Strategi för industriell kamp (fulltext)

AFIS (Anarkistiska Federationen i Stockholm) Revolutionära pamfletter nr 3. Reviderad version efter Mark Fore, ”Strategy For Industrial Struggle”, Solidarity Pamphlet no 37.

Strategi för industriell kamp

Det är inte nödvändigt att föra en lång och mödosam strejk för att få bossarna på knä. Det finns en tradition, som inte är helt död, av en mera sofistikerad industriell kamp än vad som vanligen föreslås -även av s k »vänsterradikaler» - i dag. Sedan socialdemokraterna och bolsjevikerna blev de härskande ideologerna i arbetar- och socialiströrelserna har de allvarligt motarbetat denna revolutionära tradition. Sossar och bolsjeviker ser sig själva som statsmaktens ryttare på en politiskt omedveten häst (arbetarklassen). SÅ analyserar de inte bara, de fördrar det också, för det ger DEM den yttersta kontrollen.

De metoder för direkt aktion som beskrivs i denna pamflett beror på en högt utvecklad medvetenhet hos arbetarna och står därför i motsättning till alla de avantgarde- och elitorganisationernas långsiktiga intressen. Ty dessa metoder gör de organisationerna överflödiga.

Detta är en reviderad översättning av Mark Fores skrift Strategy For Industrial Struggle, Solidarity Pamphlet no 37. Reviderad, inte för att vi i allmänhet anser det vara en god regel, utan för att det i detta fall inte är viktigast att vara trogen orginalet. Viktigare är att den blir begriplig och användbar för svenska förhållanden, det ligger i själva ämnets art.

Denna pamflett är inte ett inlägg i den för proletariatet så livsviktiga frågan om vad Stalin, Lenin, Gramsci etc tyckte om dittan och dattan. Den är en uppmaning till omedelbar kamp för socialismens genomförande och EN vägvisare för arbetarnas övertagande av produktionen.

/ Anarkistiska Federationen i Stockholm

Informellt motstånd mot produktionen

Arbete är ingen trevlig sysselsättning. Det finns en direkt konflikt mellan produktionens behov och arbetarnas mänskliga intressen. Från detta utgår en av de viktigaste motsättningarna i den så kallade effektiva kapitalismen. Denna konflikt kan inte lösas utan en grundlig förändring av produktionsförhållandena, d v s utan att den beslutande auktoriteten sätts i händerna på arbetarna själva.

Detta informella motstånd, som tar sig tusen former, är det som bestämmer skillnaden mellan möjlig och verklig produktion. Det som kallas »industriell sociologi» är till för att fylla detta gap. Arbetarnas motstånd visar sig i att de helt enkelt vägrar delta i sin egen utsugning.

Arbetsköparna anstränger sig av sjutton och anställer psykologer för att minska detta motstånd. De sätter upp tapeter i verkstan med blommiga mönster och spelar svensktoppsmusik för att mjölka arbetarna ytterligare och bjuder på bärs för att det hela ska kännas skönare. De gör arbetsstudier, arbetsvärderingar, kvalitetskontroller, inspektioner och MTM-experiment. Arbetsköparna inför också »företagsdemokrati» och »arbetsplatsdemokrati», för att få arbetarna att identifiera sig med företagets intressen. Förr eller senare genomskådar arbetarna detta bedrägeri, som försöker få dem tysta genom en tom representation - (i minoritet) - i olika administrativa enheter. I det långa loppet fungerar det inte. Motståndet kvarstår. Även om direktörerna och LO-bossarna och pressen tjuter i kör: »Jamen, vad klagar ni så där spontanistiskt för, ni har ju en representant i företagsledningen. Det skall väl gå demokratiskt - (d v s parlamentariskt) - tillväga.

Ett bra exempel på hur även icke-organiserade arbetare kan bli hörda tog plats 1952 i Price Tailor´s fabrik i Leeds i England. En arbetare avskedades av en förman för att avsiktligt ha somnat på jobbet. Arbetarna stoppade arbetet, fick arbetaren tillbaks i arbetet men lyckades inte få förmannen avskedad. Alla arbetarna buade därför ut honom varje gång han kom in i en av verkstäderna. Resultatet blev att han gjorde allt för att hålla sig ur sikte och stannade i sitt vältempererade kontor. (Freedom Press, mars 1952)

Motstånd mot produktionen förekommer såväl i öst som väst. Efter den ryska ockupationen av Tjeckoslovakien 1968 följde en rörelse, som enligt det tjeckiska kommunistiska partiets officiella tidning Rude Pravo »kallblodigt önskade uppnå den nationella ekonomins avbrytande». Vi är dagligen vittne till försök ... arbetsdisciplinen sänks och den teknologiska disciplinen. Effekten för den sovjetiska invasionsmakten blev förödande: - kraftverk stannade, kolbrytningen sjönk, fabrikerna gick ned i varv.

Den verkliga kampen fortgår dagligen i öst och väst, ignorerad och odokumenterad. Det har ingenting att göra med vem som innehar den politiska makten, sossar, marxist-leninister eller borgare. Det beror på att producenterna, arbetarna, inte har någon verklig kontroll över produktionsprocessen, utan att den ligger i händerna på en utomstående agentur: direktörsbyråkratin. Kampen i produktionen är det viktigaste symptomet på den mest genomgripande krisen i klassamhället: den moderna kapitalismens oförmåga att helt integrera arbetarna i produktionsprocessen. I Sverige har ju kapitalisterna och socialakrobaterna med gemensamma krafter trott sig lösa problemet med det kombinerade producent-konsumtionsslaveriet t ex: arbetaren vill köpa en bil och tvingas arbeta för att kunna betala den på avbetalning. Det vore intressant att veta hur många bilar han skulle hinna producera innan han själv arbetat ihop till sin egen. Men frågan om vem som har kontroll över produktionsapparaten kvarstår.

Sabotage

Sabotage är ett emotionellt laddat ord. De sänder rysningar utefter ryggraden på arbetsköparna och obetänksamma KFML:are. Men verkligheten är mindre sensationell än myten. Sabotage är väsentligen en del av det informella motståndet.

Vanligen tar det sig form av individuella aktioner. Det är en karaktäristisk kampform: När människan är dominerad av ting (vare sig det är maskiner eller institutioner) och när mänsklig existens är beroende av om dessa maskiner stoppas, då kommer dessa ting att stoppas. Uttryckt i socialpsykologisk terminologi:

"

Att det existerar en frustrerande atmosfär i en fabrik kan lätt diagnosticeras genom närvaron av sådana symptom som ihärdig kritik av styrelsen, elakt skvaller, överflödiga klagomål, skadande av maskiner, militanta politiska attityder, frånvaro, sjukskrivning och neuroser. Produktiviteten är naturligtvis låg.

J.A.C. Brown: Social Psychology of Industry, Penguin 1954

"

 

Sabotage är förmodligen vanligast när arbetstakten drivs upp. För att få en rast och pusta ut kan det vara värt att slänga en skiftnyckel i bandet så att hela skiten stoppar. Det är i alla fall företaget som får betala reparationerna och det är tämligen lätt att slippa efterverkningarna. Det var en olycka, vilka lätt inträffar om arbetstakten överskrider det normala. Sture Källberg visar i en novell i Folket i Bild 1972 hur ett sådant sabotage använts när företaget, en sockerfabrik, vill införa ackord på ett viktigt arbete. För att förhindra att detta genomförs och läggs till grund för ackordssättning på hela fabriken, så hjälps arbetarna solidariskt åt med sabotageaktioner. Följden blir att företagsledningen tvingas avstå från sina arbetsstudier. Samma saker händer ständigt i varje industri, var och en har sin etablerade praktik, sina egna traditioner: man försummar att sköta eller olja maskinerier vid de rätta tidpunkterna, trycker knappar på komplicerade elektroniska apparater i fel ordning, sätter ihop delar på fel sätt, kör maskiner med fel hastighet, »tappar» saker i växellådor osv, d v s »teknologisk odisciplin».

En annan vanlig form av sabotage består i att bokstavligen utföra instruktioner även om man vet att de är felaktiga. På Ford i Dagenham är det inte okänt att de mest felaktiga vagnar kan passera utefter hela bandet. I själva verket är det de små defekterna som inspektionerna är bäst organiserade att upptäcka, så att vagnarna tas bort. Exempel på vad som passerar längs hela bandet kan vara: karosser med två dörrar på en sida och en dörr på den andra (en ganska bra idé egentligen), eller med karosser med fotpedaler på vänstra sidan och ratten på den högra (inte fullt så bra).

En intressant sida av sabotage är att, trots dess långa och ärofulla historia, den traditionella vänstern nuförtiden är förenat i opposition mot det. Man frestas misstänka att anledningen till denna opposition är att sabotage, genom sin blotta natur, inte kan vara centralt organiserad. Sabotage tycks underminera de allmänna begrepp om förhållandena i fabrikslivet som den traditionella vänstern delar med kapitalisterna. T ex i International Socialism (1968):

»Det föreslås att mängden industriellt sabotage som karakteriserar en viss industri står i ett inbördes förhållande till styrkan i organisationen på verkstadsgolvet. I taktiska termer, sabotage kan indikera behovet av organisatorisk hjälp.» - D v s det slags hjälp som IS typiskt förser bättre organiserade och tydligen mera »politiska» arbetare.

Maskning och följa reglerna

Varje industri har en mängd regler, föreskrifter och överenskommen arbetspraktik, många av dem föråldrade. Om de följs till punkt och pricka så skulle de göra produktionen tungrodd om inte omöjlig. Direktörerna är gärna blinda för att reglerna bryts om det gynnar produktionen. I många situationer kan man använda sig av dessa regler i den industriella kampen. Exempel:

Antwerpens dockor 1965: »Varje tänkbar säkerhetsåtgärd tillämpas, även sådana som daterar sig till förra århundradet och som blivit överflödiga av förbättringar i hamnen. Arbetarnas skyddsombudsmän hanterar lås omsorgsfullt och långsamt ... lejdare undersöks noga ... brandreglerna observeras noga ... rederierna förorsakas förluster.»

Franska järnvägsarbetare: »Under nationaliseringen förbjöds franska strejker: de syndikalistiska kamraterna bad järnvägsmännen följa 'lagens bokstav'. En fransk lag säger att lokföraren måste vara säker på bärkraften hos varje bro över vilken hans tåg passerar. Om han efter personlig undersökning fortfarande är tveksam, så måste han konsultera andra medlemmar i tågbesättningen. Tågen blir naturligtvis sena. En annan lag för vilken franska järnvägsmän visade en plötslig förkärlek hade att göra med biljettinsamlandet. Alla biljetter måste noga kontrolleras på båda sidor. Lagen sade ingenting om rusningstimmarna i städerna.» (Ur What´s Wrong with the Unions av Tom Brown, A Syndicalist Workers Federation Pamphlet)

Skillnaden mellan »följa-reglerna» och maskning är obetydlig. Enligt »följa-reglerna» väljer man ut de regler man ska använda sig av för att få maximal effekt. Där reglerna inte går att använda, arbetar man normalt. Det kan bestå i att man noga kontrollerar de verktyg man arbetar med så att de följer de stipulerade måtten, med hjälp av mikrometer och kverulans. Maskningen har en lång och ärofull historia, i synnerhet bland engelska och skotska stuvare:

Glasgows hamn 1889: Vid en strejk i Glasgows hamn tvingades arbetsköparna sätta in lantarbetare som svartfötter. Fackföreningen bad arbetarna gå tillbaka, men ta det lugnt, tappa en och annan säck eller så... Redarna bad dem snabbt återgå till sin normala arbetstakt och gav efter för deras krav på löneförhöjning.

Londons hamn 1945: Glasgow-idén återkom i Londons hamn. I allt arbetarna gjorde visade de en långsamhet som verkade medveten. Kranarna gick visserligen som normalt. Men en slinga som normalt innehåll 12 säckar, bar nu bara fyra, vilka dock tog samma tid som 12 att lossa. När en kran just lämnat ifrån sig en last, kunde den ropas tillbaka under förevändning att något var fel. Resultatet blev att båtar kunde bli liggande i veckor och orsaka rederierna stora kostnader. Sådana knep är välkända i världens hamnar, och därför troligen uppmärksammade.

I Stockholms hamn där stressen är stor, hör de till de första kunskaper en hamnarbetare bör utrustas med om han inte vill slita ihjäl sig på kort tid. Och det gäller hela den kapitalistiska arbetsformen: det finns alla möjligheter att förstöra sin kropp för att någon annan djävel ska ha det fett.

Postarbetarna har en rad möjligheter inom ramen för »följa-reglerna»: ofullständigt adresserade brev, vilka brevbäraren med lite personligt initiativ kan snoka upp eller lägga i fel brevlåda, kan ägnas stor omsorg, returneras och passera i byråkratin. Ömtåliga paket, märkta »GLAS», kan särbehandlas och skötas som bebisar. Om alla regler skulle följas, lamslog man snart postverket.

I ett socialakrobatiskt samhälle som Sverige, där vissa jobbare sällat sig till kapitalisternas skara, har man utvecklat ett system som motverkar arbetarnas motstånd att låta sig exploateras (sugas ut): gruppackord - hetsa arbetarna att piska varandra. Myter och lögner om arbetets välsignelse sprids. Den som inte har något jobb tvingas till socialbyrån och betraktas som en parasit för att han lever av skattepengar från arbetarna (det har Sträng grejat). Kapitalisterna, som inte heller arbetar, hyllas däremot som »näringslivet», dubbas till riddare av bruttonationalprodukten och nationens frälsare.

Gott-arbete-strejken

Ett av de svåraste problemen för militanter i allmänhet och arbetare i synnerhet är att de isoleras från den stora befolkningsmassan. Myndigheterna förstår att piska upp en »allmän opinion» mot de strejkande. Denna isolering kan bli så markerad att man ibland får intrycket att en del arbetare inom service-yrkena ser på sina kunder som lika stora fiender som direktörerna. Ett sätt att undvika detta problem är att överväga en taktik som bara skadar bossarna och inte andra arbetare - eller ännu bättre, till fördel för »allmänheten». »Gott-arbete»-strejken» åstadkommer just detta förutom att den har värden i sig själv.

»Gott-arbete»-strejken innebär att arbetarna förser konsumenterna med bättre service eller produkter än arbetsköparen har tänkt sig. Ett exempel skulle vara att affärsbiträdena konsekvent tog mindre betalt och gav övervikt. Eller att arbetare som bygger arbetarklasslägenheter gjorde sitt bästa hantverk även av det mest värdelösa material. Vid en rad tillfällen går det naturligtvis inte att använda sig av »gott-arbete»-strejken, men principen är att man inte ska buga sig för dem som har pengar och alltid ge dem det bästa, utan visa sin solidaritet med andra som har lika usla löner. En god sidoeffekt av »gott-arbete»-strejken är att den placerar bördan att stoppa en tjänst hos arbetsköparen.

Lissabons transportarbetare 1968: »Lissabons busschaufförer och tågkonduktörer gav fria resor åt alla passagerare idag. De protesterade för att det brittiskt-ägda Lisbon Transways Company inte höjde deras löner...» (The Times, 2 juli 1968)

Samma sak inträffade i Paris Métro, där passagerarna kunde använda en biljett under flera dagar. Passagerarna är naturligtvis tacksamma och stöder det hela, men direktörerna drabbas hårt. I Stockholms tunnelbana skulle en sådan sak vara otänkbar. Varför???

Det vore frestande att tänka sig en liknande situation vid andra tillfällen: postarbetare som bara tar emot brev utan frimärken, bensinstationsarbetare som ger fri bensin o s v.

Ockupationer och sittstrejker

Sittstrejker är förhållandevis inskränkta och passiva till sin karaktär, medan ockupationer innebär en positiv aktion för att verkligen ta över styrelsen. De kräver en god portion solidaritet, hårdhet och organisation.

London 1950: 200 arbetare som lock-outats gjorde en ockupation av en klädesfabrik. De manliga arbetarna barrikaderade sig själva i övervåningen, medan kvinnor och barn upprätthöll matförsörjningen nere på gatorna. En stor styrka poliser klättrade över taken och tvingade dem ut ur byggnaden. Hade det varit en större fabrik, som Renault i Frankrike, skulle det ha lyckats. Polisen skulle aldrig ha vågat angripa arbetarna om de vore flera.

BMC-fabriken i Longbridge 1962: 3000 arbetare genomförde en lyckad sit-in i fabriken. De firade en vecka i monteringshallarna med att spela kort, agitera, spela fotboll, sova, läsa, flirta med kontorsflickor. Den enda aktiviteten bestod av små grupper av välklädda förmän och övervakare som talade nervöst med varandra. Styrelsen höjde alla löner och gav full ersättning för sit-in-veckan, eftersom arbetarna hade kommit till arbetsplatsen. De var rädda för allvarliga konflikter, då företaget befann sig i en högkonjunktur.

En sittstrejk i Linwood 1965 av 40 arbetare resulterade emellertid efter tre timmar att polisen kom och arresterade dem.

En lyckad sittstrejk måste ha enighet i målet, vars frånvaro kan leda till demoralisering och att metoden misskrediteras. Fabriksockupationer, som är vanligt i Frankrike och Italien, medför en mängd problem. Det är dömt att misslyckas om fabriken blir isolerad i ett slags självförvållat ghetto. Å andra sidan, under de rätta omständigheterna, kan det vara dynamit. Och det är en klass för sig själv med tanke på dess revolutionära aspekter.

Liverpool 1969: GEC ockuperades av arbetarna. Det misslyckades skäligen, eftersom idén kom uppifrån fackföreningsledningen och aldrig trängde ner bland de enskilda medlemmarna. Allmän förvirring rådde: skulle man ockupera bara tre dar? Var det en symbolisk grej? Arbetarna presenterades bara en plan, inga massmöten gjordes, inga flygblad. Arbetarna skulle själva ha dominerat planerandet och beslutsfattandet. I stället körde företagsledningen in en kil mellan arbetarna och aktionskommittén och övertog ett massmöte. (Jfr Ture Rantalas tårdrypande vädjan till de strejkande i Kiruna att återgå till arbetet.)

Ingen kommitté, hur ärlig den än må vara, kan överta den aktivitet som borde vara bland alla arbetare på verkstadsgolvet. T o m de misstag som begåtts av en sant revolutionär arbetarklass skulle ha varit mer givande är ofelbarheten hos den smartaste centralkommitté.

Den »normala» strejken

Även den normala strejken, där arbetarna bara lämnar skiten åt sitt öde, kan göras mer effektiv än den normalt är. Den vanlige arbetarens deltagande begränsas ofta av att övervara tillfälliga massmöten. Sedan stannar han hemma, i isolering, och tittar på hur hans egen dispyt framskrider i dumburken. Bortsett från diskussionen om massmobilisering av arbetarna, så kvarstår frågan om svåra tider genom förlusten av lön. LO:s strejkkassa är t ex till stor del bunden i aktier och företag, vilket gör det omöjligt att strejka. Strejken är ju en ekonomisk aktion mot kapitalisterna. I det fallet är det onödigt att sossarna stiftar lagar om »allmän tjänsteplikt» mot strejker. Italienska arbetare har nyligen utarbetat sätt att minska kostnaderna vid strejker:

»Italienska fackföreningar, som inte har några strejkfonder, har utvecklat en arsenal av nya aktiviteter för att minska medlemmarnas förluster och öka företagens kostnader. Det finns: Schackspelsstrejken, där varannan avdelning stoppas; Snårelden, eller den artikulerade strejken, som, över en period, rullar genom varje nyckelsektion av ett företag; Lönekuvertstrejken, där varje arbetare som har ett udda nummer är i konflikt på måndagar, onsdagar och fredagar, medan de som har jämna nummer kämpar för sina krav på tisdagar, torsdagar och lördagar; och den ganska avvikande varianten av Udda och jämnt-strejken, blåklädesarbetarna lägger ned verktygen på morgonen men kommer igen efter lunch, bara för att finna att manschettarbetarna och förmännen nu är ute, så att allt arbete omöjliggörs - på så sätt får man stopp på en hel dags produktion för bara en halv dags förlust av lönen.»

(Sunday Times Business News, 1971)

Ett av huvudproblemen i en industriell konflikt är att få massdeltagande på alla nivåer av handling och beslutsfattande. Fackförenngspamparna kan inte bara bestämma sig på fem minuter och sedan lämna arbetarna utanför. Det leder till allvarliga förtroendekriser mellan arbetare och fackföreningsledning. Det är absolut nödvändigt att mobilisera goda kommunikationer mellan alla arbetare.

Flygblad och affischer som görs i fabrikerna är ofta amatörmässiga och dåligt producerade. En bra sidoeffekt av de senaste årens återupplivande av den radikala vänstern är ett ökande intresse för dessa problem. De är vana vid propaganda och dess distribution. Denna process av samarbete mellan nya radikala rörelser och industriella militanter har just börjat. Den traditionella misstänksamheten gentemot utbölingar måste överkommas, för att de radikala idéerna skall komma in genom fabriksportarna.

En industriell strategi: Den industriella kampen måste föras in i ett socialistiskt revolutionärt perspektiv och till frågan om ens tankar om ett självstyrt samhälle. Den normala strejken är i sig själv inget hot mot den industriella situationen i dag. Den visar bara kapitalisternas »rätt» att sköta »sin» fabrik. Vad som behövs är inte fler eller längre strejker, eller »Gamla Bro-ockupationen» överförd till fabrikerna. De måste ingå i en industriell strategi för ett socialistiskt samhälle.

Vissa av de ovan nämnda metoderna lämpar sig bättre för det ena än det andra. Det är de som hotar hela mönstret av auktoritära förhållanden i industrin. Hela frågan om människans öde i produktionen är av nöden för varje meningsfullt begrepp om socialismen. Sådana metoder kan inte användas för att manövrera eller manipulera eller hjälpa den eller den till en karriär och en position på maktens tinnar. DE KAN INTE ABSORBERAS AV SYSTEMET.

AFIS (Anarkistiska Federationen i Stockholm) Revolutionära pamfletter nr 3, utgiven någon gång på 1970-talet. Reviderad version efter Mark Fore, ”Strategy For Industrial Struggle”, Solidarity Pamphlet no 37.