”Vi har blivit blåsta i arbetstidsfrågan”

Sedan 1970-talet har arbetsköparna använt den nya tekniken för att öka sina vinster, höja tempot och öka utslagningen – inte för att skapa ett bättre samhälle för alla, skriver SAC:s general­sekreterare Liv Marend.

Jag minns mammas trötta uppsyn och långa matkassearmar när hon kom från jobbet för att hämta mig på dagis under sena eftermiddagar i slutet av 1970-talet. Snabbt hem, i med käk och så bums i säng. Ytterligare en lång arbetsdag var slut och det fanns inte mycket ork för lek. 

Ibland berättade hon om hur det skulle bli i framtiden. Tekniken gjorde stora framsteg. Jorden kunde mätta alla om fördelningen bara var rättvis. Det skulle finnas jobb åt alla men maskiner skulle göra de slitsammaste och mammor, ja mammor skulle orka leka. 

Drömmen om sex timmars arbetsdag verkade nära att infrias på 1970-talet, men tyvärr är det än i dag ett aktuellt krav på vägen till ett rättvisare samhälle utan förslitningsskador, stress, arbetslöshet och konsumtionshets. 

En fri, kämpande fackförening som SAC, med medlemsdemokrati och en bredd av fackliga metoder, har alla förutsättningar att offensivt driva frågan om arbetstidsförkortning. Det skulle inte vara första gången i vår historia. 

Hård och kompromisslös facklig kamp låg bakom åttatimmarsdagens införande. SAC:s första stora strid stod 1918 då över ett tusen medlemmar gick i strejk just för åtta timmars arbetsdag. Striden bidrog till en sänkning av arbetstiden med en timme och 1919 lagstiftades om åtta timmars arbetsdag. Men då som nu undantogs vissa yrkesgrupper från lagen. Exempelvis fick hembiträden och hushållerskor vänta

Vart är vi på väg i dag? I dag är åttatimmarsdagen i många branscher i praktiken ersatt med längre arbetspass. Mångas liv och frihet begränsas av delade turer och annat otyg. I december 2012 visade EU-medlemmen Polen att det var möjligt att helt avskaffa åttatimmarsdagen med motiveringen att det ger konkurrensfördelar i en globaliserad värld.

Det är dagsatt ta upp kampen för arbetstidsförkortning igen. Inte minst är sextimmarsdagen en jämställdhetsfråga. Kortare arbetsdagar skulle leda till att både kvinnor och män fick mer tid för hem och barn, till skillnad från dagens situation när så många kvinnor tvingas deltidsjobba. Det skulle helt enkelt bli lättare att dela ansvar. 

Sex timmars arbetsdag skulle också minska arbetslösheten. De av oss som har arbeten jobbar ju i dag ofta mer än vi vill, behöver och mår bra av. Ständigt ökande övertid och delade turer leder till att stressen på jobbet ökar.

Arbetslinjen har fått katastrofala följder. Vi lever i dag i ett samhälle med ökande klassklyftor, där arbetslöshet och tvångsåtgärder för många blivit en permanent tillvaro.  Vi ser kollegor få sparken och riktiga arbeten förvandlas till en del av åtgärdskarusellen med Fas 3. Det vi vill ha är riktiga jobb, inte förnedrande åtgärder. Vi vill arbeta färre timmar om dagen, inte fler. 

Som det amerikanska facket IWW:s slagord säger: Att arbeta övertid är strejkbryteri mot arbetslösa kamrater.

Vi har blivit blåsta! Sedan 1970-talet har arbetsköparna använt den nya tekniken för att öka sina vinster, höja tempot och öka utslagningen. Inte för att skapa ett    bättre samhälle för alla.

För dig mamma, och alla andra mammor, ska vi fortsätta kämpa för kortare arbetsdagar, mot högre pensionsålder eller fler låtsasjobb, för mer makt över våra liv. Tillsammans kan vi organisera oss för ett samhälle som rymmer mer tid för lek och vila och mindre tid för exploatering och utnyttjande. 

Vi måste helt enkelt våga fortsätta drömma. Att sluta vore att blunda för verkligheten. 

/Liv Marend, generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Texten tidigare publicerad i tidningen Arbetaren 26 september