Daniel Wiklanders tal på La Mano 2014

Detta tal höll Arbetarens chefredaktör på 1 maj vid La Mano i Stockholm.

550 svenskar reste från Sverige till kriget i Spanien. 164 stupade i kampen mot fascismen. De fick resa i hemlighet, den som ertappades som Spanienfrivillig riskerade fängelse. Internationell solidaritet var kriminaliserad i Sverige – samtidigt som det folkliga stödet till den spanska republiken slog alla rekord.

Vi har nyligen kunnat läsa i en mästrande artikel i kvällspressen att Sverige 2014 minsann inte är Spanien 1936. Och det stämmer. Sverige 2014 är sannerligen inte Spanien 1936. I Spanien slöt hela samhället upp mot fascismen som hade förklarat den unga republiken krig. Det demokratiska Spanien slogs desperat för sin överlevnad, i en kamp som vi i dag vet var dömd att misslyckas på grund av bristen på internationellt stöd till republiken – samtidigt som axelmakterna Italien och Tyskland gick in aktivt i kriget på Francos sida med sitt bombflyg.

Resten vet vi också. Fascismen höll på att ta över Europa fullständigt, tiotals miljoner dog. Kriget som på många vis inleddes där i Spanien 1936 tog inte slut förrän 9 år senare. På denna dag, 1 maj, hissades den röda fanan över Berlin 1945. Hitler var död och kriget i Europa över. Han kunde besegras för att miljoner människor var beredda att slåss mot fascismen med vapen i hand.

I Sverige 2014 pågår normaliseringen av fascismen som bäst. I Sverige 2014 anstränger sig högern för att göra Sverigedemokraterna rumsrena, samtidigt som skolor tror att de måste bjuda in nazister att sprida propaganda bara för att de ställer upp i val – samma nazister som hugger ner människor på öppen gata. Representanter för svensk massmedia bjuder in representanter för hot- och hatsajter i de publicistiska finrummen – i yttrandefrihetens namn. Samtidigt som nazister försöker döda människor de aldrig ens sett tidigare – enbart på grund av deras hudfärg. 

När samma nazister attackerar barnfamiljer i Kärrtorp är polisen på plats hopplöst underbemannad. Istället är det upp till demonstranterna själva att försvara sig. Genom att bjuda hårt kollektivt motstånd lyckas de gemensamt driva nazisterna tillbaka, till och med ut i skogen. 

De som var med den dagen i Kärrtorp och förhindrade ett blodbad bär på samma mod och beslutsamhet som de spanienfrivilliga. Men liksom de spanienfrivilliga 1936 riskerar de fängelse. En antifascist är redan dömd till över sex år i fängelse, bortåt 30 andra väntar åtal för våldsamt upplopp. Våldsamt upplopp! Det är alltså så de belönas, som tar strid mot nazister i Sverige 2014. Med åtal, med fängelse.

Samtidigt finns det hopp. Det finns hopp i de spirande gräsrotsrörelserna i bostadsområden i våra städer. Det finns hopp i de massdemonstrationer vi kunnat se under vintern och våren i Stockholm och i Malmö. Det finns hopp i de protester Sverigedemokraterna mött från vårdarbetare och personal i räddningstjänsten, och i stödaktioner för vräkningshotade romer.

Fascismen vinner mark i Sverige och i Europa. Kampen mot fascismen blir alltmer angelägen. Kampen mot fascismen kan inte överlåtas till små elitistiska grupper utan måste utgå från bred, lokalt förankrad organisering på arbetsplatser och i bostadsområden. Vi bekämpar fascismen genom att bygga praktisk solidaritet med våra grannar och våra arbetskamrater.

Samtidigt får vi inte glömma att fascismen utgör ett fysiskt hot som behöver bemötas med ett effektivt försvar. Vi måste vara beredda, vi måste ha kompetensen och modet att möta attacker från fascister. Vi måste ha den trygga förvissningen om att vi kan slå tillbaka dem när de ger sig på våra möten, våra lokaler eller fackliga aktiviteter.

Vi måste hämta inspiration och mod från de 550 svenskar som tog strid mot fascismen i Spanien. Minns dem! Lär av dem! Glöm dem aldrig!