några timmars intensivt arbete är väggen rensad. Folkmassan står troget kvar och väntar tills allt är färdigt - då går man till nästa kyrka. Det är århundradens förträngda hat som får sitt uttryck, det är kompensationen för generationers lidanden.

Men kyrkorna räcker inte till. Visst finns det massor med gudahus i Barcelona, en kyrka i varje kvarter, men massans hat är osläckligt. Folkströmmen går vidare, mot kloster och fascistexpeditioner.

En förskrämd nunna tittar fram ur vaktgluggen när bösskolvarna börjar dunka mot klosterporten. Porten är fast, tung och järnbeslagen. Men massornas tyngd motstår den inte. Plankorna knakar, bryts sönder, och massan strömmar in i klosterträdgården, som dock endast kan rymma en del av det böljande folkhavet. Inne från byggnaden hörs skrik och oväsen. De yrvakna nunnorna kastar på sig kläderna och samlas i klosterkapellet. Där finner arbetarna dem och uppmanar dem att lämna klostret, som nu ska stickas i brand. I en lång rad går de ut och försvinner. 40 nunnor med nedböjda huvuden skyndar bort genom mängden, som tyst låter dem passera.

Från fönstren kastas bohaget ut på gatan. En bönpall singlar genom luften och krossas mot gatan. Helgonbilder, radband, tagelskjortor och diverse medeltida tortyrinstrument följer efter. Så kommer nattkärlen. Det måtte finnas ett outtömligt förråd av nattkärl i klostrets innandömen. De kan inte brännas, men småpojkarna använder dem till att sparka boll med.

Snart silar den första rökstrimman ut genom ett fönster, och inom några minuter flammar små eldar upp överallt. Palmerna i den lilla idylliska klosterträdgården torkar och skrumpnar, gräsmattorna svedjas av och blomsterrabatterna trampas ned. Vandalism, säger den välfödde och välmenande esteten. Svinhugg går igen, säger ordspråket. Klerikalerna själva frambesvor stormen - och de har sått vind i många århundraden.

Men - här kommer några män bärande på ett unikt fynd, som de funnit inne i klostret vid en nedrasad vägg. Dödskallar, benknotor och ännu sammanhängande skelett. Det finns sköna prydnader i klostrens innandömen. Esteten som talade om vandalism mår säkert inte bra av synen.

Ingen vet varifrån benranglen egentligen kommit. Det kan vara "heliga", som av missriktad pietet har balsamerats och förvarats för kommande släkten, att beskåda och beundra. Men det kan också vara kättare som murats in i väggen för att genom detta straff undgå en del av den heliga pinan, skärselden. Ingen vet vad munkar och nunnor kan hitta på.

Eldarna brinner över hela Barcelona. Fascistnästen rensas och innehållet vräks ut på gatan för att brännas. Det är anmärkningsvärt att ingen tänker på att stoppa på sig den minsta småsak för eget behov. Allt ska brännas, allt ska förintas. I elden förgörs allt det gamla, det nya ska folket bygga själv. Här finns armar och här finns vilja. Eldarna är endast tecken på att här förgår det mörka förflutna, men de är också en hälsning till den nya tiden, den nya epoken, som föddes på Barcelonas gator söndagen den 19 juli.

Från försvar till angrepp

Katalonien är inte Spanien, säger den borgerlige historikern. Påståendet innehåller en sanning med modifikation. Katalanerna har ett eget språk, de har sina egna sedvänjor och sin egen historia. Separatiströrelserna har varit starka och många. Den rödgula fanan, med en vit stjärna på ett blått fält, har under många år varit ett samlingstecken för Kataloniens frihetssträvanden. I Kataloniens autonomitet har en stor del av provinsens befolkning trott sig se en garanti för att det oerhörda förtryck, som varit rådande i Spanien, inte skulle drabba Katalonien. Viljan till frihet har med andra ord förenats med en fanatisk nationalism. Separatiströrelserna i Katalonien har varit många och blodiga, framförallt blodiga. Att Katalonien på detta sätt tilltvingat sig en viss grad av självstyrelse är nog så riktigt, men därifrån och till friheten var ett långt steg. Separatisterna har företrätt medelklassen. De var starka nog att hävda Kataloniens autonomitet men inte att slå ned klerikalism och kapitalism, vilka var medelklassens fiender i lika hög grad som någon centralregering i Madrid. Därmed är icke sagt att separatiströrelsen inte skulle ha en viss revolutionär betydelse. Genom Kataloniens frihetssträvanden skapades redan inom ramen av det kapitalistiska Spanien en federalistisk tendens av högt värde.

Med hänsyn till detta framförde många utländska journalister det antagandet att Katalonien efter fascismens krossande skulle bli "sig självt nog", dvs bevaka Kataloniens gränser, men i övrigt låta det övriga Spanien ensamt kämpa den bittra kampen till slut.

Kanske det också höjdes några röster för detta - men de drunknade omedelbart i det allmänna revolutionära kravet: väpnad hjälp åt de övriga provinserna. CNT och FAI, som omedelbart efter den 19 juli hade övertagit den egentliga makten, krävde att man omedelbart skulle gå till angrepp i övriga provinser, och de lokalpatriotiskt genomsyrade separatisterna var inte mera kortsynta än att de förstod nödvändigheten av detta steg.

I Zaragossa hade arbetarnas motstånd slagits ned i blod. Under fem dagar rasade den öppna kampen på gatan, varefter arbetarna tvingades att tillgripa det tysta motståndet - generalstrejken. Zaragossa har betecknats som "den europeiska anarkismens huvudstad" och var CNT: s stolthet. CNT:s medlemmar hade slagits hjältemodigt men måste vika för övermakten. Den 24 juli var de katalanska kolonnerna färdiga för avresan till Zaragossa, och avfärden skedde från Paseo de Gracia i Barcelona.

Pasco de Gracia har numera bytt namn, liksom en hel del andra gator och platser i Barcelona. Den heter i dag Paseo Pi y Margall. Pi y Margall är en legendarisk figur i Spaniens revolutionära historia. Inte legendarisk i den meningen att han inte skulle ha funnits till. Hans tillvaro var tvärtom nog så reell. Han var en av grundläggarna av den anarkosyndikalistiska rörelsen i Spanien, och var en ständig orsak till förtvivlan för de dåvarande maktägarna. Spaniens revolutionärer jämställer honom med Bakunin och Malatesta. Dessa tre bildar tillsammans en nästan helig treenighet.

Den spanske arbetaren är dock ingen auktoritetsdyrkare. Hans fruktan för att skapa auktoriteter slår ibland över till det rent absurda. När sålunda regionalkommitténs sekreterare för Katalonien hållit ett stort tal i Barcelona meddelade den anarkosyndikalistiska pressen endast att "regionalkommitténs sekreterare har talat". Hans namn utsattes inte i referaten. Han var endast sekreteraren helt enkelt. När några utländska journalister ville ha uppgifter om ett par av det katalanska folkets fn största folkhjältar, Durutti, Oliver mfl visade det sig vara hart när omöjligt att erhålla dessa uppgifter på någon av de syndikalistiska redaktionerna. Kamraterna där visade sig vara ganska ointresserade av sina mest kända militanters närmare förhållanden. Och i den syndikalistiska pressen förekommer det ytterst sällan att man strör några rosor för "ledare". Annorlunda är förhållandet med stupade folkhjältar. Då behöver man ju inte spara på orden av fruktan för att skapa auktoriteter. Så blev tex Ascaso efter sin våldsamma död hyllad som ingen av det katalanska folkets många folkhjältar.

Andra gator har uppkallats till "Oktobergatan", till minne av oktoberrevolutionen 1934, "De asturiska dynamitardernas gata", "De stupade militanternas torg" osv.

Men låt oss återvända till Paseo de Gracia - eller Paseo Pi y Margall. Tidigt på morgonen började de antifascistiska styrkorna att samlas. CNT och FAI utgjorde majoriteten, nu som alltid. Man beräknar att dessa två organisationer ställde omkring 8,000 man under vapen redan vid dessa första trupptransporter. Nya kolonner avgick sedan varje vecka.

Man hade gjort försök att anskaffa enhetlig klädedräkt, overaller, men det visade sig vara omöjligt att anskaffa en tillräcklig mängd. Det var alltså en synnerligen brokig armé, som under öronbedövande ovationer avreste till fronten. CNT:s och FAI:s bilkolonner startade först. Från lastbilarna, personbilarna och kanonvagnarna fladdrade de svartröda fanorna, och på varje gevär hängde röda och svarta band. Igenkänningstecknet var i övrigt en svartröd armbindel på vänstra armen.

Efter CNT och FAI kom UGT och marxistiska enhetsfronten med helröda fanor. Igenkänningstecknet var en röd armbindel.

Jublet var bedövande. Bredvid oss stod en äldre man, fullständigt försatt i upplösningstillstånd. Med sina fulla lungors kraft ropade han ideligen "Leve republiken, leve friheten!". Därmed fortsatte han tills halsen plötsligt sa stopp. Då stod han där med gapande mun, förvånad över att inte längre höra sig själv.

När den väldiga bilkortegen sakta rullade ut mot Zaragossavägen lyfte den hundratusenhövdade massan händerna till den antifascistiska hälsningen, den sista hälsningen till kamraterna, som ånyo gick ut i den väpnade kampen för friheten, utan att veta hur många som skulle vända tillbaka.

Sist kom "generalstabens" öppna bil med Durutti och de andra gruppcheferna. Milismän måste stå på fotstegen för att hindra den påträngande massan att trampa ned bilen i sin vilda iver att få se en sista skymt av Durutti, namnet för dagen.

Samtidigt organiserade man tågtransporter ut till den nya fronten. Alla stadens radioapparater manade ständigt: Till vapen, Barcelona! Till Zaragossa! Till vapen, till vapen! Och ständigt nya massor stampades fram ur gränderna. På arbetarmilisens rekryteringsbyråer arbetade man under högtryck.

De kvinnliga militanterna, eller "Den sköna milisen", som den officiella beteckningen låter, utgjorde redan från första dagen ett starkt inslag och för dem var också den största anparten av ovationerna.

"La bella milicia" visade sig också i framtiden vara hyllningen värdig. I dödslistorna, som senare publicerades, återfanns en mängd kvinnliga namn. Och dock vidtogs flera åtgärder för att förhindra dem att komma med i eldlinjerna. Den kvinnliga deputeraden Marg. Nelken yttrade till en utländsk journalist:

- Vi är inte begeistrade över de kvinnliga militanterna. Den tortyr de utsätts för om de faller i fascisternas händer är alltför fruktansvärd.

"La bella milicia" visste sitt öde - men fruktade det inte. Låt oss återge en liten episod, som på ett ganska gott sätt illustrerar de kvinnliga militanternas mentalitet.

En ung flicka hade enrollerat sig i Barcelonamilisens led, trots föräldrarnas förbud. Föräldrarna ansåg att det fanns tillräckligt många män, som kunde åta sig uppgiften att resa till Zaragossa. Men flickan å sin sida menade att hon kunde göra större nytta vid Zaragossa än i Barcelona. Det blev brytning med familjen, och flickan följde med arbetarmilisen till Zaragossa. Några veckor efteråt hade hon stupat, stupat i eldlinjen tillsammans med ett antal av sina kamrater. Hon var endast en bland de tusen, men hon var också en god representant för "La bella milicia", Spaniens kvinnor, som i tusende efter tusende lämnade sina hem för att axla gevären och gå till fronterna.

Men det var inte endast på den väpnade kampens område som arbetarna gick från försvar till anfall. Omedelbart efter det att Barcelona hade rensats från de fascistiska elementen gick syndikaten till aktion på det ekonomiska området.

Mitt emot byggnadsarbetarsyndikatets lokaler hade arbetsköparföreningen låtit uppföra sitt palats med huvudbyggnad och flyglar i åtta våningars höjd. I åttonde våningen i östra flygeln bodde storkapitalisten Cambio, en av Spaniens rikaste män och tillsammans med Juan March en av upprorets huvudfinansiärer. Palatset blev omedelbart ockuperat och säte för organiserandet av revolutionen. Där inflyttade CNT:s och FAI:s regionalkommittéer, regionalkommittén för Juventudes Libertarias, Ekonomiska rådet, CNT:s och FAI:s informationstjänst osv. De förenade marxistiska organisationerna [Österberg avser här POUM - Chillis not] ockuperade hotell Colón, medan stadens övriga hotell övertogs av hotellsyndikatet.

Men detta var endast början. "Vi har offrat för mycket för att återgå till det gamla", det var den gemensamma meningen. Och i enlighet med sina anarkosyndikalistiska traditioner gick det katalanska folket till ockupation av fabriker och verkstäder, jord och fastigheter. Det gick med andra ord till ett avgörande anfall på den kapitalistiska produktionsordningen, som är den yttersta orsaken till och förutsättningen för alla fascistiska rörelser.

Barcelona socialiseras

Spårvagnen rycker och sliter i kurvorna. Det är trångt, som alltid i de spanska spårvagnarna. Passagerarna sitter på golvet, hänger på trappstegen och trängs i bästa sämja. Den lille orakade konduktören klämmer sig fram genom den kompakta massan för att ta upp avgifterna.

- Ska jag betala? Rösten låter häpen, undrande och en aning besviken. Och röstens ägare tittar förvånad på konduktören, som hade han nyss märkt hans existens.

- Det är klart att ni ska betala. 10 centimos. Varför skulle ni inte betala?

Det blir oroligt i massan. Skall vi betala? Efter mycket parlamenterande fick konduktören de äskade slantarna, men spårvagnspubliken såg fortfarande undrande och misstrogen ut. Hade inte spårvagnssyndikatet socialiserat spårvagnarna? Jo förvisso. Och eftersom arbetarna ägde spårvagnarna skulle väl ingen betala.

Barcelonas arbetarbefolkning reagerar fort. Dagen förut hade syndikatet låtit kungöra att spårvagnsföretagen hädanefter skulle drivas av arbetarna själva. För Barcelonas befolkning har socialiseringsbegreppet sammanlänkats med den fria kommunismen. Och vad vore då naturligare, enligt befolkningens mening, att denna fria kommunism omedelbart tillämpades inom alla företag, som socialiserats. Solidaridad Obrera, eller "Soli", som CNT:s tidning i Katalonien kallas, måste i feta bokstäver klargöra förhållandet, klargöra att den fria kommunismen inte kunde tillämpas förrän alla företag socialiserats och fascisterna slagits över hela Spanien. Det var naturligt att spårvagnarna inte ensamma kunde tillämpa den fria kommunismen.

Och Barcelonas befolkning var lika snabbt med på noterna. Under spårvägarnas kapitalistiska epok var det en ärofull sport att åka spårvagn utan att betala. Men lika angelägen som man förut var att smita undan avgifterna, lika angelägen blev man nu att konduktören inte skulle glömma en enda man. Så kunde det hända att personer, som skulle av vid en hållplats men inte hunnit betala sin biljett i trängseln, stod kvar på trappsteget och ropade och skrek tills konduktören kom och fick sina 10 centimos.

Kanske låter det otroligt, men det är dock sant. Bäst kunde det avläsas i spårvägarnas dagskassor, som redan de första dagarna fördubblades. Och ändå fick alla milismän, medförande vapen, enligt syndikatets beslut åka gratis. Men därutöver kunde man inte märka några tecken på att spårvagnsbolagen avskaffats. Vagnarna gick som förut sina regelbundna turer. Spårvagnsnätet, som under de oroliga da-garna blivit i stor utsträckning förstört, reparerades; några nya vagnar insattes, det var allt. Jo, spårvagnarna förändrade även utseende. De gula lådorna målades om i svart och rött, CNT:s färger. Ingen kan påstå att det skadade stadsbilden, som annars är nog så grå och trist.

Ockupationsrörelsen bredde ut sig. Det dröjde inte många dagar innan CNT:s järnvägsarbetarsyndikat kunde förklara att trafiken åter gick sin vanliga gång, men under syndikatets egen regim. I det av syndikatet publicerade manifestet hette det bland annat: "Tågen går enligt tidtabellen och för övrigt när det behövs". Kanske vi finner ordvändningen lustig, men den var dock fullständigt riktig. Under den kapitalistiska regimen gick inte alltid tågen enligt tidtabellen, utan det fick närmast betraktas som en lycklig slump om den resande kom fram till bestämmelseorten i rätt tid. Det var alltså ett ingalunda dåligt framsteg när syndikatet stolt kunde förklara att tågen nu gick enligt tidtabellen. De exceptionella förhållandena gjorde naturligtvis också att många extratåg måste sättas in, och det var närmast detta som syndikatet avsåg att klargöra när det förkunnade att tågen gick "när det behövs".

Redan några dagar efter fascistkuppens utbrott var stora företag helt i arbetarnas händer. Motorverkstäderna övertogs av järnarbetarsyndikatet, som helt inriktade sig på att framställa material för det pågående krigets behov. Textilfabriker, bagerier osv inrangerades i de nya kollektiven. Och samtidigt organiserade syndikaten distribution och fördelning. Det skulle vara en lång historia att beskriva socialiseringsprocessen. Den kräver sin egen historia och sin egen volym, och vi kan här endast flyktigt beröra saken.

De katalanska arbetarna har aldrig i socialismen sett statens övertagande av produktionen, skapandet av en stark arbetarregering eller dylikt. Solidaridad Obrera förklarade mycket träffande att "endast svaga folk har starka regeringar". Det katalanska proletariatet litade på sig självt, men inte på någon annan. Socialismen har för dem alltid varit arbetarnas övertagande av produktionen, och det var naturligt att denna väg beträddes omedelbart efter det fascismens öppna revolt slagits ned.

"Generalidad" förklarade, att alla företag, vilkas ägare öppet hade deltagit i fascistkuppen eller flytt till utlandet, skulle exproprieras. Men detta var en överflödig gest, arbetarna hade redan genomfört parollen i praktiken. Betecknande är också regeringens dekret om 36-timmarsvecka och 15 procents löneförhöjning. Genom denna manöver väntade sig Esquerra understöd från arbetarna, men dessas hållning var överraskande. De förklarade, att när de nu var produktionens herrar hade de ingen anledning att trissa upp sina lönefordringar innan fascismen likviderats i hela Spanien.

Exproprieringen spred sig hastigt över hela Katalonien, och Levanten och Aragonien följde exemplet. Fascistkuppen hade släppt lös ett fullständigt socialt jordskred och lavinen stod ej att hejda. För att samla rörelsen till ett helt tillsattes det Ekonomiska rådet, som fick till uppgift att understödja och sammanknyta socialiseringssträvandena.

CNT kände sin styrka - men också sin begränsning. I Katalonien, Valencia, Aragonien och Levanten var CNT i avgjord majoritet. Medan till exempel UGT i Katalonien uppvisade en medlemssiffra av cirka 40,000 hade CNT inregistrerat över en halv miljon (600,000). Men i Kastilien och ett par andra provinser satt UGT inne med majoriteten. Detta gjorde att CNT gick in för skapandet av den revolutionära arbetaralliansen, dvs en revolutionär allians mellan CNT och UGT. Omständigheterna tvingade UGT att delta i socialiseringen och CNT beredde villigt den reformistiska organisationen plats i de industriella råden, i de antifascistiska kommittéerna, i Ekonomiska rådet osv. På detta sätt ville man skapa en garanti för att inte UGT å sin sida missbrukade majoriteten i de orter där den hade den.

Betydelsen av Kataloniens socialisering är omätlig och utan motstycke i världshistorien. Fabriksockupationen i Italien var ett försök i samma riktning men hann aldrig utvecklas. Den ryska revolutionen var en gång en pådrivande faktor för världsproletariatet. Den spanska blir det i än högre grad. Den spanska revolutionens ekonomiska program har redan visat sig vara hållbart. De anarkosyndikalistiska idéerna har för första gången omsatts i praktiken, och de har verkat smidigare, fullkomligare än vad man vågat hoppats. Övergången från kapitalistisk till socialistisk produktion sker nästan omärkligt, utan slitningar, utan störningar. Regeringssocialismen har prövats och har visat sin oförmåga att organisera samhället på ett förnuftigt och frihetligt sätt. Arbetarsocialismen, som tillämpas i Katalonien, har redan visat sig vara mera fruktbärande.

Arbetarsocialismen, arbetarnas övertagande av produktionen... hur många gånger har inte denna idé utskrattats och förlöjligats av partipolitiska regeringsspekulanter. Hur har inte nordeuropas "socialistiska" klasskampsentreprenörer förhånat denna idé och förhånat den spanska arbetarrörelsens 'utopiska" tendenser. Idag kan vi jämföra resultaten. I reformismens hemland: diktatur, en diktatur som genomfördes utan större motstånd från arbetarnas jätteorganisationer. I syndikalismens högborg: en kämpande arbetarklass, en arbetarklass som inte endast kämpar med vapnen i hand, utan också bakom fronten rastlöst bygger upp det nya klasslösa samhället - utan partidiktatur. Den som i dag vågar stå upp och tala om anarkosyndikalismen som en vacker men orealiserbar idé, han är antingen blind på båda ögonen eller också drives han av ett öppet ont uppsåt.

"Kataloniens konstruktiva anda" erkänns av alla läger i dagens Spanien. President Companys har förklarat att de anarkosyndikalistiska idéernas bärkraft står över all diskussion. UGT måste, trots Andra Internationalens sura miner, följa CNT på socialiseringens väg. Republikanerna erkänner att en sådan ordning inom produktionen har det aldrig varit i Spanien som sedan CNT började överta de olika företagen. De grupper, som även i Spanien varit anarkosyndikalismens hätskaste och brutalaste motståndare, tvingas i dag att beundra dess konstruktiva förmåga.

De revolutionära arbetarna kämpar i dag bildligt talat med mursleven i ena handen och geväret i den andra. I de av CNT:s kolonner pacificerade orterna går bönderna till ockupation av jorden, som endera uppdelas i smålotter eller också brukas kollektivt. CNT ger i detta fall inga direktiv, utan låter bönderna själva avgöra vilken metod de vill använda. Det intima samarbetet med landsbygdens folk har också gjort att Barcelona hittills inte behövt sakna livsmedel - och dock är Barcelona en stad med en och en halv miljon invånare.

CNT:s konstruktiva förmåga är den antifascistiska kampens styrka och ryggmärg, den saken står utom allt tvivel. Utan CNT:s ingripande skulle Kataloniens industri blivit ett enda kaos efter den 19 juli och den antifascistiska kampen skulle för länge sedan på grund av materialbrist od brutit samman. I CNT :s verkstäder tillverkas transportbilarna, där byggs pansarvagnarna och bussarna, där tillverkas granaterna och kläderna. Man arbetar för fullt, i tre eller fyra skift, man arbetar under högtryck, febrilt, ty man vet att kampens utgång är beroende av prestationerna. Fascisterna får sitt material utifrån, CNT måste tillverka det själv.

Fascismen förblöder vid fronterna och i fabrikerna skapas det nya samhället. I dånet av den hårda kampen, i dånet av fabrikerna bygger Kataloniens arbetande folk upp det nya, det frihetliga samhället.

Myten om den röda terrorn

Om jag slår någon på käften, då är jag en hjälte, men om offret ifråga slår tillbaka, då är han en terrorist.

Denna moral har gällt för borgerlig åsiktsbildning under alla tider, och för de senare årens hel- och halvfascistiska rörelser har den upphöjts till ett oomkullrunkeligt lagbud. Det var därför endast naturligt att de spanska fascisterna, efter att ha misslyckats i sina försök att tvinga Barcelonas arbetare på knä, skulle uppstämma ljudliga klagolåtar över de gräsliga röda horderna som inte ville ge fascisterna seger utan kamp.

Strax efter fascistresningen i Barcelona träffade vi av en slump en svensk, som med av förtrytelse darrande stämma berättade hur "CNT :s ledare" i radio uppmanat till de hemskaste våldsdåd, hur man hade bränt italienska legationen och skjutit konsuln osv. Men han hade inte sett eller hört detta själv. Nej, han hade en bekant som hade en bekant...

Italienska konsulatet var inte bränt; konsuln var inte skjuten, någon representant för CNT hade inte vid denna tidpunkt talat i radio. Men svensken ifråga var en aktningsvärd man, en provryttare med social ställning. Han reste hem till Sverige, blev förmodligen intervjuad av en svensk tidning, och så var lögnpropagandan i full gång.

Det är inte småsaker som pådyvlats Barcelonas arbetare. I utländska tidningar kunde man läsa rubriker av denna kulör: "Lik av män, kvinnor och barn ligger i högar på Barcelonas gator". "Ingen människa vågar öppna sitt fönster". "Alla präster har mördats och stympats". "Prästernas avskurna huvuden bärs omkring på gatorna". "I varje lyktstolpe hänger en grånad general".

Förvisso är det överflödigt att bemöta alla dessa mer eller mindre vanvettiga rubriker. Redan på tredje dagen var livet i Barcelona normaliserat. Endast en eller annan fascist roade sig med att från en fönsterglugg beskjuta civilbefolkningen. Men detta var inte terror, det var samhällsbevarande hjältemod, det var förmodligen de sista men fåfänga försöken att "återställa ordningen".

Den sist citerade rubriken tillhör de kostligaste. För det första: antalet lyktstolpar hade avsevärt decimerats under kampdagarna. För de fascistiska generalernas kanoner var de nämligen inte hållbara. Kanske det rent av var generalernas självbevarelsedrift som tvingade dem att skjuta ner lyktstolparna? Antalet generaler var inte heller överväldigande. Do var summa två. De sträckte vapen och häktades i laga ordning, dömdes och avrättades medelst fusiljering. Någon lyktstolpe hade de inte tillfälle att se på hela tiden. De förvarades på en till fängelse inredd båt.

För den skandinaviska pressens vidkommande har signaturerna Victor Vinde och Andreas Vinding informerat den borgerliga pressen. Samtidigt som Times korrespondent i Barcelona meddelade att "den bästa ordning råder i Barcelona" skriver tex Vinding att det härskade "anarkistiskt kaos". Men vi förstår så väl att även borgarjournalister måste leva, och i känd borgerlig stil föredrar man att göra det på ett så ohederligt sätt som möjligt.

Har då inte mord, husundersökningar och dylikt förekommit? Jo, det har förekommit, men arbetarna är inte den skyldiga parten. Morden har utförts mot arbetarvärnens klara och tydliga deklarationer. Vem och vilka som utfört dessa handlingar har också blivit klarlagt. Fascistiska element, undanstuckna i storstaden, har företagit mord och plundringar, dels för att sko sig själva och dels för att misstänkliggöra arbetarmilisen. Kriminella, asociala element har försökt att utnyttja tillfället för att förskaffa sig "arbetsfri inkomst", något som ju annars är på det högsta förenligt med borgerlig moral och kapitalistiskt tänkesätt. CNT och FAI har ställt en välbeväpnad ordningsmilis till stadens förfogande för att göra slut på detta, och det har också lyckats. Alla beskyllningar mot CNT och FAI är alltså helt grundlösa, och därtill understöder man genom dessa angrepp de asociala elementen, mot vilka CNT måste föra en hård kamp. Här nedan återges det manifest som av CNT uppsattes över hela staden omedelbart efter kampens utbrott, och som också genom flygmaskiner spreds i miljonupplagor.

 "Allvarliga rykten har kommit till våra öron. Man säger att beväpnade grupper, påstående sig vara organiserade i CNT, FAI eller POUM, opererar med husundersökningar. Detta är i motsättning till den anarkistiska andan och revolutionens syften. Som det på det högsta skadar våra organisationer, vars ansvariga kommittéer inte tillåta något dylikt, är vi fast beslutna att göra slut på denna monstruösa vandalism, inte i ord, men i gärning. En speciell kommitté, samarbetande med den antifascistiska miliskommittén, har till uppgift att undersöka alla angivelser på personer som uppges vara aktiva i den fascistiska rörelsen. Denna kommitté är den enda, förutom polisprefekten, som har rätt att utföra husundersökningar. Alla andra husundersökningar är övergrepp. CNT och FAI är fast beslutna att utrota dessa oansvariga element, som utom all kontroll vanärar folkets revolutionära rörelse. CNT och FAI, som med ära slagit reaktionen tillbaka, CNT och FAI, som kämpat i främsta ledet för frihetens försvar förklarar, att de inte endast avskyr dessa övergrepp, men att de också är beredda att till yttersta konsekvensen bekämpa dem. Fiender till allt våld och tvång är vi också fiender till all blodsutgjutelse - utom när det gäller folkens kamp för rättvisa och frihet. Vi förklarar dock kallt och med fullt allvar, och vi är också beredda att sätta handling bakom orden, att därest icke dessa handlingar omedelbart upphör kommer vi att utan nåd låta arkebusera varje individ, som bevisligen begått dylika attentat mot folkets rätt. Barcelona, liksom hela Spanien, vet att CNT och FAI inte gör några utfästelser utan att infria dem. För bibehållandet av Barcelona-arbetarnas ära och CNT:s och FAI:s värdighet måste dessa gärningar upphöra." 

Detta manifest medförde önskad verkan, vilket till fullo bevisar de uppenbara lögnerna i den fascistbesoldade pressen, och det bevisar också vem som tog det första initiativet till att stäcka plundrarna redan vid deras första uppträdande. Vi återger också det upprop som utfärdades av den gemensamma antifascistiska miliskommittén.

 "Mot pistoleros och plundrare. På grund av att mord begåtts, och att offren varit flera av de mest framstående militanterna, protesterar den antifascistiska miliskommittén energiskt och meddelar att den som fiende kommer att betrakta var och en som på grund av sekterism eller på grund av inflytande från fascistiska läger fortsätter den kriminella och kontrarevolutionära taktiken att mörda revolutionens mest framstående män. Ingen må nu dra den slutsatsen att det endast är fråga om en platonisk deklaration. 5,000 beväpnade arbetare svarar för ordningen och den revolutionära kontrollen i staden. Alla som begår röverier eller vandalism kommer att arkebuseras. Likaså kommer det att gå alla dem som intränger i enskilda eller kollektiva bostäder utan kommitténs tillåtelse. Vill någon eller några, oavsett vilken organisation de tillhör, själva skipa rättvisa, då kommer de att få känna tyngden av vår. Våra patruller har stränga order, som de också kommer att fullfölja. Katalonien får inte bli centrum för blodiga excesser och tygellöshet. Vi kräver disciplinär ordning. Kommittén uppmanar respektive organisationer att vara på sin vakt mot provokatörer, kriminella och fascistiska element, som uppbjuder all sin förmåga för att kunna komma in i arbetarvärnen och provocera." 

Anledningen till den antifascistiska kommitténs manifest var närmast den, att omedelbart efter det fascisterna slagits ned i Barcelona började ett blodigt krypskytte. Gömda på taken, i vindsgluggar och andra osynliga ställen terroriserade de gatubefolkningen. Det kunde inträffa att någon av CNT:s eller FAI:s militanter stupade på öppen gata, för ett skott som ingen sett varifrån det kommit. Under nätterna roade de sig med att beskjuta spårvagnarna, syndikatens lokaler osv. Den utländska borgarpressen var genast färdig att beskylla anarkosyndikalisterna för dessa dåd. Att det i stället var CNT:s och FAI:s egna militanter som föll offer för denna lömska terror, det generade inte den borgerliga logiken.

Men - man skulle kunna skriva romaner och tjocka volymer om de fascistiska kampmetoderna och om den fascistiska terrorn. Så uppenbarade sig i slutet av juli uppköpare av medlemskort i CNT. För ett sådant kort erbjöd uppköparna tvåhundra pesetas. Då dessa försök misslyckades försökte sig fascisterna på tillverkning av falska CNT-böcker. Hos en nunna hittade arbetarvärnet en hel liten verkstad för tillverkning av dessa dokument.

Med hänsyn till detta var det kanske inte så underligt att en del reaktionära element lyckats innästla sig i arbetarvärnen och under skydd av denna förklädnad utföra kontrarevolutionära handlingar. Upptäckten hos nunnan medförde dock att provokatörerna avslöjades.

Det skulle kunna anföras tusentals exempel på fascistisk terror från alla fronter. I Barcelona hann den aldrig slå ut i full blom, men exemplen från Badajoz, Irun, m. fl. visa med all tydlig önskvärdhet vad som skulle ha skett i Barcelona om fascisterna vunnit slaget. Vi ska dock inte i detta sammanhang sysselsätta oss med fascisternas terrordåd ute i provinserna. Det var om Barcelona denna bok skulle handla.

En stad i svart och rött

Rambla är Barcelonas stora pulsåder. Det är trångt i körbanorna och trångt i promenadallén. Enligt vad vi har i läst den utländska borgarpressen kan visserligen ingen människa visa sig där utan att ögonblickligen bli nedskjuten, men borgarpressen till trots vågar vi försöket och stiger tveksamt in på Rambla.

Vi går helst ut på aftonen. Då är hela Rambla ett böljande folkhav, kolportörerna ropar gällt ut de sista aftontidningarna, radiohögtalarna skriker ut de sista nyheterna från CNT:s och FAI:s radio, och på hundrade trottoarserveringar sitter trogna lyssnare vid sitt svarta iskaffe.

På bägge sidor av avenyn mynnar gamla Barcelonas gränder ut, gränder fulla av myllrande barnhopar och underliga dofter.

Tyst, hör vi inte barnskrik i gränderna? Jo visst, och det ordentligt ändå. Har vi nu Svenska Dagbladet eller någon annan liknande "kulturtidning" till hands, då förstår vi strax att här pågår en av de dagligen förekommande barnslakterna. Men eftersom dessa tidningar inte finns att tillgå i Barcelona just nu måste vi själva försöka ta reda på vad det är frågan om. Och när vi vant oss vid de tusen oartikulerade ljuden kan vi höra barnstämmornas taktfasta:

 Faj faj ce ne te
 Faj faj ce ne te
 o sche te
 pomm
 

Vad är nu det för en rappakalja. Jo, det är den nya, absolut populäraste folksången, populärare än både Internationalen och republikmarschen. På begripligt språk skrivs den:

 FAI FAI CNT
 FAI FAI CNT
 UGT
 POUM!
 

Det är enhetsfront så att det förslår, det är enhetsfront på gatan. Med subjektiv förnöjelse lägger vi märke till att CNT och FAI nämns flera gånger i den nya folksången. Det biter sig fast i öronen och det surrar i huvudet: faj faj ce ne te ...

Barcelonas oräkneliga barnungar är utan tvivel världens mest ouppfostrade - men så blir det också någonting av dem när de bli stora [denna mening är förvisso en av de underbaraste i denna bok - Chillis not]. För den som är invand vid nordeuropas disciplinerade knektuppfostran verkar det till en början litet irriterande med alla de små framfusiga busfröna. Och när padre är i Zaragossa och madre i folkköket, då är ju friheten absolut obeskuren.

Man får inte bli överraskad om man vid en stilla promenad på någon av Barcelonas gator plötsligt får en sandpåse i huvudet. Det är bara ungarna som leker "arbetare och fascister". överallt i de små trånga, sollösa gränderna bygger de sina små barrikader, pekar med sina käppar och skriker: "Pang!" Sandpåsarna ska föreställa bomber. Nu är emellertid det beklagliga förhållandet att ingen vill leka fascist. Därför händer det allt som oftast att de dänger sina sandpåsar i huvudet på någon förbigående. Bomberna måste ju användas. Ungarna lider inte av ammunitionsbrist som den riktiga milisen.

Naturligtvis är alla iklädda CNT:s och FAI:s milismössa, till hälften svart och till hälften röd, med organisationernas namn broderade på bägge hälfter. Påpassliga affärsmän har funnit på att framställa den i papper och tillhandahålla de unga barrikadkämparna för det facila priset av 10 centimos. Det verkar kanske en smula förbryllande att både "arbetare" och "fascister" är iklädda samma mössor. Men fascisterna vägrar bestämt att lämna dem ifrån sig när de ska spela sin tråkiga roll.

Affärsmännen har för övrigt över lag förstått att anpassa sig efter den nya situationen. Gatuhandlarna på Rambla och Cataluña göra goda affärer i småkram som för ett par månader sedan ingen tänkte på att sälja. Allting går i svart och rött. Man kan köpa en "fajnäsduk" för en pesetas. Den består av en duk, sammansydd av en svart och röd sidenbit. Vill man lägga till en pesetas kan man få den med både CNT:s. FAI:s och IAA:s [IAA = den anarkosyndikalstiska internationalen, Chillis not] initialer, plus en jordglob med den traditionella arbetarnäven. Vill man lägga till ytterligare några centimos får man samma duk med Francisco Ascasos fotografi tryckt i ena hörnet.

För en pesetas kan man också få "fajknappen", en större knapp med ett rött och ett svart fält. Eller man kan också få fajslipsen, naturligtvis även den i rött och svart. Slutligen kan man också få cigarettmunstycken i rött och svart och med FAI:s initialer. Det är ingen ände på svarta och röda pinaler och allt är "faj faj una peseta" hela gatan utefter. Och skoaffärerna skyltar med röda och svarta skor!

Om man till &a