ETC-debatt: "Hökarna skrämmer arbetare"

Det pågår en kampanj för att passivisera svenska fackförbund. Målet är att de ska vara passivt kompromissvilliga och inte kamporganisationer. Turerna kring Berns är ett avslöjande exempel, skriver Anders Knutsson, SAC.

Under stridslarmet ”The battle ahead” pekade The Economist (8/1) ut världens fackföreningar som fiender. Liknande tongångar hörs i Sverige. ”Staten måste stoppa syndikalisternas maffiametoder”, löd rubriken på ett inlägg av Maria Rankka, vd för Stockholms Handelskammare (SvD 20/1). Rankka nämner vår blockad mot Berns Salonger i Stockholm. Krossar vi knäskålar och begår mord? Nej, vi delar ut flygblad, håller upp banderoller och talar i megafon. Rankka kräver faktiskt ett slut på yttrande-, mötes- och demonstrationsfrihet jämte strejkrätten och föreningsrätten.

Man skulle kunna skratta åt lögnerna och de antidemokratiska kraven. Men demoniseringen har pågått länge och den tilltar. LO-förbundet HRF beskylldes för maffiametoder när man krävde kollektivavtal i Göteborg. Byggnads har stämplats som rasister när de krävt samma rättigheter för utländska och svenska arbetare.

Vi vill här använda exemplet Berns för att belysa demoniseringens aktörer och effekter samt starta en diskussion om vad som bör göras. (Läsare som vill fördjupa sig i de fackliga kärnfrågorna kan besöka www.berns.cc och www.sac.se.)

Bernskonflikten handlar om mångårig rovdrift på arbetare som till sist blev uppsagda när de protesterade. Kravet är att våra medlemmar återanställs eller kompenseras ekonomiskt. Under ett år har Berns med jämna mellanrum angripit oss i media och krävt repression. En rad medhjälpare har gjort detsamma, däribland: PR-byråerna Rådhusgruppen och Ullman PR, ledarskribenterna Hanne Kjöller på DN och Sanna Rayman på SvD, Kristina Alvendal, ordförande i polisstyrelsen i Stockholm, journalister som till exempel Anna-Lena Lodenius, och rentav ordföranden för Handelsanställdas förbund (SvD 16/12 -10).

Gemensamt för alla angrepp är att de är fyllda av lögner och skällsord, inte substans som går att diskutera. Exempelvis sprider nämnda Lodenius sagor via sin blogg om att vi har trakasserat Berns vd på hennes födelsedag.

I tv, radio och tidningar är det också vanligt att Berns får angripa oss medan vi får litet eller inget utrymme för försvar. Så skedde till exempel i Lag & Avtal (12/2010). Under Almedalsveckan ledde Alexandra Pascalidou en debatt där bland andra Berns vd angrep oss men vi var exkluderade. Flera organisationer har hyrt in sig på Berns och då stärkt bilden av arbetsgivaren som ”the good guy” och arbetarna/facket som ”the bad guys”. Så har alla borgerliga partier gjort utom Centerpartiet.

För att förstå demoniseringens effekter måste man känna till två huvudstrategier för att disciplinera arbetare. Den ena företräds av näringslivets hökar. De vill skrämma arbetare till tystnad genom lagstiftning och repression. Hit hör flera av de nämnda gaphalsarna. De är inte främmande för att utplåna alla fackföreningar. Den andra strategin företräds av duvorna. De vill oskadliggöra fackförbunden snarare än utplåna dem. Strategin går ut på att facken ska disciplinera arbetarna. Duvorna dominerar det svenska arbetsgivarlägret.

Så länge facken viker sig för duvorna är hökarna ganska tysta. Bakom en fasad av harmoni exploateras arbetare då under fackets välsignelse. När arbetare sätter ned foten ljuder hökarnas larm. På lång sikt kan det inte uteslutas att de lägger grunden för en mycket auktoritär stat. Hursomhelst uppnår de omedelbara resultat. En effekt är att skrämma tillbaka uppstudsiga arbetare och fackföreningar i duvornas grepp. Ibland piskar de upp en hätsk stämning i polis- och domarkårerna. Våra strejkvakter tillämpar strikt icke-våld men har ändå pepparsprejats och slagits blodiga i ett par konflikter under senare år. I Malmö tingsrätt har en rad blockadvakter dömts till böter på den falska grunden att de skulle ha strypt tillträdet till en arbetsplats.

I nuläget är syndikalister extra ansatta eftersom vi är ett av få fack som tar strid – och ofta vinner. En motion om att avskaffa strejkrätten för oss och andra minoritetsfack är lagd i riksdagen av Per Åsling (C). Näst på tur står varje arbetargrupp som gör facket till en kamporganisation. Svenskt Näringsliv kräver ständiga inskränkningar av strejkrätten.

Vi får inte låta oss skrämmas av hökarna. En farlig illusion är att strejkrätten förblir intakt om den sällan eller aldrig används. Tvärtom kan det uppfattas som ett svaghetstecken, ett guldläge för angrepp. 90-talet uppvisade en historiskt låg strejknivå. Ändå infördes två allvarliga begränsningar av strejkrätten: Industriavtalet och Medlingsinstitutet.

Vi måste punktera hökarnas myter och pressa arbetsgivarna till att behandla oss arbetare som människor. Det förutsätter att vi återuppbygger rörelsen i de fackliga organisationerna. Hur ska det gå till? Diskussionen har bara börjat.

Anders Knutsson
Informationssamordnare SAC Syndikalisterna