1910 SAC bildas

SAC bildades den 25-27 juni 1910 på en kongress i Stockholm av ombud från 22 fackliga organisationer.

Erfarenheter och förändringar under SACs genombrottsår

SAC bildades den 25-27 juni 1910. Vid den konstituerande kongressen deltog ombud från 22 fackliga organisationer och från nio ungsocialistiska klubbar förutom tre ledamöter från den förberedande s k lundakommittén och två inbjudna representanter från den ungsocialistiska pressen. Endast ombuden från de fackliga organisationerna hade rösträtt och när frågan om den nya organisationens bildande avgjordes röstade 21 för SACs bildande.

I det Manifäst till Sverges arbetare som kongressen lät utsända förekommer inte orden syndikalism eller syndikalistisk, däremot betonades att den nya organisationen är revolutionär. Den nya organisationen förespråkade en koncentration och ökad målmedvetenhet i kampen som måste bli mera hänsynslös "genom en energisk utveckling av den direkta aktionen". Vidare deklarerades att organisationen ställer sig utanför varje deltagande i politiska partiers aktioner. Bindande avtal förkastades kategoriskt eftersom de "fråntaga arbetarna nästan varje tillfälle att angripa sin fiende, då det vore som mest lämpligt". Även i frågan om strejkunderstöd var inställningen starkt skeptisk. När det gäller framtidsmålet heter det att den revolutionära fackföreningsrörelsen vill förändra hela samhällssystemet så att arbetarnas fackliga och kooperativa organisationer kommer att bli "de centralhärdar, kring vilket det samhälleliga livet ska pulsera". Under perioden fram till 1910-talets slut var SAC en utpräglad klasskampsorganisation men när det gäller det framtida samhället är hållningen betydligt vagare. Under 1911 uppgavs det i SACs tidning Syndikalisten att organisationen inte hade någon klar uppfattning om det framtida samhället och att det inte heller var nödvändigt eftersom man i huvudsak anslöt till såväl den socialistiska som den anarkistiska åskådningen.

I manifestet från 1910 hävdades att den reformistiska fackföreningsrörelsen hade en koncentration av makten och beslutanderätten. För att undvika maktkoncentration i den egna organisationen beslutades att de lokala samorganisationerna skulle vara självstyrande. Den gemensamma centralorganisationen skulle inte ha något inflytande över LSen, tvärtom skulle de lokala samorganisationerna tillsammans styra SAC genom kongresserna och den kongressvalda centralkommittén. Det löpande administrativa arbetet skulle skötas av en grupp ur centralkommittén som kallades arbetsutskottet. Alla viktiga frågor som inte kunde avgöras av centralkommittén skulle utsändas till allmän medlemsomröstning. Först vid kongressen 1919 avskaffades de anställda funktionärernas möjlighet att tillhöra centralkommittén. Visserligen hade organisationen väldigt få anställda, men det är ändå anmärkningsvärt att beslutet kom att dröja nio år. Redan 1910 poängterade Gustaf H:son Holmberg i boken Syndikalismen – dess väsen, teori och praktik riskerna med funktionärs- och fåtalsvälde inom organisationer: "Ledarna börja med att vara massviljas verkställande organ, men efter hand som organisationen växer, arbetsfördelningens princip kommer till användning, teknisk utbildning och träning för de olika funktionerna blir allt oumbärligare, medlemmarna inväxa i organisationsvanorna och flertalet av dem blir på grund av vanans förslöande makt, om icke likgiltigt, så indifferent för gången av arbetet inom organisationen eller partiet, överflyttas så småningom och mestadels omärkligt makten till ’ledningen’" (s 149)

Redan under 1910-talet började SAC överge vissa av de principer som slagits fast i manifestet från 1910. Det kategoriska motståndet till avtalsteckning övergavs och redan 1912 formaliserades konfliktunderstöden. Man började ifrågasätta föreställningen om engångsrevolutionen som i en pannkaksvändning skulle göra samhället socialistiskt. Revolutionen började istället att betraktas som en process eller som Ekonomhistorikern Christer Lundh skriver i sin avhandling Den svenska debatten om industriell demokrati 1919 - 1924:

"Revolutionerna i Europa 1917-18 och debatten om socialisering och industriell demokrati bidrog till att den svenska syndikalismen utvecklade och delvis omformade sin ideologiska plattform. Synen på den socialistiska samhällsekonomins Funktion och organisation utvecklades, och det socialiseringsstrategiska perspektivet blev mer långsiktigt och evolutionärt."

Lundh skriver vidare om de erfarenheter som SAC tyckte sig se:

"Utvecklingen styrkte syndikalisterna i uppfattningen om den ekonomiska kampens överlägsenhet över den politiska och om nödvändigheten av att redan under kapitalismen skapa de organ som skulle utgöra basen i den socialistiska ekonomin. På så sätt biträdde utfallet av revolutionerna den konstruktiva sidan i den syndikalistiska socialiseringsstrategin (till skillnad från destruktiva inslag som generalstrejk och expropriering med våldsamma metoder) och tyngdpunkten i strategin kom att förskjutas i enlighet härmed." (s 130f)

De nyvunna insikterna reste också nya krav på organisationens uppbyggnad. Den tidigare ensidigt lokalistiska uppbyggnaden behövde kompletteras med en branschspecifik eller industriell organisering. I mitten av 1920 inledde Rudolv Holme en artikelserie i Syndikalisten, där han motiverade och skisserade en ny organisationsmodell. En kommitté tillsattes också för att utreda Holmes förslag och i januari 1921 presenterades ett färdigt förslag, enligt vilket organisationen skulle vara utformad så att den kunde tjäna arbetarna i deras kamp inom det existerande samhällets ram men samtidigt utgöra det framtida samhällets struktur. De lokala samorganisationerna skulle kompletteras med industriella sammanslutningar – industrifederationer – i sin tur ordnade i branschspecifika departement. Federationerna skulle vara landsomfattande sammanslutningar för lokala syndikat, som de industriella organisationerna skulle kallas på LS-nivå. I framtiden skulle LSen vara samhällets förvaltningsorgan medan de industriella sammanslutningarna skulle ansvara för produktion och distribution. Organisationsplanen fastställdes vid SACs kongress 1922.

Vid kongressen 1922 antogs också en ny principförklaring, där den förändrade revolutionsuppfattningen kommer till uttryck. Den sociala revolutionen beskrevs som en process under vilken man skulle "undantränga, övervinna och ersätta kapitalismens organ och organisera arbetet i alla samhällsmedlemmars gemensamma intresse". Under processen skulle man tillkämpa sig allt bättre levnadsvillkor. Organisationen förklarade sig partipolitiskt neutral och betonade istället den ekonomiska kampen. Maktcentralistiska principer fördömdes, precis som nationalism, militarism och krig. Avslutningsvis konstaterades att den direkta aktionens yttersta maktmedel måste tillgripas för att uppnå socialismen, hur den direkta aktionen skall utformas avgörs dock av kapitalismens och dess företrädares motstånd.

När SAC bildades var åsikterna inom den ungsocialistiska rörelsen delade. Tidningen Brand var officiellt neutral medan redaktören Hinke Bergegren var starkt kritisk. Inom LOs ledning såg man inledningsvis säkert SACs bildande som ett hot. Redan vid LOs kongress 1909 fanns ett förslag om att genomföra en undersökning av syndikalismen och publicera resultatet i broschyrform. Trots att kongressen förkastade förslaget lät LO, under sommaren 1910, distribuera broschyren Syndikalismen i svensk jordmån, som var en tämligen grov och onyanserad argumentation mot syndikalismen, där det hävdades att syndikalisternas taktik skulle innebära "allehanda revolutionsupptåg", "Amaltheadåd och sabotage". 1912 gav LO ut den sakligare Den nutida fackföreningsrörelsen och syndikalismen. Även från arbetsköparhåll ville man hålla sig ajour och skickade redan före SACs bildande en observatör till Frankrike för att få någon uppfattning av en syndikalistisk rörelse i verksamhet. Studierna redovisades i SAFs tidning Industria och självklart var kritiken hård: "Centralisation och ordnad aktion, respekt för aftal och en förnuftig plan till arbetsvillkorens reglering, genomfördt ansvar och lojala stridsmedel – allt detta ligger på den ena vågskålen mot syndikalismens själfförstörande följder på den andra. Man skall vara blind för att icke se hvad som väger mest." (Industria 1910 s 437) I sina bedömningar av SAC och hur syndikalister kunde förväntas att uppföra sig använde både LO och SAF de erfarenheter de tyckte sig erfara från den ungsocialistiska rörelsens verksamhet. En rik källa att ösa erfarenheter ur var romanen Samhällets fiender författad av den f d ungsocialisten Leon Larsson. Romanen mottogs som en "sann skildring" och blev en succé och tryckt i sju upplagor under loppet av några månader. Inspirerade av Leon Larsson hävdade SAF att syndikalisterna var terrorister, rabiata, röda barbarer, en hord hunner och att SAC leddes av "outvecklade hjärnor" Den strategi som SAF lade upp för sitt arbete mot SAC innebar att man skulle vägra erkänna de lokala samorganisationerna som förhandlingspart och under 1917 beslutade SAF att upprätta ett register över syndikalister för att därigenom utestänga organisationens medlemmar från anställningar.

SAC kom inte att få den massanslutning som dess grundare säkerligen hade förväntat sig. Vid slutet av 1910 hade organisationen 21 LS med tillsammans knappt 700 medlemmar. Under 1916 passerades 100 LS och 5000 medlemmar, redan 1917 organiserades fler än 15000 medlemmar och under 1918 uppnåddes 20 000 medlemmar i knappt 300 LS. Den positiva utvecklingen fortsatte fram till 1924 då SAC uppnådde, det därefter aldrig överträffade, 37 366 medlemmar i 621 LS. Under de första verksamhetsåren var förmodligen rörelsen större än vad de medlemsstatistiska uppgifterna ger vid handen. LSen betalade in avgifter till SAC och utifrån summan räknade sedan AU ut hur många medlemmar respektive LS hade. Av allt att döma var inte heller alla LS i landet formellt medlemmar i SAC, möjligen berodde det på att stadgarna var formulerade så att LS på orter med flera fackliga organisationer, alltså framför allt i städer och större samhällen, inte kunde inträda i SAC: "Rätt till inträde i Centralorganisationen äga alla organisationer, som erkänna dess uppgift, men skall på plats där flera organisationer finnas, anslutning ske genom av dessa bildad lokal samorganisation." (Protokoll fört vid SACs konstituerande kongress 1910 s 14)

I SACs Minnesskrift från 1935 skriver Karl Bergkvist: "Det är betecknande för den syndikalistiska rörelsen här i Sverge, att den kommit att omfatta de arbetare, som varit tilldelade den hårdaste lotten i kampen för tillvaron: stenhuggare, gruvarbetare, anläggningsarbetare, skogs- och flottningsarbetare m. fl." (s 350) Under SACs första verksamhetsår utgjordes ungefär halva medlemskåren av bohuslänska stenhuggare och från mitten av 1910-talet var anläggningsarbetarna den enskilt största medlemsgruppen. Vissa forskare har velat göra gällande att radikala ståndpunkter, som exempelvis syndikalismen, utgör en särskild lockelse för arbetare sysselsatta i tunga kroppsarbeten. Men det är också ett faktum att SACs agitation och medlemsvärvning under 1910-talet riktade sig särskilt till yrkesgrupper som anläggnings-, gruv- och skogsarbetare. Anledningen till SACs intresse för dessa arbetargrupper var säkert att dessa i hög grad var oorganiserade: Svenska Gruvindustriarbetareförbundet bildades redan 1895 men organiserade år 1914 knappt 13 % av landets gruvarbetare, Svenska Väg- och Vattenbyggnadsarbetareförbundet bildades först 1914 och slutligen Svenska Skogs- och Flottningsarbetareförbundet startades inte förrän 1918 på initiativ av det Socialdemokratiska Vänsterpartiet. Alldeles oavsett hur SAC riktade sin medlemsvärvande agitation till vissa yrkesgrupper, så var det främst unga arbetare som valde att organiserade sig syndikalistiskt, eller som Arbetarens förre redaktionssekreterare Edvard Ramström berättade i en intervju i slutet av 1970-talet: "Det hörde till ordningen att vi skulle gå in i LS, för den var dominant. Jag tror inte att det fanns någon reformistiskt organiserad fackförening där på den arbetsplatsen. Samtliga var medlemmar i LS. Det fanns ingen annan fackförening vid Bergagruvan beroende på att här nästan enbart fanns unga, radikala arbetare."

Läs mer:

Från socialdemokrati till syndikalism
Tar upp idédebatten inom ungsocialisterna 1903-1909 som föregår SACs bildande.

 

Den första syndikaliststrejken
Tar upp strejken bland murarhantlangarna i Karlstad 1910.

 

De första svåra åren
Artikel om SACs första år och de framgångar och motgångar man upplevde.