Att strejka för jämställdhet

För snart ett år sedan den, 8 mars 2018, satt jag på jobbet och fick ett meddelande i min telefon. Det var en video skickad från Valencia i Spanien. På videon syntes min kusin och min moster gå i ett högljutt och enormt demonstrationståg. de såg lyckliga och stolta ut. 

Det fanns glöd och hopp i deras blickar. Det här var första gången de gick i en demonstration. De hade innan dess aldrig kallat sig för feminister för att det var att ”gå för långt”.  Visst tyckte de att män och kvinnor skulle ha lika rättigheter, men att agera för att det skulle bli så var inget de tänkte på. Trodde jag. 

Så vad hände? Vad var det som gjorde att de plötsligt befann sig där mitt i demonstrationen?

Min moster hade varit med i facket i snart ett år som följd av en arbetsplatsolycka på den lokala djurparken där arbetsköparen vägrade betala skadestånd och försökte lägga skulden på arbetarna. Under det året upptäckte min moster att kvinnor måste skrika högre än män för att få sina röster hörda, hon lärde sig vikten av solidaritet och hon upptäckte att facklig kamp lönade sig. Kamraterna på arbetsplatsen startade en fackklubb och lyckades stoppa flera avskedanden och arbetsköparen tvingades betala skadestånd för bristande säkerhet som ledde till arbetsplatsolyckor. I ett land där endast cirka 10 procent av den arbetande befolkningen är ansluten till en fackförening får nog detta ses som en bedrift. 

Anledningarna till den låga anslutningsgraden är många, men om man tittar på hur det har sett ut historiskt så var fackföreningarna förbjudna under Francos tid på grund av deras motstånd mot fascismen. Efter Francos död kom den så kallade ”övergångstiden” där tanken var att landet skulle demokratiseras. Fackföreningarna blev lagliga igen och växte stadigt, vilket ledde till att de återigen blev en politisk kraft att räkna med. Men de infiltrerades av högeranhängare som lyckade skapa splittring och fackföreningsrörelsen försvagades återigen. Misstro av historiska skäl och rädsla för repressalier från arbetsköpare är de vanligaste orsakerna till att många väljer att inte organisera sig. 

De senaste två åren har fackföreningsrörelsen i Spanien börjat växa igen.Exempelvis har CGT, vår systerorganisation, under de senaste två åren rekryterat 15 000 nya medlemmar. Detta kan ses som ett resultat av att fackföreningarna i Spanien har börjat arbeta med att rekrytera unga medlemmar genom att ta fram kampmetoder för att förbättra arbetssituationen för de som arbetar arbetar deltid, inom digitala plattformar eller som egna företagare. 

En annan anledning till att fler ansluter sig till facken kan vara 8M-rörelsen, en gräsrotsrörelse bestående av olika feministiska grupper som sedan 2017 har arbetat för en global generalstrejk för kvinnor. För att kunna strejka på en arbetsplats i Spanien måste man vara med i en fackförening och de flesta fackföreningarna är en del av 8M-rörelsen. Första strejken i Spanien genomfördes 2017  och syftade till att skapa jämställdhet mellan män och kvinnor. Genom att lägga ner arbetet både på jobbet och/eller hemma samt att inte konsumera under en halvtimme hoppades man kunna påvisa kvinnors kraft och därmed kräva lika rättigheter i arbetet men även i den privata sfären. Strejken gick över förväntan och direkt efter 8 mars utvärderades arbetet och man bestämde sig för att utöka strejken 2018. De största fackföreningarna i Spanien varslade om strejk under 2-4 timmar och de syndikalistiska facken CNT och CGT varslade om en 24-timmarsstrejk där även männen inkluderades. 

8 mars Kvinnostrejk Spanien 2017

2018 års strejk resulterade i att en halv miljon kvinnor intog gatorna, bara i Madrid. I Valencia strejkade 50 procent av lärarna, i Aragon lade 150 000 personer ned arbetet, 93 procent av alla universitetsanställda på Kanarieöarna strejkade och listan fortsätter. 28 och 29 januari hölls det en konferens i Valencia där man har arbetat vidare med årets strejk och i år siktar man på att alla ska strejka 24 timmar. I skrivande stund är det fler och fler kvinnor som ansluter sig till kampanjen runt om i världen. 

Så, vad har strejken gett för konkreta resultat? 

Den största och tydligaste förändringen är att man pratar om feminism överallt i Spanien nu. Man kan inte gå på ett kafé, prata politik eller sätta på tv:n utan att feministiska frågor diskuteras. Detta sprider sig självklart till politiker och makthavare eftersom de förstår att för att vinna röster och därmed försöka behålla makten så måste de diskutera lösningar. Dessutom har många kända personligheter i Spanien i kölvattnet av den offentliga debatten börjat kalla sig för feminister vilket gör att idén om ett jämställt samhälle inte längre känns så radikal. En annan stor och viktig förändring är att människor har börjat ansluta sig till facket och insett vikten av organisering på just arbetsplatsen. 

Därför kunde det bli självklart för min moster och min kusin att gå i den marschen och att strejka och nu kalla sig för feminister. 

Att strejken är ett av våra starkaste vapen råder det ingen tvekan om. 8M-rörelsen vet det. Makthavare vet det och det ser vi tydliga exempel på här i Sverige där man försöker göra inskränkningar av strejkrätten. Frågan är: vet vi det? Är vi beredda att försvara den och därmed våra rättigheter och chansen till ett jämställt samhälle? Svaret är givet. 

Vi är redo!

Jennifer Shutzberg, Stockholms LS